När Korvas skulle äta sin lunch idag satt hon och stånkade och stönade som hon brukar göra när hon ska bajsa, men hon stånkade mer och oftare än vanligt och när jag gick upp för att byta på henne var det inte bajs i blöjan utan slemblandat blod, inte helt olikt jordgubbssylt. Jag ropade på Lisa för att jag ville att hon också skulle titta och vi kom fram till att vi måste ringa sjukvårdsupplysningen. Jag fick tårar i ögonen av bara tanken på att någonting hade hänt henne och efter att jag pratat med kvinnan på sjukvårdsupplysningen, som sa att vi skulle åka in till Astrid Lindgrens barnsjukhus med en gång, började jag gråta igen, när jag berättade det för Lisa.

Korvas och jag tog taxi till akuten, men vi bor ganska nära och med väntetid och trixande med bilbarnstol tog det längre tid med taxin, än de femton minuter det hade tagit att gå. När vi hoppade av önskade vi varandra en bra dag. ”Ja, solen skiner och det är vår i luften, det kan inte bli mycket bättre”, sade taxichauffören. ”Ja, det skulle vara minus akuten då”, sade jag. Utanför entrén låg en enorm spya, som låg kvar ända till kvällen och som gradvis fylldes med skoavtryck i olika stolekar och hjulspår från barnvagnar.

När vi hade suttit i väntrummet i över en timme gick jag och frågade om man kunde få en indikation på hur lång tid det kunde ta, så att jag visste om jag hann värma Korvassons mat. Då var det bara två patienter före oss, så det borde inte ta alltför lång tid, sade sköterskan i receptionen. När det hade gått två timmar och Lisa hade anslutit och tre patienter hade ropats in, frågade jag igen och fick till svar att det inte borde ta så lång tid, därför att nu var det bara två patienter före oss i kön.  Efter drygt tre timmar fick vi ett rum, där vi satt och väntade i ytterligare en timme. Vid det här laget var Korvasson ganska trött och grinig och vi började få känslan av att hennes tillstånd inte kunde vara allför kritiskt, eftersom så många andra fick gå före.

Till slut fick vi äntligen hjälp. Korvas fick lavemang och blev helt förtvivlad när de stack in sprutan i stjärten på henne och jag kände mig som en förrädare, när jag med full kraft böjde bak hennes ben, för att det över huvud taget skull gå. Efter dryga sex timmar på akuten fick vi veta att det kunde vara förstoppning eller någon irritation i tarmen och att vi skulle komma tillbaka för röntgen om någon dag, om det fortsatte att blöda. Sedan fick vi gå hem.

Vi promenerade hem, lättade i sinnet, men trötta efter en heldag på sjukhuset.

För några veckor sedan fick Molly ytterligare en lillebror på sin pappas sida. De var intagna på patienthotellet på Danderyds sjukhus och vi åkte dit allihop för att se den lille och gratulera. När Korvasson föddes var Lisa och jag också där i ett par dagar och det kändes lite overkligt att vara tillbaka. Det är ett kombinerat ”vanligt” hotell (vem som nu skulle vilja bo där?) och ett hotell för sjukpatienter och för föräldrar med nyfödda barn. Det är en riktigt omysig plats med världens argaste personal. När Lisa och jag var inskrivna där råkade jag fråga i receptionen efter en handduk. Jag fick en arg kommentar till svars och en blick som sa att jag var helt dum i huvudet. Det visade sig att om man var inskriven på bb-avdelningen så skulle man fråga barnmorskorna om sådant och inte i receptionen.

När vi skulle gå därifrån tyckte jag att det var på sin plats att fira den lilles ankomst med en bärs i restaurangen. Jag gillar att fira med bärs om något är kul eller bra. Det kan räcka med en, det viktiga är känslan av att fira. Molly skulle få beställa vad hon ville, men märkbart tagen av den första träffen med sin nya bror, ville hon inte ha någonting alls! Aldrig har det hänt, varken tidigare eller senare att hon har tackat nej till ett liknande erbjudande.

När jag skulle beställa frågade mannen bakom disken om jag var inskriven som patient (i sammanhanget räknas även nyblivna föräldrar som patienter). ”Jaha, får man rabatt då” tänkte jag, men det visade sig att på patienthotellet på Danderyds sjukhus får man tydligen inte dricka bärs om man är inskriven som patient. Men de säljer öl och de lättlurade stackare som hamnat där i tron att det är ett vanligt hotell, får minsann dricka. Argumentet var att det kan finnas nyopererade patienter som inte borde dricka dagen efter operationen och då gjorde de bäst i att inte låta någon annan patient dricka heller.

Det är ju löjligt. Skulle en nybliven förälder inte få fira ankomsten av sitt barn med en öl, bara för att det kan finnas någon nyopererad idiot som inte kan hålla sig från att dricka? I hemlighet tänkte jag att barnmorskorna och socialstyrelsen säkert hade ett finger med i spelet och att det här var amningsfascismens fula ansikte som visade sig än en gång. Det här kände jag inte till när Korvasson föddes, däremot visste jag att man inte fick ta med sig öl på rummet. Men det sket jag i och det var länge sedan jag lärde mig smuggla bärs under jackan. Om min tjej vill ha öl när hon har fött barn, så ska hon få det.

Så mycket hon vill.