Jag har en bok hemma om att skriva, ”Skriv” heter den passande nog, som jag köpte för ungefär femton år sedan. Jag läste den aldrig, men jag köpte den för att jag tänkte att jag ville läsa den och la den på en plats där ingen annan skulle kunna se den. Gömde den, därför att om någon hittade den kanske jag skulle behöva stå till svars för mina drömmar. Det var nästan så att jag skämdes lite för mig själv när jag såg den. Vem var jag att tro att någon skulle vara intresserad av att läsa mina ord, liksom. Jag som alltid klottrade ner tankar i anteckningsböcker men hellre skulle skjuta mig än att visa det för någon.

Så länge jag höll pärmarna till mina skrivböcker stängda för alla andra än mig själv, fanns ju alltid möjligheten att andra skulle tycka om texterna, om de fick se dem. Den möjligheten äventyras i samma sekund som man visar innehållet, så då är det tryggast att inte göra det. Det är så det ser ut när man vårdar en dröm till priset av att aldrig kunna förverkliga den.

Korvasbloggen var förlösande för mig. Det var första gången jag vågade visa någonting jag hade skrivit. Och när det dessutom visade sig att det fanns många som tyckte om det blev det en boost för mig, som en skrivande person, på ett sätt som jag aldrig hade upplevt. Den tioåriga killen, som jag har tjatat om, blev alldeles till sig. Den tjugotvååriga och den trettiosjuåriga icke att förglömma.

Därför känns det sorgligt på så många plan att jag nu ska avsluta bloggen. Men om jag ska ha en blogg vill jag att den ska vara bra, och det är inte Korvasbloggen längre. Av flera anledningar. När jag startade den för snart fyra år sedan fanns en självklar ”pappapoäng” i den. Att blogga om en vardag som inte följde traditionella könsmönster. Och även om vår vardag fortfarande inte gör det, slutade den poängen att fungera som motor för mig för länge sedan. Korvasbloggen har ju varit en vardagsblogg, mer än någonting annat. En plats att skriva lite vad som faller mig in, och det har varit ovärderligt. Men etiketten har varit en pappablogg och det är det formatet som inte längre fungerar. Själva Korvasperspektivet på tillvaron blir mer och mer ansträngt ju äldre hon blir. Trögare att hitta saker att skriva om som känns rätt mot henne. Vilket blir en begränsning i en blogg som heter Korvasbloggen, och kväver glädjen att skriva. Vilket i sin tur påverkar kvaliteten.

Det känns väldigt sorgligt att lämna er, mina fina läsare. Även om jag inte känner er personligen har jag upplevt att vi har någon sorts gemenskap. Min enda ånger med den här bloggen är att jag har varit så hopplöst dålig på att svara på kommentarer, trots att jag har velat.

Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att jag kommer att ha en annan blogg i framtiden, och då hoppas jag att ni hittar dit. Det är inte alls omöjligt, snarare troligt, att det som skrivs där kommer att påminna om det som har skrivits här, eftersom jag kommer att fortsätta vara jag. Men den måste ha en annan infallsvinkel och en annan etikett.

Om ni vill vara säkra på att få reda på när/om jag startar en ny blogg kan ni mejla till Korvasbloggen@gmail.com så mejlar jag er när/om det blir av.

Nu gömmer jag inte längre boken ”Skriv”. Även om jag sannolikt aldrig kommer att läsa den, så skulle jag våga det nu, i ett rum fullt av andra människor.

Det är tack vare er.

Foto: Jonatan Stålhös

-Kan du lägga in en bild på mig och Korvas tror du? frågar Korvaspappa på andra sidan luren. Alltså på bloggen.
-Ja, svarar jag. Kan jag väl.
-Ja. Jag vill att det kommer ett inlägg på dagens datum också.
-No problem. Inga problem alltså. Jag fixar. Lita på mig.
-Tack
Vi lägger på och jag mumlar för mig själv: ”Mohahaha” 

Du kanske trodde att du gick säker för Korvasvikarien nu när det var så länge sen jag visade min nuna. Korvaspappa trodde uppenbarligen det. Men nä. Du vet hur man brukar säga. I de lugnaste vatten lurar de farligaste gäddorna. Sån är jag, en farlig gädda.
Du trodde väl inte att hela familjen var lika vän som Korvaspappa? Nej, det skulle sannolikt vara att bryta nån naturlag av nåt slag.
Så. Vad händer i Korvasfamiljen då? Jo. Det är nu när Korvaspappa jobbar som jag sätter min prägel på vårat barn.

