Ganska kort efter att Lisa och jag hade träffats brukade Molly fråga om inte vi skulle skaffa barn snart. Hon ville det då, hon ville ha en syster. Men Lisa ville inte ha fler barn och jag hade inte kommit längre i mina funderingar än vad jag hade i fjortonårsåldern. Dessutom hade vi ju precis träffats. Molly var ganska cynisk i sitt sätt att se på vårt förhållande. ”Ja, ja, ni kommer ändå att göra slut om ett tag”. Däremot var hon stensäker på sin pappas familjekonstellation. De hade ju ett barn tillsammans och har man barn gör man inte slut. Så såg hennes världsbild ut, även om hon själv var ett levande bevis på motsatsen.

Ungefär i samma veva som jag hade blivit ett mer självklart inslag i familjen, började hon ändra sig i barnfrågan. Hon sa att det var nog med en liten unge varannan vecka, så att hon i alla fall fick lugn och ro och full uppmärksamhet varannan. ”Tänk inte ens tanken Daniel”, brukade hon säga om jag så mycket som tittade på ett barn. Och jag tänkte faktiskt inte ens tanken. Hade jag gjort det hade det inte blivit någon bebis. Inte just då i alla fall.

Vi hade bestämt att jag skulle berätta för Molly att Korvas låg i magen. Oj, så nervös jag var. Jag trodde att hon skulle skulle bli både ledsen och förbannad. En kväll när jag skulle natta henne, hade jag samlat mod. Det här var på den tiden, då även hon såg sig själv som ett barn och ville bli nattad. Jag satt på sängkanten och vi pratade länge, länge innan jag vågade säga något. ”Du, det är en ganska stor sak som jag måste berätta”, sade jag. ”Vadå”, sa hon med stora ögon och såg rätt orolig ut. ”Lisa är med barn”, sade jag. ”Näe”, sade hon och log, helt säker på att jag skojade. ”Jo”, sade jag. ”Näe, du skojar”. ”Nej, det är säkert”. ”Näe”, sade hon och så fortsatte det ett tag, men till slut trodde hon mig. ”Jaha”, sade hon och såg ut att vara lite chockad men glad. ”Hoppas det blir en tjej”.

Molly anstränger sig något oerhört varje dag för att vara stor. Alltså stor som i att hon anser sig vara självständig. Inte stor som i att hon försöker bete sig vuxet. Hon kämpar verkligen för att markera distans. Ibland är det som om hon kommer på sig själv med att ha varit för glad tillsammans med oss, lika glad som ett barn skulle ha varit. Då knycker hon till med huvudet, som för att väcka sig själv, och så drar hon på sig det strama, svåra ansiktet igen. Ibland försöker hon hålla distans även till Korvas, men det är svårare. När Molly är i närheten sliter Korvasson sällan blicken ifrån henne och studerar henne förundrat. Om hon inte får den uppmärksamhet hon vill ha ropar och viftar hon med armarna och hon kan knepen, hon vet vilka trådar hon ska dra i. På några sekunder kan hon rasera sin storasysters tonårsfasad och ett stort och kärleksfullt, äkta leende bryter ut i Mollys ansikte. Det är fantastiskt att se dem då. Två glada, underbara systrar.

En ganska liten och en pytteliten.

De första dagarna i Korvas liv lät jag ingen annan byta blöja på henne. Jag lade en stolthet i att jag var den enda människan i världen som visste hur det var att byta blöja på Korvasson. Ingen kunde slå mig på fingrarna på det området, inte ens Lisa. Dessutom var jag ivrig att sätta igång med att faktiskt göra någonting. Det kan låta banalt, men det kändes skitviktigt. Lisa hade ju haft en otroligt viktig uppgift i nio månader och jag hade gått vid hennes sida som nån sorts jävla sidekick. En pajas. Visserligen en pajas som försökte göra vad han kunde för att underlätta saker, men i ärlighetens namn är det ju inte så mycket man kan göra. Man skulle kunna säga ”det gör ingenting” när hon är ledsen över att hon inte kommer i sina kläder och känner sig klumpig. Men vadå ”det gör ingenting”, vilken jävla skymf! Jag skulle bli skitupprörd om min kropp förändrades så brutalt på så kort tid. Annars är det ju mest praktiska saker och utomkroppsliga fysiska bördor man kan hjälpa till med. Men när det kommer till bärandet av själva barnet, med alla medföljande hormonsvängningar, är hon helt ensam. Jag kände mig i och för sig också utanför och ensam i min roll som pajas och frustrerad över hur lite jag kunde göra, och avundsjuk över en närhet till barnet som inte jag kunde uppleva.

