Som om det hade att göra med att jag igår nämnde vilken bra period Korvasson har haft, hade hon för första gången på riktigt länge svårt att komma till ro när hon skulle nattas ikväll. Hon var förtvivlad och skrek och viftade med armarna och ville bli upplockad. Vi gick små pauser på några minuter och gick sedan in en stund och så ut och så in igen och så vidare. Så har vi gjort tidigare när hon periodvis har haft svårt att sova och varit ledsen. Lyckligtvis har dessa perioder varit korta och varat som längst i någon knapp vecka. Vanligtvis blir hon glad och upprymd när hon läggs ner i sängen och jag misstänker att det har gjort mig mindre härdad mot nattligt trubbel, för hennes ledsna uppsyn skär verkligen i hjärtat på mig.

När de stora tårarna rullar nerför hennes kinder och hon sträcker sina små händer mot mig genom spjällen i sängen, ser det ut som om hon sitter i ett litet fängelse.

 Och jag känner mig som satan själv, som inte befriar henne därifrån.

Korvasson, min underbara lilla krabba, har varit på alldeles strålande humör den senaste veckan. Hon är ju en rätt glad bebis överlag, men den här perioden har allt gått ännu smidigare än vanligt och hon har sysselsatt sig själv långa stunder varje dag.

Och så pratar hon regelbundet, men eftersom hon bara kan ett enda ord, måste hon använda det många gånger. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon har sagt ”titta” någonstans mellan tvåhundrafemtio och trehundra gånger idag. Hon säger det med stor variation och det tycks också fungera som det ord hon använder när hon vill ha någonting. När jag försökte svara på ett sms från Molly idag så ville Korvas ha tag i telefonen. Och för varje misslyckat försök att ta den ifrån mig blev hon än mer desperat och ropade titta, som ett mantra. Tillslut var hon så uppspelt att hon hakade upp sig och fastande i ordet och lät som en rappare när hon väste fram ”tittittittittittittittiiitiitiittaa”. För några ögonblick var hon helt förtvivlad, men när jag väl lyckats skicka iväg meddelandet, satte jag på knapplåset och gav henne telefonen och på mindre än en sekund var allt bra igen. Ingen vuxen människa hade reagerat på det sättet. Vuxna människor behöver lite tid att varva ner igen, efter att ha varit så förtvivlade. Vuxna människor är långsinta. Med Korvas är det som att trycka på en knapp och de desperata skriken upphör direkt när hon får som hon vill.

Jag funderade en stund på när i en människas liv som långsintheten gör sitt inträde.

Det var en fin dag idag. Lisa skulle jobba ett par timmar i gamla stan och vi andra beslutade oss för att vi skulle promenera dit och möta henne efter jobbet, mata Korvas och sedan promenera hemåt med ett glasstopp på vägen. Det som fick Molly att gå med på själva promenaden var nog löftet om glass, i ärlighetens namn. Men jag tror att hon tyckte att själva promenaden var helt okej också. Även när hon först protesterar vilt så brukar hon mjukna efter ett litet tag och bli en glad fis. Sen fick hon åka tunnelbana dit, så hon behövde bara gå i en riktning. Norrut, närmare bestämt, men det visste hon ingenting om. I början (innan jag sa ifrån) frågade hon var trettionde sekund om hur vi skulle gå, så att hon kunde gå i förväg. Det ser nämligen inte bra ut att bli sedd tillsammans med vuxna, då skulle någon kunna tro att hon är en tönt.

Sedan blev det kulglassar i Vasaparken, till Mollys stora förtret. Alltså Vasaparken, inte kulglassar. I Vasaparken finns det nämligen fjortisar och fjortisar är det värsta som finns. Sedan gjorde Lisa misstaget att tro att glassgubben var rutinerad nog att lägga i kulorna i den ordning hon nämnde dem. Men det var han inte och det gjorde henne lite bekymrad. Jag däremot, som egentligen inte bryr mig så mycket, passade på att poängtera i vilken ordning jag ville att de skulle läggas ner i struten, bara för att jag kunde, vilket gjorde Lisa ännu mer bekymrad.

