Korvas har varit en riktigt glad och fin bebis de två senaste dagarna. Hon äter mandariner och leker med sina julklappar och underhåller sig själv ganska bra. En underbar och gosig liten skit. Hon har fått fem julklappar (ingen av oss):

Två mycket tjusiga nappar med en fin stjärna på. En plastkula med en sköldpadda inuti. Sköldpaddan flyter inne i kulan så att den alltid är rättvänd och så har den en fjäril som svans. En mjuk och härlig igelkott. Korvas log när vi öppnade paketet, det var kärlek vid första ögonkastet. Och så har hon fått sponsring till nästa etapp av babysimmet. 

Korvas låg och sov i vagnen när det var julklappsutdelning, så hon missade när tomten på bred skånska önskade alla god jul. Det var Korvassons egen farsa som var tomte. Skånskan drog han till med för att förvilla Lisas lillebror. Simon som han heter är sex år gammal, men redan morbror till två stycken. Till Molly som är nästan dubbelt så gammal och så till Korvas. Så kan det se ut i en modern familj. Om något år kommer Molly kunna vara barnvakt åt sin morbror. Skånskan gjorde tricket, tror jag. Annars hade han varit säker på att det var jag, nu var han mest förundrad över att tomten pratade skånska.

Korvas pappa är lite bakis idag och har än en gång konstaterat vilken liten och löjlig stad stockholm är (mentaliteten pratar jag om). I stockholm ska man känna sig speciell och utvald över att få bli insläppt och trängas med vackra människor och armbåga sig fram för att få köpa en öl för femtiosex kronor. Stockholm är en liten skithåla som vill vara stor.

Ahlgren tog jag på bar gärning idag, när hon satt och kissade i blomkrukan. Jag flög upp och bar den droppande katten i nackskinnet och satte henne i lådan. Det gick ett spår av kissdroppar på golvet mellan blomkrukan och kattlådan, men väl i lådan var dropparna slut.

Katten har börjat kissa i blomkrukorna. Helt ofattbart, men så måste det vara. De senaste dagarna har jag misstänkt att hon har kissat i en av våra fåtöljer, därför att varje gång jag har satt mig där har jag känt kisslukt. Men när jag har sniffat ordentligt på möbeln har jag inte känt någonting. Det visade sig att lukten kom från en stor krukväxt bredvid. När jag satte näsan nära jorden var det inget snack om saken. Jag hatar verkligen kattkiss och det betyder att våra kissäventyr med Ahlgren ingalunda är över.

Ahlgren är dum i huvudet, på riktigt. Hon är världens mysigaste och finaste katt, men sett ur ett kattperspektiv fattas det helt klart en och annan viktig komponent. När hon bara några veckor gammal visade tecken på att älska vatten och aldrig försatt ett tillfälle till ett bad, borde man ha anat ugglor i mossen. Hon flyr heller aldrig undan stora rörliga föremål. Första gången jag upptäckte det var när jag skulle rulla ut en matta och hon satt i vägen någon meter bort. ”Katter flyttar ju på sig” tänkte jag och rullade ut den med fart, men Ahlgren är ingen vanlig katt och det var förvåning i hennes blick när mattan dunkade in i hennes huvud. Samma sak är det när man nästan råkar sätta sig på henne, hon flyttar sig inte. Jag är orolig för att det är det som kommer att bli hennes död.

Vi älskar den här katten och hade ett fantastiskt fint år med henne, så blev hon plötsligt könsmogen. Hon började råma och pissade ner hela lägenheten. Jag är inte särskilt kräsmagad och står ut med en del snusk, men kattkiss pallar jag bara inte med. All känsla av ett tryggt hem försvinner och var man än befinner sig sitter man och sniffar och tycker att det luktar överallt. Det här inträffade inte långt före det att Korvasson skulle födas och vi kände att vi aldrig skulle orka med att sköta om ett nerkissat hem samtidigt som vi skulle hålla på med bebisbestyr. En period var jag nere på gården nästan varje dag för att tvätta nerkissade soffkuddar.

