Vi försökte ta igen lite sömn idag, Korvas och jag. Hon var vaken ända till elva igår, då min moster ordnade middag hemma hos min syster, och så sent har hon aldrig varit uppe. Men hon var en pigg och glad matgäst och åt mango och melon med stor aptit.

Sedan några veckor tillbaka försöker vi vila med Korvasson i sovrummet istället för på soffan, så att hela hushållet ska slippa tassa på tå, när hon ligger och sover, men det är betydligt svårare att få henne att somna där. Hon kan vara hur trött som helst, men i sängen får hon ny energi. Hon kryper omkring och stånkar och stönar och trillar ibland omkull på rygg och stånkar då ännu mer för att komma på rätsida. Ibland är det svårt och då ser hon ut som en liten skalbagge, där hon ligger och sprattlar med benen i vädret. Hon är väldigt glad i sängen och trots att viloproceduren är krångligare än i soffan är det härligt att vara med henne där. När hon klättrar upp på ens mage och sedan vänder är det nästan omöjligt att inte bita tag i de vita bulliga små låren.

Idag var vi på middag hos en vän och satt på en solig balkong och blev bjudna på grillad tonfisk. Helt fenomenalt gott. Även Korvas tyckte att tonfisken var helt okej, men det som verkligen föll henne i smaken var den limefrukt som serverades till. Hon sög i sig flera klyftor och tycktes aldrig få nog.

Lite senare var hon ute och kravlade, med sin säregna krypstil, i vardagsrummet intill balkongen. Där lekte även en av mina vänners söner. När Korvas kravlade förbi den äldsta, blev han fascinerad av hennes sätt att röra sig och ställde sig på alla fyra och började krypa efter. Först kröp han vanligt men insåg snabbt att det inte alls var så hon tog sig fram. Det såg oerhört roligt ut med Korvasson kravlandes i täten och en hasande sexåring i följe.

Som två krigsveteraner på frammarsch.

Det som fick mig att träda fram just igår var att jag var på väg att skriva ett inlägg om att vi måste skaffa räcken åt Korvasson, vars motoriska framsteg galopperar. Men vad ska man med skyddsräcken till om man inte har en trappa? Ni förstår, snärjd i mina egna lögner förstod jag att jag hade nått en återvändsgränd.

Korvas har i alla fall aldrig rört sig så mycket som nu. Hon fulkryper visserligen fortfarande, men i en allt snabbare takt. Hon liksom går sittande och rör sig så mycket att hon har röda märken på vaderna, en mild variant av skavsår, efter den friktion som uppstår vid fulkrypningen. Och om än motvilligt, så står hon kvar en stund om man ställer henne mot soffan eller något bord. Alltså är det inom en inte alltför avlägsen framtid vi måste skaffa skyddsräcken till trappan. Vi har redan ett (omonterat) till övervåningen, men där nere blir det knepigare. Vi behöver någon sorts dragspelsvariant som man kan vika ihop och sedan svänga upp i linje med trappräcket. Jag har en vän som har precis en sådan, men varken han eller jag vet var de kan köpas. Det ser inte bättre ut än att jag får bygga den själv.

Men det är en helt annan tillvaro nu. Tidigare har man kunnat vara trygg i att hon sitter där hon sitter, men nu vänder man sig om och så sitter hon plötsligt under köksbordet och mumsar på någon gammal matrest. Men gammal mat är också mat.

Och mat är bra.

Inte helt olik en krabba, kravlar hon sig fram på golvet. Benen i skräddarställning och med hjälp av knäna sicksackar hon sig framåt, även om det är armarna som gör grovjobbet. Om man verkligen ville, skulle man nästan kunna kalla det för att krypa. Fulkrypa. Men vem har sagt att man måste krypa snyggt, för att det ska räknas? Utöver det klappas det i händerna mest hela dagarna nu. Hon klappar så mycket i händerna att hon har tvingats dra ner lite på sitt snedläggande av huvudet.