Högaktningsfullt,
Korvasvikarien.

Idag kommer min Fina befinna sig på inspelning ute på tivolifältet och idag är hans födelsedag. Jag tänkte att idag om någon dag passar det att bra att deklarera min kärlek till min älskade.

Jag fick min dotter Molly redan när jag var sexton och nu flera år senare vågar jag säga att det till stor del handlade om att jag (likt de flesta tonårsföräldrar) sökte efter en familj, efter att bli älskad och behövd. Men som Daniel har skrivit tidigare så blir man inte lyckligare av att få barn, man blir förälder och jag kan bara instämma. Nu gick allt bra och även om Molly kan ha en dagsform av ett förpubertalt monster är jag galet stolt över den fantastiskt intelligenta och fina person hon är.

Molly har ett raffinerat sinne för humor och redan från början har Daniel och Molly skapat olika produktioner i alla dess olika former, en av de första var den här: http://www.youtube.com/watch?v=f4kA2yA-JTM

Precis innan jag träffade Daniel genom att vinka till andra sidan gatan trivdes jag med livet mer än någonsin förr. Det tråkiga kunde jag lätt förvandla till romantik och det roliga, ja det var roligt. Min familj kändes komplett med bara mig och Molly. Inför framtiden hade jag ändå förberett en lista med ett antal punkter som skulle uppfyllas om det någonsin skulle vara aktuellt med ett längre förhållande igen. Bland annat skulle mannen uppfylla krav som en egen lägenhet i samma kvarter, ha en stor och rak näsa, ett vackert kroppsspråk, vara självständig och självförsörjande, ha bott hemifrån ett par år och tycka om att vara ensam. Helt orimliga krav, men Daniel visade sig vara mannen som jag skrev min lista efter.  

Att tänka på hur jag och Daniel träffades får mig fortfarande varm i hela kroppen, men omställningen var inte helt enkel. Jag la (lägger) mycket prestige i min självständighet och för Molly har det onekligen varit omtumlande att flytta och få syskon. Snart var det ändå tydligt att jag hade haft turen att träffa en person som förgyller mitt liv på så många olika sätt. Mitt vardagsliv är lättare, jag har någon att dela glädje med, hämta kraft hos när dörrarna smäller av hormonilska och jag känner att jag självklar och älskad. Det är svårt att veta exakt vad det är som gör att man känner att man har träffat den som man vill leva med. Jag kan bara ana, vad det är som avgör, att just idag finns det inget i hela världen som skulle få mig att sluta älska Daniel och vara hans kvinna.

Jag har nyligen blivit fascinerad av ungdomskärlek, det vackra i två utspökade, men ändå oförstörda tonåringar som hånglar ogenerat på tunnelbanan. Jag brukar iaktta dem när jag ser dem och förmodligen håller jag kvar blicken olämpligt länge, men det är för att just den synen får mig att längta efter och sakna Daniel. Nu är tiden knapp och den lediga tid man har från vardagen och fina Korvas fylls snabbt upp av egna projekt man både vill och behöver göra.

Även om jag drömmer om tider då vi kan göra saker tillsammans igen, drömma och agera i stunden så vet jag att jag blir lycklig och kär när jag ser Daniel gå upp i varv för nått vansinnesprojekt eller har varit ute till klockan sju och luktar illa, men är lika glad för det. Jag vet också att jag älskar Daniel så mycket för att jag får vara fri!

Tidig morgon lämnade Korvaspappa hemmet för att bege sig ut i reklamvärlden igen. Han befinner sig på ett gammalt tivoli en bra bit utanför staden och preppar och dressar (ja, de pratar så?!). Eventuellt kommer han att sova sked med sin kollega ”100” på ett värdshus i närheten om jobbet drar ut på tiden – därför är Korvasvikarien inkallad.