Vi köpte fy-sprayer och andra citrusdoftande medel (som både skulle få katten att sluta kissa och dölja lukten) för en mindre förmögenhet. Det resulterade bara i att vi hade fler starka lukter i hemmet att leva med. Den enda rimliga slutsatsen var kastrering. Det hjälper nästan alltid sa veterinärerna. Tusen kronor senare och en livmoder fattigare, hade vi en ynklig och helt otroligt kärleksfull katt med tratt hemma. Oturligt nog var det i denna känsliga fas som vi försvann till BB ett par dagar, för att förlösa Korvas. Ahlgren blev då, inte utan mat men sånär som på ett par entimmespass, utan kärlek.

När vi kom hem med en nyfödd liten Korvasson hade vår trattbeprydda katt både kissat och bajsat i soffan. I nästan alla fall med vanliga katter leder kastrering till att de slutar kissa på möblerna.

Men Ahlgren är ingen vanlig katt så hon började bajsa istället.

Min styvdotter Molly måste få mer plats i den här bloggen. Hon är ju Korvassons fina storasyster.

När man har levt utan barn i trettio år blir det en ganska dramatisk förändring då man plötsligt delar sitt liv med ett. Ena dagen sitter man och röker i ett fönster i Hornstull och vinkar till en flicka (Lisa) mittemot och nästa dag har man en styvdotter. Det var tre år sedan nu. För mig känns tre år ungefär som en lång vecka. Inte i känslor och upplevelser förstås, men i utveckling. Jag kan inte se att det hände något särkilt med min person mellan tjugoåtta och trettioett till exempel. Möjligen att jag började bli sämre på att svara i telefon. För Molly är tre år en evighet.

Vi gjorde dansnummer till ”The Who” som vi sedan visade upp för Lisa. Dansen gick mestadels ut på att jag kastade runt med henne och bar henne på axlarna. Första gången skrattade hon så mycket att hon la av en brakare så att det vibrerade i nacken på mig. Vi skrev egna låtar också. Den första låten hette ”Pastejen” och handlade om en pastej som det slutade illa för. Och så gjorde vi egna tolkningar av Bruno K Öijers dikter. När vi var ute på stan höll hon mig i handen. Det var en otroligt fin och speciell känsla kommer jag ihåg. När jag var i min egen lägenhet mittemot (som för det mesta stod tom) eller någon annanstans så frågade hon alltid Lisa: ”När kommer Daniel?”. Och så kunde hon stå i fönstret och gestikulera. En gång ville hon att jag skulle måla mustasch på henne och på kvällen kunde hon knappt somna av oro för att den skulle suddas ut under natten. Hon ville ju att den skulle vara fin i skolan, dagen därpå.

Det här var ljusår sedan. Numera bär hon väldigt sällan mustasch till skolan, och jag har blivit ett mer självklart inslag i familjen. När man försöker röra henne nu, får man ofta höra: ”Men nej, du förstör min frilla!”. Hon tuperar nogrannt håret varje morgon för det är viktigt med volym. Hon har en cool stil och lyssnar på Kiss och Johan Palm. När jag tycker att hon går på för hårt och behöver tryckas ner lite brukar jag fråga: ”Hur coolt är det egentligen att lyssna på sextioåriga gubbar som sminkar sig som katter?”. Sedan sjunger jag på någon av deras låtar, men på svenska: ”Slicka upp det, slicka upp det, wow wow wow!”. Det brukar ta skruv. Ett gemensamt nöje vi har nu är att hon sminkar mig ibland. Efter förförra gången (den på bilden) utbrast hon: ”Hahaha, du ser ju ut som en kärring!”.

Hon är min älskade lilla fis och gullrumpa. Ja, ibland kallar jag henne för ”styvpappas lilla styvgullrumpa”, men hon har börjat svara med att kalla mig för gubbrumpan, så det blir mest fisen nu. Jag måste sluta här, men det blir mycket mer av fisen i framtiden.

Någon frågade mig en gång om jag hade barn och jag svarade: ”Jag har en styvis”. Det lät konstigt redan på väg ut ur munnen.

Det tyckte den som frågade också.