När Korvas precis var född, uttryckte Lisa en oro över att jag skulle klema bort henne. Men nu när vi har varit hemma båda två samtidigt ganska mycket, har jag fått tillfälle att se hur det verkligen förhåller sig. Nästan varje gång man ser dem tillsammans, sitter Korvasson i hennes knä, när hon inte bär runt på henne. Det är som om de lekte ”inte nudda land” hela dagarna. Jag tror att Korvas har mig att tacka för att hon kan röra sig över huvud taget. Hon kanske rent av hade varit rädd för golvet om jag inte funnits där för att nyansera hennes tillvaro. Men det har ett pris. Små tecken av mammighet har börjat visa sig och jag är rädd att Lisa försöker vända henne emot mig.

En dag kanske hon kommer att tacka mig. Hon kommer att gå fram till mig, rak i ryggen och säga: ”Tack pappa för att du, mot alla odds, lärde mig att gå”, bara för att i nästa andetag fortsätta: ”Men du förstår väl att jag älskar dig lite mindre, för att du inte hade mig i knät lika ofta?”.

Jag har varit lite nere ett tag nu och hela tillvaron har känts ganska trist. Och orättvist kort och otrevlig mot Lisa har jag varit. Man ska inte underskatta sömnen har jag förstått, jag har sovit både lite och dåligt de senaste veckorna. Eftersom Korvasson är en exemplarisk bebis när det kommer till kvällsrutiner så har jag ingen annan att skylla på än mig själv, för att jag är trött. Men nu är det andra bullar, nu ska jag tvinga mig själv i säng i tid, i alla fall några dagar i veckan och jag förväntar mig ett rejält uppsving i humöret.

I morse, när jag gick upp med Korvas satte jag ifrån mig henne på golvet och var själv så trött att jag var tvungen att lägga mig på soffan en stund. Jag satt och nickade till hela tiden, men vaknade av att hon, pigg och glad, drog mig i håret och polisongerna om vartannat. Det finns en viss trygghet i att hon inte är så mobil än och finns kvar på samma plats som man lämnade henne på, när man vaknar till igen. Men hon kan hasa sig fram. Det går inte så fort men får hon bara lite tid på sig kan hon röra sig över ganska stora ytor. Idag hävde hon sig faktiskt upp för första gången mot ett bord och stod upp en liten stund. Med hennes spagettiben är det ett mindre mirakel.

För en stund sedan var vi hemma hos min syster, som hånade Kovasson för att hon var sent utvecklad. Jag såg hur hon räknade efter för sig själv: ”April, maj, juni, juli…” bara för att sedan skratta och titta på Korvas och säga: ”Snart tio månader, du är en riktigt sen bebis du!”. Men hon har andra kvalitéer Korvasson. Vem bryr sig om att krypa när man har huvudet fullt av andra funderingar?

När Lisa och jag satt vid matbordet idag och Korvas var på golvet, gjorde vi en stor upptäckt. Solen sken in genom fönstret och spred sitt ljus över vår lilla bebis och mitt på hennes haka bildades en mörk liten skugga. Vi såg det samtidigt, Lisa och jag, men jag var först med att utbrista: ”Kolla, hon har en stjärthaka!”. Det är än så länge svårt att se utan hjälp av skuggan, men det är inget snack om saken, min dotter har en stjärthaka och Lisa har ingen stjärthaka.

Men det har jag!

Korvas hängde med fram till att hon lärde sig att sitta, men sedan la hon av. Efter det har hon suttit där man har satt henne och inte gjort några försök att ta sig därifrån. Hon sträcker sig efter saker men ger ofta upp om de ligger för långt bort. Hon sitter där hon sitter och äter skräp från mattan, damm och noppor. Hon är en ganska effektiv borttagare av noppor även om hon av rörelseskäl inte kan beta av några större ytor åt gången. Men när en liten yta är ”avnoppad” är det bara att flytta henne till nästa, som en ko på grönbete ungefär. När hon väl har spanat in en liten bit damm eller en frestande noppa är hon snabb. Jag har flera gånger försökt hindra henne, men hon har hunnit före och sen har det visat sig vara svårt att ta ut skräpet ur munnen på henne. Hon biter ihop käkarna hårt och vrider och vänder på huvudet. Sedan sitter hon och pratar och tuggar som om det var ett tuggummi hon hade i munnen.

Sedan en vecka tillbaka har hon dock gjort enorma framsteg på rörelsefronten. Hon har lärt sig snurra. Tidigare har hon blivit frustrerad när någonting har hänt bakom ryggen på henne och försökt vrida huvudet hela varvet runt. Men nu har hon perfekt trehundrasextiograderskoll och kan snurra både medsols och motsols.