Jag skulle givetvis kunna berätta om Korvas sista dag i friheten eller kanske avslöja Mollys teknik för att få håret lika uppuffat som hos de svenska hårdrockarna som sjöng för Afrika -85. Men istället ska jag ta tillfället i akt att berätta om sidor av Daniel som ni kanske anar, men ännu inte har fått se.

Det kanske är det lite för tidigt att prata om ämnet julkort, men jag vet inte när jag får chansen igen så jag kör på. Det är väldigt många som skickar julkort på sina barn i tomteluvor till sina vänner och både jag och Daniel fascineras av dessa, ofta studiofotograferade korten som dimper ner i brevlådan. Vill man ha kort på andras barn, måste korten sen hänga på kylen och hur länge måste de hänga där i så fall? Varför skickar man dessa kort, när började man med det och till vilka skickar man korten?

 Jag har ingenting direkt emot korten så länge jag slipper ha dem på min kyl. Däremot får jag en direkt obehagskänsla i kroppen om julhälsningen kommer från en bebis som inte bara har lyckats ta sig till fotografen själv utan även har skrivit och postat kortet också.

Hur som, tycker vi här hemma att detta är ett ganska roligt fenomen och förr förra julen tänkte vi att vi skulle vara produktiva och för första gången skicka ett kort tillbaka till dessa barn (och föräldrar) som skickar julkort till oss. Vi satt vid middagsbordet och bollade idéer och snart glödde det till i Daniels ögon och han fick en vision. Jag hakade snabbt på och fixade fram utrustningen och så här ser jag alltid julen framför mig nu:

Högaktningsfullt/

Korvasvikarien

Korvasvikariens tisdagsrapport: Daniel har fortsatt arbeta med pappersplan, stenar och döda myror. Jag har fått rapporter om hur Daniel har jobbat hårt med att streta ut de döda myrorna han fångade in på landet så de ska bli bra på bild. Med tandpetare har Daniel försökt räta ut hopkrupna döda myror som luktar syra. Det är det man gör när man med reklam om det är någon som undrar.

I helgen var vi i skärgården och där har vi en så kallad tripptrappstol. Stolen är mindre funktionell för en Korvas om man inte har en bygel till den. Vi har köpt oss en bygel (som kostade odrägligt mycket – lika mycket som en stol med bygel på blocket), men vi glömde den givetvis hemma i stan. När vi satt och åt frukost så hände det som händer ibland. Daniel börjar prata i gåtor och man nästan ser hur det tänds en glödlampa ovanför hans huvud. Precis så där som det gör i tecknade filmer. Jag överdriver inte nu – utan hans ögon lyser upp och han tappar all kontakt med verkligheten runt omkring honom och det börjar lysa.

Jag kan bli frustrerad när han tappar tråden till sin omgiving, men oftast blir jag förälskad, om och om igen, när han tvångsmässigt måste genomföra sina tankegångar.

Den här gången löste han den erkända bygelproblematiken!

Daniel har under helgen jagat stora (döda?)myror, runda rödspräckliga stenar och vikt pappersplan. Det här arbetet kommer fortsätta ett par dagar och kan betyda att han inte hinner skriva någon blogg.

Om så är fallet har jag, Daniels vikarie, fått order om att lägga upp en bild eller två. Dessvärre upptäckte jag nyss att Daniel har kameran i sin ficka, i en studio på andra sidan staden. Det innebär att det blir en gammal bild på korvas, men den säger mer än tusen ord och den säger ganska mycket om korvaspappa Daniel.

Med vänlig hälsning, korvasvikarien

I mitt senaste inlägg skrev jag om en blek dag, men den dag som följde var svart. Det var en sådan dag då man vaknar upp förbannad och med gråten i halsen, utan att riktigt veta varför. En riktig skitdag. Korvas var grinig och jag fick anstränga mig för att hålla lugnet, när hon skrek som bäst. När Lisa ringde var jag kort i tonen, mest för att jag inte ville prata med någon över huvud taget, men också därför att det kändes som att jag skulle börja gråta om samtalet fortgick alltför länge. Sedan tog jag ut Korvasson på promenad och lät henne sova, samtidigt som jag gick och ifrågasatte hela min person och förbannade alla mina dåliga sidor. Jag är glad att jag inte bara är den person som jag målade upp för mig själv då. På kvällen var det inte tal om att skriva i någon blogg, även om det hade varit intressant (för mig) att läsa vad jag i så fall hade skrivit.

