Glada, underbara korvas drar fram som en tornado i sin gåkärra. Hon blir som förbytt i den. Den stillsamma, fundersamma bebisen får fan i ögonen och njuter i fulla drag av förmågan att röra sig från en punkt till en annan. Hon springer fram, först halkandes tills strumporna äntligen har glidit av och sedan, med perfekt friktion under de knubbiga små fötterna, åker hon med full hastighet in i möblemanget. Hon river ner det hon kommer åt och ler sitt fantastiska tandlösa leende, som gör de runda, bulliga kinderna ännu rundare, och jag måste bita mig i läppen för att inte nypa hårt i dem. Hon ger ifrån sig små tjut av förtjusning och bankar på soptunnan, rycker i sladdarna och gör stora skrynkliga pappersbollar av dagens tidning. Hon röjer och mitt hjärta värker av kärlek för den lilla rivningsarbetaren.

I blomkrukan ligger det mandarinskal och det har gjort mig rädd för att katten ska välja soffan som toalett. Hon kissade i soffan för någon dag sedan och återigen har jag svikit mitt ord om att nästa gång hon använder en möbel som toalett, måste hon lämna vårt hem. Men hon är kvar och idag både kissade och bajsade hon i kattlådan!

Sällan har en stinkande bajskorv gjort mig så upprymd som idag.

Nu ligger Korvasson och snusar. Förhoppningsvis får hon en riktigt god natts sömn och vaknar upp som en ny människa efter tre dagars julfirande. Dan före dopparedan var Korvas och jag iväg till pappas landställe. Eftersom vi skulle fira julen med Lisas pappa ville jag ha lite firande med min familj också. Det var en resa som ingen tjänade på och vi hade gjort alla (inte minst oss själva) en tjänst om vi hade skippat visiten. Redan på bussresan visade Korvas att hon inte var att leka med. Hon vägrade äta och skrek hela vägen från stockholm till norrtälje. En äldre dam snett framför mig stod ut i en kvart ungefär, sen åkte öronpropparna fram. Jag var otroligt stressad och arg och hoppades att någon skulle klaga så att jag kunde få ösa min vrede över den. Jag var beredd med färdigformulerade meningar som: ”Om livet är dig kärt så håller du käften, din jävla gubbe (alternativt kärring)”. Men det var ingen som klagade och även om jag önskade det just då, är jag glad att det inte hände.

Förutom att Korvas hade haft en usel natt, tror jag att det är en tand som spökar, som gör henne förtvivlad. Hon fortsatte att skrika och gnälla hela dagen och kvällen. Hon ville inte vara själv en enda sekund utan man måste hela tiden hålla henne. Och inte nog med det, man måste stå eller gå hela tiden. Det tog inte ens en sekund innan hon började gallskrika igen om man satte sig. Hon börjar bli rätt tung nu, så förutom att det är tråkigt att gå runt och släpa på en bebis hela tiden så är det fysiskt krävande. Vid ett tillfälle när jag skulle ta av henne kläderna skrek hon helt hysteriskt och oavbrutet. Det här var efter många, många timmar av skik och missnöje och jag var nära ett nervsammanbrott. Tröjan var svår att få av och Korvasson var högröd i ansiktet och skrek och skrek, till slut slet jag i vredesmod sönder tröjan för att få av den. Det fick inte den dramatiska effekt jag hade trott och hoppats på. Det är bättre kvalitet än man kan tro på de där små plaggen. Tröjan går nog att använda igen, men den kommer inte sitta lika tight i nacken.

Men jag har hopp om morgondagen och då ska hon belönas med sin nya julpassion: Mandariner. Hon älskar mandariner (eller om det är clementiner eller satsumas) och blir helt till sig när man har skalat en. I morgon ska hon få så många hon vill.