När vi kom hem stannade Lisa, Korvas och jag kvar i porten ett litet tag och lekte en lek som Korvasson älskade. En stod med Korvas på insidan medan den som var kvar på utsidan smög bort ur synfältet, för att plötsligt dyka upp igen. Det framkallade vilda glädjerop och hysteriska skratt hos den lyckliga bebisen och hon bankade vilt på rutan, i väntan på nästa uppdyk.

I Korvassons vänstra (bildens högra) ärm ser man min cykel.

Korvasson har ju, som bekant för en del, två farmödrar. En i jorden och en på Karlavägen. Hon i jorden var en gång min mamma och hon på Karlavägen är min moster. Den farmodern som vistas på den lite livligare sidan om jordskorpan, lastade igår av mig genom att ta hand om korvasson i flera timmar. När de försvann ut genom dörren lade det sig som ett lugnt vadderat täcke av stillhet i lägenheten. Tidigare i livet hade jag nog aldrig kunnat föreställa mig att det skulle komma en dag då jag skulle uppleva en så stark glädje och upprymdhet över möjligheten att få diska och hänga tvätt, under tystnad. Att hänga tvätt kändes plötsligt som något spännande och kul, en hobby som man bara då och då kan unna sig.

Förr i tiden hatade jag att tvätta och drog mig alltid in i det längsta innan jag skred till verket. Jag brukade ha en stor postsäck där jag proppade ner all tvätt, som jag sen kånkade ner och mosade maskinerna fulla, utan att bry mig det minsta om att sortera dem i färger. Men innan det kom dit var det en lång process. Det var alltid strumporna och kalsongerna som styrde när det var dags att tvätta, men mest strumporna. När jag hade använt alla rena underkläder, gick jag över till något jag kallade för ”katastrofpåsen”. Katastrofpåsen var en påse med fula och alldeles för små kalsonger och udda strumpor och strumpor med hål i. Det var en påse som var tänkt att tas fram bara i yttersta nödfall, men katastrofpåsen åkte ALLTID fram i slutet av en tvättcykel. Kalsongerna tog slut först och då gick jag över till badbyxor. De torkade snabbt och var enkla att handtvätta. Men när strumporna i katastrofpåsen tog slut, fanns det inte längre någon återvändo.

När jag hade hängt färdigt tvätten kom det förbi en vän till mig och vi gick ut i det fantastiska vårvädret och tog en promenad och drack två öl på en sylta i en solig korsning. Jag njöt till fullo av att vara utan Korvasson i några timmar. Men när hon så småningom kom hem och blev glad över att se mig och började krypa snabbt, med sin krigsveteranstil, i rikting mot mig, då smälte jag som en bit choklad i solen.

Katastrofpåsens tid är över, Korvassons har just börjat.

Jag har skrivit en lista med saker jag ska ta tag i och satt den på kylskåpet. Några punkter är saker som är ganska lätta att utföra, men de tar upp lika mycket plats på listan som de svårare och det är viktigt att få bocka av lite punkter då och då. Överst på listan står det: Köpa kromatyg. Alltså sådant tyg man kan ha som bakgrund när man filmar eller fotograferar, så att det blir lätt att i efterhand frilägga det man fotograferat.

Igår åkte Korvasson och jag till världens bästa tygaffär, som ligger i Sundbyberg, för att bocka av första punkten på listan. De har precis allt. Om man tycker om tyger och inte känner till den här affären, så är det bara att plocka fram pennan och anteckna ”Sundbybergs textilcentrum”. De har till och med sålt tyger till sagan om ringen. Korvas skrek på bussen på vägen dit. Inte för att hon var ledsen eller så, utan för att hon var missnöjd och ville ha konstant uppmärksamhet. Det är ett gnälligt skrik med rynkad panna, ett skrik som håller på att gå mig på nerverna. Hon slutade bara när bebisen bredvid, skrämd av hennes oväsen, började gråta. Men så fort bebisen bredvid slutade gråta, satte hon igång igen, tills bebisen bredvid började gråta igen och så vidare. Nu är det andra veckan i rad som hon skriker på det där sättet. Mest när det är Lisa eller jag som är i närheten. Det är skriket från en bebis som ställer stenhårda krav på omedelbar närhet.  Jag jobbar så hårt jag kan på att ignorera henne, det måste vara bästa medicinen. Men ibland måste jag plocka upp henne bara för att få vila öronen ett tag.