Igår började det lite bättre, då var jag mest förbannad. Jag var inte fullt lika skoningslös mot min person, men jag var arg, utan att riktigt ha någonting att vara arg på. Sedan gick vi på Mollys teateruppvisning och Korvas stod ut med ungefär halva, sedan började hon gapa och gorma, så att jag fick gå ut med henne i foajén och vänta där tills det var slut. Ett tag fick hon krypa runt på golvet för att roa sig lite och fyllde funktionen av en golvmopp. Efter några minuter var hon täckt av ett lager gråsvart smuts.

Efter det följde Molly med en kompis hem för att kolla på melodifestivalen och Korvas och jag gick till Djurgårdsbrunn, där en vän hade födelsedagspicknick. Och där någonstans började det vända. Det var en fantastisk dag och solen sken. Allt var så där löjligt perfekt, som på gamla målningar. Jag fick träffa vänner jag inte hade sett på länge och Korvas fick oerhört mycket uppmärksamhet och verkade trivas fint med det. Sedan flyttades festen hem till födelsedagsbarnets lägenhet och Korvas och jag gjorde ett försök att delta, i alla fall en liten stund. Där fick Korvas om möjligt ännu mer uppmärksamhet och alla ville hålla henne. Men nu var hon trött och klängig, så vid varje försök började hon skrika och ville tillbaka till mig och då tystnade hon med en gång och grävde sig djupt in i min tröja. Det är lite patetiskt att det ska behövas en bebis för att man ska se sitt eget värde, men det var omöjligt att inte suga åt sig av den egotripp det innebar att vara hela hennes trygghet då. Om man är så viktig för någon, kan man inte vara helt värdelös. Ungefär så fungerar det ohälsosamma resonemanget, och så kan man inte ha det. Man måste stå på sina egna ben och inte på sin bebis ben. Igår stod jag på Korvassons svajiga spagettiben och det får jag sannerligen inte göra till någon vana. Hon har fullt sjå att stå på dem själv.

Nej, imorgon ska jag vakna upp och bara vara jävligt bra.

Nu känner jag mig lite frusen och det värker bakom ögonen och kroppen är öm. Säkert är det samma åkomma som Korvas har lidit av de två senaste dagarna. Hon har haft feber och dålig aptit och varit ganska gnällig. Och när det ska vilas går det inte alls bra. Hennes ögon är röda av trötthet, men hon finner ingen ro till att somna in. I sängen kröp hon omkring och lade ner sitt trötta huvud mot en kudde eller mot täcket, men bara för att i nästa sekund lyfta upp det igen och lägga ner det någon annan stans. Det liknade en ceremoni eller en bön som hon genomförde, en bön mot ett rörligt Mecka, som likt en ballong i stormväder, fladdrade än hit än dit. Hela proceduren varade i nästan en timme, innan jag gav upp och tog ut henne på promenad.

Om jag hade levt ett annat liv, hade jag nästan njutit av min lilla feber. Då hade jag kanske fått stanna hemma imorgon och tittat på tv hela dagen. När jag var liten och fick stanna hemma från skolan brukade jag sitta och glo på engelska språkprogram från sjuttiotalet på utbildningsradion.  Ett program hette något med ”hello” och handlade om en massa finniga ungdomar med otroligt utsvängda byxor som gjorde och sade olika saker. I vinjetten dansade de och flaxade med både armar och ben. Jag tror inte att någon av dem hade överlevt en sekund i det decennium jag levde i, men jag tyckte om att kolla på det där programmet, därför att det var som det ultimata tecknet på att man hade fått en bonusledighet, när alla andra fick gå i skolan. Däremot pratade jag inte särskilt mycket med andra om programmet, av rent överlevnadsrelaterade anledningar.

Nu är dock livet ett annat och ”hello…” har sedan länge slutat sändas. Nu förväntas jag ta hand om en annan sjuk liten individ.

Med helt andra feberdrömmar än mina.