Men när Korvasson väl var ute var det andra bullar. Lisa fick vara chef över maten och jag över blöjbytena. Vid skötbordet upptäckte jag en helt ny sorts stress som gick rätt in i skelettet. Lilla Korvas skrek ibland så att jag svettades och trodde att jag skulle svimma. Men är man chef får man stå ut med lite blåsväder och jag härdades ganska snabbt. Senare när vi kom hem och hon skulle äta på nätterna, gick jag upp och hämtade henne och gav henne till Lisa för att sedan somna om en stund och när hon hade ätit klart bytte jag blöja på henne.

Efter några månader slutade hon att vakna och vilja äta på natten. Vissa hävdar att man ska väcka dem då och mata dem, men det tror jag inte ett skit på. I alla fall inte om de äter bra på dagarna och går upp som de ska. Om någon skulle väcka mig mitt i natten, när jag sov som skönast, och påstå att det var dags att äta, skulle jag nog klippa till den mitt på nosen.

Och då är jag inte särskilt våldsam av mig.

Lisa var hela tiden säker på att det var en flicka vi skulle få, för i hennes släkt föds det nästan bara flickor. Någon annan sa att det är mannens gener som bestämmer vilket kön det ska bli. Jag vet inte vad som är sant, men det är ganska intressant. I så fall kanske det skulle innebära att kvinnorna i Lisas släkt dras till en typ av män med en benägenhet att få flickor. Och då bestämmer ju de, om än indirekt, vilket kön det ska bli i alla fall.

Lisa ville inte att vi skulle ta reda på vilket kön det var, men jag tänkte lite annorlunda. Barnmorskan kan ju se vad det är för kön och för mig kändes det inte riktigt rättvist att hon skulle veta vad det var för kön på mitt barn och inte jag. Dessutom får man ju lite mer tid att fundera på namn. Vi beslutade oss för att om barnmorskan frågade om vi ville veta så skulle vi ta reda på det och annars inte.

I receptionen innan vi kom in skulle man betala femtio kronor om man ville ha med sig en bild från ultraljudet. Jag tyckte skrockfullt att det kändes helt fel att betala i förskott, innan man visste om barnet verkade vara okej. Det är ju huvudsakligen därför man gör undersökningen och jag ville inte ta ut någon seger i förskott. Jag inser så här i efterhand att jag var rätt nervös att det skulle vara något fel på barnet eller att det inte skulle finnas något barn där över huvud taget. De köpte mitt argument och jag tilläts betala i efterskott.

Barnmorskan var en ganska trevlig men bestämd äldre dam. Hon undrade om vi hade funderat på namn och uppskattade inte alls våra lekar med namnen Moa och Harry Mattisson och deras likhet med författarna Moa och Harry Martinson. Hon berömde Lisa för sitt fina röda hår och när Lisa sa att det var färgat sa hon: ”Jo, men här ser man också att det är lite rött” samtidigt som hon skrapade lite snabbt med sin hand på Lisas könshår(!), som stack upp lite ovanför de nerkavlade byxorna. ”Jaha, då ska vi ta och titta på din flickmage”, sade hon sedan och smörjde in Lisas mage med en kall gelé.

I samma sekund som hon satte apparaten mot magen, dök bilden av en livs levande, pytteliten och otroligt aktiv bebis upp. Jag trodde knappt mina ögon. Det var alltså sant! Det fanns verkligen en riktig liten människa därinne, med halva min genuppsättning. Det var en omvälvande känsla och jag satt hela tiden och väntade på att hon skulle säga att det var något som var fel, men det gjorde hon inte. Man kunde till och med se det lilla hjärtat med sina fyra kammare och hur det pickade som bara den. Sedan sa barnmorskan: ”Nu vet jag vad det är, vill ni veta?” Vi tittade på varandra och skrattade lite och sa sedan att det ville vi. Då vände hon sig till Lisa och sade: ”Ja, vi är i majoritet om man säger så”.

Jag ville inte välja någon av bilderna som hon printade ut, jag ville ha alla. Om det nu fanns fyra kort på min ofödda bebis, så tänkte jag inte nöja mig med ett. Vi gick ut och betalade för bilderna. När vi passerade väntrummet tänkte jag att här sitter alla och är lika nervösa som jag var för några minuter sedan.

