Jag skulle få sova till åtta i morse, då Lisa skulle gå iväg till sitt onsdagsjobb. När hon kom in för att säga hej då, låg Korvas fortfarande i sin säng, utan att ha gjort anspråk på att gå upp. ”Då kan jag sova en kvart till”, tänkte jag. Korvasson väckte mig inte förrän halv tio och jag tänkte att jag måste ha den mest fantastiska bebisen i världen, som tar hänsyn till att jag varit uppe halva natten och målat hyllor. Men oj, vad jag skulle få ångra mina tankar.

Hon har varit en så fruktansvärt jobbig bebis idag att jag knappt har vetat vad jag ska ta mig till. Hon har skrikit och vägrat äta och varit trött men vägrat sova och skrikit och gråtit om igen. Ingenting har hjälpt. Hon har somnat ett par gånger, men bara för att vakna kort därefter och vara grinigare än någonsin och helt omöjlig att få att somna om. De tårar jag spillde igår, vid tanken på att hon inom en inte alltför avlägsen framtid ska börja på dagis, torkade snabbt från mina kinder. Idag tänkte jag att dagiset gärna får ta henne med en gång och om det är möjligt även ha henne på helger och nätter. Efter en timmes försök att vila på soffan, med gallskrik och en oavbruten ström av situps, var jag färdig att kasta henne åt gamarna.

”Du ska få igen i bloggen din jävel”, låg jag och tänkte medan min dotter gav mig tinnitus.

Igår hade jag min första Korvasfria kväll på länge. Vi träffades några vänner på café Piastovska för att äta Polsk schnitzel med surkål och dricka några öl. Jag blev lovad en liten sovmorgon men det blev ändå en lugn kväll för att Lisa skulle jobba idag på öppningen av Galeria Sentimental på Tensta Konsthall och jag skulle följaktligen ha Korvas.

Efter Piastovska gick vi till Tranan och Sedan till Peppar. Efter det gick vi hem och då var väl klockan ett halv två någonting.

När Lisa kom och väckte mig vid 09.30 i morse och meddelade att det snart var dags, började jag fundera på om jag och stora delar av min bekantskapskrets har fått en lite skev uppfattning om innebörden av en ”lugn kväll”. Jag hade druckit åtta öl, gjort av med tusen spänn och mådde skit! 

Nu tror jag att vår definition av en lugn kväll lever kvar från en tid när man kunde sova hur länge man ville dagen efter, kanske bara gå upp för att ta en till huvudvärkstablett. Den här bloggen i sig är ett bevis på att den tiden är förbi. Korvas tar ALDRIG sovmorgon!

Lisa ropar att nu måste hon gå om några minuter och jag mumlar till svar, i ett patetiskt försök att låta piggare än jag är: ”Mm jag kommer om tre minuter, funkar det?”. Samtidigt tänker jag att jag skulle behöva åtminstone trehundra minuter för att likna en anständig människa. Jag kommer ut, blek om nosen, i mina alldeles för stora kalsonger (ett felköp på åhléns (för två år sen!)) och får syn på det kokta ägget och tallriken med mjölk och björnbär som min fantastiska flickvän har ställt fram åt mig, och utbrister (oförskämt): ”Åh du, det där får nog vänta ett bra tag”. Samtidigt som jag säger det känner jag att allt inte står rätt till och säger i nästa andetag: ”Du, jag måste kräkas lite, hinner jag det?”.

Fem minuter senare står jag där, om möjligt ännu blekare, i mina alldeles för stora kalsonger. Lisa har gått och min underbara, varma, väldoftande lilla bebis sprattlar omkring i sin ”gåkärra” och babblar och gapar och skiter fullständigt i hur jag definierar en lugn kväll.

Lyckligtvis blev Korvas väldigt snabbt trött och vi sov i ljuva trettiofem minuter på soffan. Hon på behörigt avstånd från min mun. Sedan tog vi en riktigt skön promenad på Långholmen i höstsolen, tillsammans med min kompis Ida som jag inte sett på länge. Korvas sussade och fick sedan mat ur en föruppvärmd flaska på en bänk vid amfiteatern uppe på kullen. Efter det tog vi en fika på Lasse i Parken och gick hem.

Nu är Lisa på Kvarnen med konstfolket. Imorgon ska hon få sovmorgon och Frukost. En repris av min middag: Ett kokt ägg och en tallrik mjölk med björnbär.