När Korvas och jag började babysimma talades det om hur bebisarna så småningom själva skulle dyka ner i vattnet, från kanten, men jag trodde inte ett ord på vad som sades. Det lät sjukt på något sätt. Men så en dag när jag kom lite för tidigt till ett pass, fick jag se en grupp med lite äldre bebisar sitta uppradade längs kanten och på kommando självmant plumsa ner i vattnet, och jag trodde knappt mina ögon.

Nu har åtta månader förflutit sedan vi för första gången badade tillsammans, Korvasson och jag, och de flesta av hennes jämnåriga kamrater gjorde för länge sedan sitt första frivilliga dyk, men Korvas har låtit vänta på sig. Ofta har hon suttit där på kanten, med munnen formad till ett litet ”O”, och undrat vad det är jag vill att hon ska göra. Senare har hon uttryckt ett missnöje över att placeras uppe på kanten över huvud taget. Jag har för länge sedan accepterat att hon förmodligen aldrig kommer att bli en av de frivilliga dykarna, men så idag hände det plötsligt.

Korvas satt på kanten medan jag, i vanlig ordning, ropade och lockade och precis som vanligt var hon inte alls nöjd över att sitta där, men den här gången var hennes vilja att komma ner till mig så stark att det började rycka och darra i kroppen på henne. Det märktes direkt att denna gång skilde sig från de andra, så jag försökte locka ännu mer och tillslut lutade hon sig framåt, blundade och knep igen hela ansiktet och hoppade i. Jag blev löjligt stolt och ville skrika högt av glädje och mallighet och uppmärksamma alla de andra i gruppen att mitt fantastiska barn minsann visst kunde dyka. ”Såg ni, såg ni, hon gjorde det!”, ville jag ropa.

Men så började jag tvivla och tänkte att hon kan ju lika gärna ha ramlat i, skillnaden är ju hårfin, det var säkert ingenting hon gjorde medvetet. Så när vi skulle upprepa övningen var jag säker på att jag skulle få bekräftat att det hade varit en ren olyckhändelse eller en engångsföreteelse. Men väl uppe på kanten började hon darra på samma sätt som tidigare och hoppade i ännu en gång. Även denna gång var det längtan efter närhet och inte badglädje, som drev henne till att hoppa i. Men en sak är säker:

Även en gråtande dykare är en dykare.

Jag har tydliga minnen från när jag var liten och lekte för mig själv, samtidigt som mamma och pappa läste. Det var en trygg känsla, att vara för sig själv bland andra.  Det finns ett kassettband med en inspelning, från när jag var tio år ungefär, då jag satt och spelade gitarr. I bakgrunden hör man hur pappa sitter och prasslar med en tidning. Ganska ofta avbröt jag mitt spelande för att ställa någon fråga till honom, varpå han svarade: ”Mmmmm”, på ett sätt som avslöjade att han förmodligen inte riktigt hörde vad jag sa. Sedan ropade jag: ”Pappa, pappa, pappa, vilket låter bäst? Såhär…” och så spelade jag ett ganska långt stycke, ”…eller såhär” och så spelade jag ytterligare ett stycke, som var i det närmaste identiskt med det första. ”Mmmmmm”, svarade pappa. Av den här lilla inspelningen kan man dra slutsatsen att jag var ganska jobbig och att pappa, med all rätt, var mer intresserad av sin tidning, än av mitt gitarrspel. Men känslan jag får när jag lyssnar på bandet är varm.

Igår fick jag en liknande känsla, fast från andra hållet. Jag satt och läste en artikel om den idiotiska ipredlagen, samtidigt som Korvasson sysselsatte sig själv på golvet. Istället för en prasslande tidning hade jag datorn i knäet. Korvas satt bredvid mig och andades tungt och var otrolig fokuserad och stoppade ner alla möjliga små föremål i ett gammalt påskägg. Sedan tömde hon ägget och gjorde samma sak igen, med samma koncentration och då och då utbrast hon: ”Titta”.

Jag slogs flera gånger av hur fantastiskt det är att Korvas redan har ett eget liv och en viss självständighet. Den här morgonen hade hon egna saker att göra, oberoende av mig. Ett påskägg skulle fyllas och tömmas och fyllas på nytt, så enkelt var det, det var viktiga saker. Jag kunde hålla på med mitt bäst jag ville. Så där satt vi, min älskade lilla skräpätare och jag.

Tillsammans, var och en för sig.