När vi kom hem kunde jag inte sluta titta på bilderna. Allt blir så mycket mer konkret när det finns foton att titta på och även om Korvasson fortfarande låg i magen så fanns det bildbevis för hennes existens och bilder ifrågasätter man inte på samma sätt, dem tror man på. Och om och om igen tänkte jag:

”Jag ska bli pappa, jag ska bli pappa”

Två gånger har jag av misstag kört mot rött. Den ena gången blev jag av med körkortet och fick betala tretusen kronor. Den andra gången fick jag Korvas.

När jag var liten, sådär liten att jag inte kunde se någon större skillnad på någon som var 16 och någon som var 61, tänkte jag att när jag är så stor kommer jag att ha barn. I takt med att jag blev äldre och lärde mig att se och förstå skillnaden, höll jag kvar vid samma tankesätt men ändrade om åldersgränserna lite. Så har det fortsatt, men tidpunkten för när man blir stor har hela tiden förskjutits. När jag till slut insåg att jag faktiskt hade blivit ”stor” byttes tidpunkten för när jag skulle ha barn till när jag skulle vara redo. Hela tiden har jag levt i tron om att barn är någonting man planerar och att det finns en tidpunkt när man är redo. Jag har trott att man bara ska vakna en dag och känna att nu är tiden mogen, en dag när allt som måste uträttas är uträttat. På många sätt låter det mer som en förberedelse inför döden, jag är medveten om det nu. Men jag har varit naiv och helt ovetande om hur det egentligen går till.

Vi har en p-dator hemma som fungerar som ett utmärkt preventivmedel utan att några farliga hormoner är inblandade. Några dagar i månaden kissar man (kvinnan) på en sticka som datorn sedan läser av. Datorn lär sig på så sätt känna igen ens cykler och kan med imponerande precision veta om man riskerar att bli gravid eller inte. Varje dag visar den, antingen en grön eller en röd lampa som upplyser om det är fritt fram eller inte. Hela poängen med den här datorn är naturligtvis att man kollar färgen på lampan innan man ligger med varandra, men Korvasson har sitt liv att tacka för att Lisa och jag använde oss av omvänd teknik. Hon blev till bara några minuter före det att jag med viss darrning på rösten ropade ut till Lisa, från badrummet: ”Du, lampan var visst röd”.

Det här var inte en dag när jag kände att det som måste uträttas var uträttat och det är tveksamt om jag kände mig särskilt redo. Det enda jag egentligen har lärt mig, är att det ibland kan vara helt rätt att köra mot rött.

Jag ville vara med och dela på alla upplevelser, så till den grad att till och med Lisa ibland fann det överdrivet. Ja, rent av idiotiskt.

Igår var Korvas farfar barnvakt. Första gången sen hon föddes som Lisa och jag har fått lite tid till att göra vad vi vill. Visserligen brukar vi ha barnvakt på måndagskvällar, då vi går på gitarrkurs, men då är det raka vägen dit och raka vägen hem.

Lisa blev av med jobbet igår och var ledsen när hon kom hem. Stramare budget och omstruktureringar och två tjänster slopades. Vilken fin julklapp. Hon hade bitit ihop under dagen, men väl hemma kom tårarna. Hon liknade känslan vid ett förhållande som tar slut när man fortfarande har starka känslor för varandra. Molly och jag satt vid köksbordet och Lisa på golvet. I soffan satt Korvasson i farfars knä och klappade med sina små händer i hans stora. Sedan började hon pilla koncentrerat med knapparna till hans skjorta. Rörd av stämningen, som var sorglig och fin på samma gång, tänkte jag att de borde träffas oftare, Korvas, Molly och farfar. 

Det är inte alla som vet det, men Lisa är stark och hon kommer att klara det här. Vi kommer att klara det här. När Lisa var femton blev hon på smällen och fick höra av idiotkärringar på bussen att hon borde skämmas. Det är inte det man behöver höra när man känner sig ensammast i hela världen. Må de ruttna i sina gravar, de jävlarna! Hon har uppfostrat världens finaste lilla tjej, som börjar bli ganska stor nu. Att bli av med jobbet är småpotatis i jämförelse. Även om jultid och finanskris inte är ett toppenupplägg för att hitta ett nytt jobb, så kommer vi att fixa det. Jag vet inte varför, men om och om igen hör jag statsministerns (den nya arbetarens) ord inom mig: ”Det ska löna sig att arbeta”. Vad fan menar han? Vilken jävla skymf! Förlåt, det hör kanske inte hit, jag är bara ledsen och förbannad.

Det var tur att vi hade barnvakt den här kvällen. Vi behövde det. Vi drack öl och åt lyxig mat på en restaurang på Karlbergsvägen och Lisa fick chans att prata lite. Efter det drack vi ännu mer öl.

Sen gick vi hem och ammade hela natten.