Innan vi gick till tygaffären gick vi in på ett café så att Korvas kunde få sitt middagsmål och jag en kaffe. Men så fort skeden närmade sig hennes mun så rynkade hon pannan och skrek. En vän till mig har jämfört det här med att precis ha matat sitt barn med att få nya liv i tv-spel. När man är klar med matningen har man ett visst antal timmars frihet till nästa mål. Men när bebisen vägrar äta ställs allt på ända. Man tankar ju inte sin bil med två liter, när det är tio mil till nästa bensinmack. Här kan man föreställa sig att Korvas var min bil och närmaste bensinmack var hemma, där det fanns mer mat. Lyckligtvis lyckades jag pressa i henne det mesta, genom att gnugga henne på kinden med handen, varpå munnen, nästan robotlikt öppnade sig och jag fick en chans att snabbt som en vessla kila in skeden i gapet. Och det var inte av samarbetsvillighet som hon svalde, utan bara för att så snabbt som möjligt kunna återgå till att rynka pannan och skrika igen.

Senare, med nya liv och ett illgrönt och ett lilablått och ett onödigt tyg i bagaget, begav vi oss hemåt. Det onödiga tyget bestod i ett annat grönt tyg, som genom något missförstånd klipptes upp av damen i tygaffären, innan jag hann reagera på att det var fel. Och istället för att säga till henne att det var fel tyg, så sa jag: ”Jo just det, jag vill ha ett sånt där illgrönt tyg också”.

 Jag har egentligen inte råd att vara dum i huvudet.

Sittandes på golvet med rullande höfter, till ljudet av Iggy Pop´s ”Lust for life”, läste Korvas en bok, upp och ner, om en mask som äter sig igenom äpplen. Hon har ärvt boken av sin morbror och nu är den en av hennes favoriter, men i början skrämde den vettet ur henne. I boken finns ett hål som går igenom alla de tjocka, stryktåliga sidorna och i pärmen finns en tygmask fäst, som man kan sätta in fingret i och göra masken ”levande” och så följer den med i handlingen, från sida till sida. Första gångerna Korvas såg masken röra sig blev hon stel av skräck och otröstlig, men nu skrattar hon den rakt i ansiktet. Lisa var i skolan och Molly på gitarren och jag lagade mat sjöng på samma låt som Korvas dansade till. Iggy gjorde susen och Korvasson kom ur den lilla svacka hon befann sig i, redan vid introt. Men hon är fortfarande inte helt på det klara med var ljudet kommer ifrån och vänder sig då och då om för att se om det är jag som sjunger. Och det blir ju inte lättare när jag också sjunger. Samma sak brukar hända när jag ger en röst åt något av hennes gosedjur. Hon tittar först på nallen och sedan på mig, för att förvissa sig om vem det egentligen är som pratar.

Indränkt i musiken tyckte jag mig uppfatta små dova dunsar men först när jag såg att katten ryckte till och tittade mot ytterdörren förstod jag att det inte var inbillning. Det var Molly som kom hem och hon var lite sur därför att hon hade stått utanför och knackat och ringt på klockan i fem minuter, utan att vi hade hört henne. Vi var ganska frikostiga med volymen idag och den klena ringklockan hörs knappt som det är. ”Jag har ju sagt åt dig att du ska ta med dig nycklarna Fisen! Korvas och jag lyssnar på Iggy pop så vi hör inte ett skit”.

Sedan försvann Molly snabbt uppför trappan för att öva på sin gitarr och kvar på golvet satt Korvas, med sträckta armar och tittade länge efter henne. Korvasson tar Lisa och mig för givet men hon vet att det bara är vid speciella tillfällen som hon får vara med Molly.

Och aldrig är hon så nöjd och tillfreds som i knät på sin storasyster.