 Så nu sitter hon allt som oftast och pratar, snurrar och äter skräp.

Korvas har åkt på en förkylning och det rinner ur både näsa och ögon. Hon kan bli helt blöt i ansiktet av tårar och snor, men är på ganska gott humör ändå, bara lite extra klängig och trött.

I Lisas och min kalender gapar bladen tomma. Inte ett jobb så långt ögat kan nå och som det är nu har jag bara en enda sak (inte inkomstbringande) inbokad i hela mitt liv. Framtiden ligger öppen, som vanligt. För mig är den här situationen ganska bekant och har jag pengar så att jag klarar mig ett litet tag, finner jag den ofta mer tjusande än skrämmande. För Lisa är det värre, hon mår inte bra av att inte veta vad hon ska göra, att inte ha ett jobb. För henne är situationen ny och hon har varit märkbart nedstämd en tid nu. I luften i vårt hem vilar tristess och deppighet. Själv känner jag mig som att jag spelar huvudrollen i filmen ”Mannen med världens tråkigaste liv”. Jag tar med mig Korvas på promenader i vinterkylan mest för att göra någonting över huvud taget. Som om förruttnelseprocessen av min person tar en paus om jag går ut ett slag. Men det är januari nu så allt är lugnt, i januari är blanka blad och självförakt vardagsmat.

Mer upprörande är att Korvasson tycks vara en inkompetent bebis. Vi kollade på någon internetsida om barns utveckling och hur de låg till vid åtta månaders ålder. Där hade mitt barn sannerligen inte många rätt. Om Jan Björklund får fortsätta bestämma blir det betygsättning även för bebisar inom kort och då kommer Korvasson att komma hemkrypandes (om hon nu kunde krypa, det är en av bristerna) med IG på både det ena och det andra. Utöver sina äventyr i gåkärran har Korvas inte alls kopplat att benen har någonting med förflyttning att göra. Åttamånaders bebisar ska tydligen både kunna krypa och häva sig upp själva och ställa sig på benen. Korvassons ben är som spagetti om man försöker ställa henne upp. Vidare stod det att åttamånaders bebisar kan ha ”trick” för sig, som att kasta slängkyssar till folk. Korvas är ljusår från att kasta slängkyssar åt någons håll.

Men på den punkten är jag glad om hon är lite bakom, för tanken är rent motbjudande.

Idag har Korvas, min moster och jag varit på Liljevalchs konsthall och tittat på en färgsprakande utställning. Färgerna gjorde utställningen tacksam ur ett bebisperspektiv tror jag. Hon var i alla fall nöjd och babblade ganska mycket, som om hon ville kommentera var och varannan målning. Sedan gick vi till blå porten och min moster bjöd på en otroligt välsmakande lunch.

Korvas har visat tecken på att vara en stor iakttagare. Ofta studerar hon ett föremål en lång stund innan hon bestämmer sig för att röra vid det. När man sätter henne på golvet iakttar hon olika händelser och objekt med stor koncentration och har inte sällan något att säga till den leksak eller det köksföremål som placerats framför henne. Hon tycks inte göra några som helst försök att förflytta sig från den punkt där hon sitter. Det här med att krypa känns oändligt långt borta. Istället tittar och studerar hon intensivt. Idag satt hon i säkert tio minuter med full fokus och såg på hur katten lekte med en liten boll hon just stulit, mitt framför ögonen på min dotter. I förhållande till Korvassons mycket ringa ålder är tio minuter en evighet och jag var tvungen att räkna ut hur lång tid det skulle motsvara i förhållande till min livslängd. Korvas har levt i ca 345600 minuter och under tio av dessa har hon noga studerat hur vår katt rullar en boll fram och tillbaka. Jag har levt i ungefär 17900000 minuter och om man tar samma procent av min livslängd som man får om man tar 10 minuter av Korvassons, motsvarar det nio timmar. Den här skrämmande insikten fick mig att fundera över huruvida min dotter är en dåre eller ett geni.

För den dagen jag sitter och tittar på hur Ahlgren rullar en boll fram och tillbaka i nio timmar är jag redo att föras till hospitalet. Katten också är jag rädd.