Fisen hade ställt klockan på halv nio och jag var uppe tidigare för att förbereda lite, sätta på ugnen och ta fram ingredienserna. Lisa fyllde nämligen år idag och då hör det till att vi gör en tårta och lite kalasstämning på morgonen, innan vi väcker födelsedagsbarnet. Jag bakade en kladdkaka som Molly dekorerade med små silverkulor i formen av ett hjärta. Det var samma burk med silverkulor som jag köpte den första födelsedagen för Lisa, som jag var med och firade. Då var Fisen en riktigt liten skit, som instruerade mig precis om hur det skulle gå till när man skulle fira hennes mamma. Hon var uppspelt kvällen innan och hade svårt att somna. Då bakade vi ingen tårta, men jag lyckades i sista sekund få tak på en köpetårta. Det var den minsta tårta jag sett i hela mitt liv men den kostade tvåhundrasextio kronor. Jag trodde att damen i kassan skämtade, då tårtan inte var större än en semla. Men hon skämtade inte och den sena tiden på en söndag gjorde att jag inte hade något val. Till tårtdistributörens försvar var det en riktigt lyxig och mäktig liten tårta. Molly hade heller aldrig sett en så liten tårta, men hon godkände den till slut, efter att jag hade berättat hur exklusiv den var.

När kakan var klar blåste vi upp några ballonger och hängde upp lite serpentiner, som jag hittade i en kartong märkt ”kalas”. I samma låda fanns det även några partyhattar. Och eftersom det här var Korvassons allra första födelsedagsfirande av sin mamma, så ansåg vi det vara på sin plats med en hatt, även för hennes del. Sen tågade vi upp, i våra hattar, till Lisa och sjöng.  

Lisa och jag sov i skift i morse. Vi var på kalas igår och kom inte i säng förrän vid halv fem. Vi hade inte riktigt planerat att komma hem så sent, men det var supertrevligt och vi spelade ett tv-spel som heter buzz till halv fyra. Jag kom sist varenda gång tror jag. Korvasson snusade fint inne i sovrummet och vi hade bebisradion med oss som trygghet. Vi fick ju skylla oss själva att vi var trötta idag eftersom vi visste att Korvasson inte tar några sovmorgnar efter kalas. Vi pratade om hur hon alltid vaknar med ett leende, otroligt glad över att det äntligen har blivit en ny dag. När vi ojade oss om hur snart det var dags att gå upp, lovade värdinnan att hon skulle skicka ett mms med en ”äntligen-en-ny-dag-bild” på sig själv, klockan sju på morgonen. Klockan sju på kvällen kom ett ursäktande sms om att det var svårt, rent tekniskt, att fota sig själv när man gjorde vågen med båda händerna. Jag vet inte, jag vill inte gärna baktala en av Lisas bästa vänner, men jag misstänker starkt att det inte gjordes någon våg över huvud taget hemma hos värdinnan i morse.

Lisa ville ta första passet, så att hon kunde sova sen och därefter skriva en jobbansökan. Korvasson var också lite trött och grinig efter att ha fått sin sömncykel rubbad, av att ha vaknat ett par gånger under färden hem från kalaset. Hon var speedad och vägrade sova. För att Lisa skulle få lite ro att skriva sin ansökan tog jag med Korvas ut på promenad. Efter trettio sekunder i vagnen sov hon som en stock. Vi mötte en tant på vägen som delade ut Jehovas vittnens tidskrift ”vakthornet”. Hon frågade mig om jag ville läsa något väldigt intressant och jag svarade: ”Nej, det DÄR vill jag verkligen inte läsa!”. Varför skulle jag vilja läsa någon skit om hur jag, som en i anden osmord kristen, inte har någon plats i paradiset att få regera tillsammans med jesus?  Jag regerar ju här med Korvasson!

När vi är ute och går brukar jag försöka hitta små platser jag aldrig varit på tidigare. Det är svårt, jag har alltid älskat att gå och märker att jag har varit nästan överallt. Stockholm är så mycket mindre än Stockholm tror att det är. Men det finns lite platser här och där, där man aldrig har satt sin fot. Jag tänkte att jag borde dokumentera varje ny plats Korvas och jag upptäcker. Idag hittade vi en liten höjd med några bänkar. I bakgrunden skymtar man fönstren tillhörande ett stort studentbostadshus, som ligger på norra stationsgatan. I studenthuset och på dess stora bakgård har jag varit tidigare, men den här lilla kullen var ny mark.

Det kanske inte ser mycket ut för världen, men en ny plats är en ny plats. Och det här är bara den första dokumenterade platsen i raden av, vad jag tror kan komma att bli en ganska gedigen serie.