Igår hade Korvas och jag vårt sjätte och sista återbad och har därmed tagit igen alla missade tillfällen. Gruppen i lördags var en såkallad syskongrupp, så förutom bebisarna fanns där deras lite äldre syskon med i vattnet. Korvas kom dock syskonlös. De andra bebisarna var bara hälften så gamla, så nivån på övningarna sattes efter dem. Och eftersom Korvas inte har varit den mest framstående simmaren i sin grupp, tänkte jag att det kunde vara i sin ordning att repetera lite. Möjligen fick hon bättre självförtroende av att vara äldst i klassen för i en av övningarna skedde något enastående. Det finns en övning som går ut på att bebisen ska hänga i tummarna på föräldern och så snurrar man runt med dem och de ska hänga kvar av egen kraft. Jag har aldrig varit ens i närheten av att komma dit med Korvasson tidigare. Första gången hade instruktören till och med mage att klaga på storleken på mina tummar. Hon sa att det kunde vara svårt för en så liten att hålla i så stora tummar och så föreslog hon att jag skulle använda lillfingrarna istället, vilket gjorde allt om möjligt ännu knepigare. Igår tänkte jag att det i alla fall är värt ett försök och till min stora glädje och förvåning hängde hon kvar i ett stadigt grepp om mina tummar. Och som vi snurrade, varv efter varv, medsols och motsols och jag lyfte upp henne i luften och sänkte ner henne med ett plask och lyckan var total. För mig i alla fall, Korvas verkade lagom road. Antingen var det för att göra mig glad som hon krampaktigt höll sig fast, eller så var det ren och skär rädsla.

Senare på dagen hade vi några kompisar hemma och då bjöd hon på sin nya fantastiska min, som följdes av stora skratt och applåder. Det var som om någonting väcktes inom Korvas då. Hon gjorde minen om och om igen och njöt av uppmärksamheten. Jag tror att det i den stunden föddes en entertainer i henne. Låt oss bara hoppas att hon så småningom hittar andra uttrycksmedel för att roa sin publik.

 För med idiotminen som sitt enda trick, kommer hon inte att bli rik.

Jag har sett dem på bussen och på andra platser och tänkt: ”Fan, vilken jobbig unge!”  Idag hade jag ett eget exemplar i hemmet. Korvas hade en riktigt dålig dag och det var sannerligen inte mycket som föll henne i smaken. Var hon så mycket som en millimeter från kroppen på mig, blev hon hysterisk. På återbadet på babysimmet tyckte hon att samma övningar som hon fylld av glädje utförde igår var outhärdliga. Hon satt och skrek och viftade yvigt med armarna under middagen och gång på gång slängde hon ner den bit knäckebröd jag gett henne på golvet. Och varje gång skällde hon på mig när jag inte direkt plockade upp den igen och hon blev rasande när jag till slut bestämde mig för att inte plocka upp den fler gånger. Tårarna sprutade när jag efter middagen skulle diska och placerade henne i en stol intill mig. Den sysselsättning, som vanligtvis brukar göra susen, som går ut på att hon successivt kastar ut samtliga köksredskap ner på golvet ur en låda som finns inom räckhåll, hade ingen som helst effekt idag.

Jag sa till Molly att om det hade funnits ett ställe dit människor som funderade på att skaffa barn men ännu inte bestämt sig, kunde gå för att få hjälp i sitt beslut och Korvasson varit anställd där, så skulle det nog inte födas så många barn de kommande åren.

Och så blev hon så där otroligt mysig när jag gav henne kvällsvällingen och hon nöp mig gång på gång mjukt i armen, samtidigt som hon sög i sig alla dropparna. Sedan skrattade hon på skötbordet när jag satte på henne pyjamasen och när jag efter sagostunden lade ner henne i sängen log hon och tystnade omedelbart. Jag pussade på henne, släckte lampan och gick ut.

Och allt var förlåtet.

Jag vet inte om det är våren som ligger i luften eller vad det är, men igår var jag bara så otroligt glad. Det tar emot lite att det skulle vara vädret, jag tycker verkligen inte om att allt ska vara så kemiskt. Att en temperatur och ett klimat ska påverka hela ens väsen så. Jag skulle önska att man stod över det, att man hade större kontroll över sitt humör och sina känslor. Men likväl så är det underbart när det händer. Det är fantastiskt att känna sig närvarande och lycklig utan någon egentlig anledning.

Babysimmet var magiskt igår. Varmt i vattnet och en otroligt glad och nöjd och nästan naken bebis vid min sida. Leve nakentiden. Hon tyckte att hela passet var skitkul och hade nog kunnat hålla på lika länge till. Under en övning hängde hon alldeles själv i kanten på bassängen och såg både stolt och förvånad ut.

Sedan duschade vi länge. Först satt hon på golvet och jag lät en massa vatten rinna över henne så att hon inte skulle bli kall och sen plockade jag upp henne och så stod vi så väldigt länge för att det var så otroligt härligt med närheten och det varma vattnet. I båset bredvid stod en man i fyrtiofemårsåldern och duschade. Normalt sett brukar det inte vara så mycket prat i duschen, eftersom nakna främlingar tenderar att vara lite blyga för varandra, men mannen kom fram till mig och sa: ”Fy fan vad mysigt! Min dotter är sjutton nu och allt har varit jättefint mellan oss, men nu är man den fulaste och äckligaste och jobbigaste människan på jorden och det är skitsvårt”. Han hade något drömmande i blicken och förflyttade sig förmodligen flera år tillbaka i tiden, till då han fick krama sin dotter hur mycket han ville.

Korvas var helt slut efter simningen och hade dessutom missat sin förmiddagsvila, så jag tänkte att hon skulle få sova ordentligt innan vi gick hem. Efter en timme trodde jag att hon skulle vakna och gick in på gården, men när jag tittade under täcket, sov hon djupare än någonsin. Så då satte jag mig på en bänk och plockade fram min bok och då kom lyckokänslorna. Det kändes bara så bra allting. Att sitta och läsa på en fin gård, men sin tryggt sovande bebis bredvid sig och lite vår i luften. Då kände jag att jag måste skriva några rader, men hade inte med mig något anteckningsblock. Istället skrev jag allt det här i ett enda långt sms till mig själv. Det längsta sms jag någonsin skrivit, var till mig själv.

Och sedan tillbaka till boken.

Jag har vid fyra tillfällen ljugit i Korvasbloggen. Det har suttit som en tagg i mitt samvete och innan jag spricker måste jag få berätta hur det egentligen förhåller sig, i de fall där jag har vridit på sanningen. Nu är jag redo.

1)      I mitt livs första inlägg ”Introduktion”, inledde jag med ett citat av min mormor. I själva verket minns jag inte vem det var som sa så, men det var inte hon. Jag tyckte bara att det lät bättre om det var min mormor istället för någon jag inte minns. 

      Mormor kommenterade visserligen också namnet Korvas, men jag tror att hon sa någonting i stil med: ”Korvas! Vad är det för ett namn!?”.

2)      I inlägget ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det”, skriver jag ”jag kommer ut…”, men hade från början skrivit ”jag kommer ner…”. Jag skrev om det, därför att jag inte ville att mina läsare skulle få en skev bild av vem jag är. Jag ville inte avslöja att det finns en trappa i mitt hem. Vi bor i en stor etagelägenhet i Vasastan och folk skulle ju kunna tro att vi är rika som troll och det är vi sannerligen inte. Lisa och jag hade varsin hyresrätt när vi träffades och dem lyckades vi byta mot en stor, fantastisk lägenhet, med låg hyra.

3)      Den tredje lögnen är en upprepning av den andra. Här måste jag också inflika att det kan röra sig om fler upprepade lögner om mitt boende, som jag inte har tänkt på. Och jag har även censurerat bilder där trappan har varit synlig.

4)      Slutligen var det en Te jag drack på café Ritorno i inlägget ”onormalt normal” och inte en kaffe. Jag dricker väldigt, väldigt sällan te och kopplar starkt ihop min person med en kaffeälskares, därför ljög jag.

Förlåt, hata mig inte.