Korvas har fått hårdare nypor nu och jag tror att det kan innebära stora påfrestningar på hennes och Ahlgrens relation. Hon har varit så otroligt varsam fram tills för ett par dagar sedan och har bara petat lite försiktigt med fingret på katten, som då har strukit sig mot henne. Men idag tog hon ett rejält tag med hela näven i pälsen och lyckades välta henne. Ahlgren tyckte inte alls om behandlingen men verkade inte heller bli alltför sur, men jag misstänker att deras riktigt intima stunder är räknade.

Mitt i allt snurrande och kattvältande visade Korvasson, i sin jakt på skräp, små tecken på att hon kanske kommer att lära sig krypa till slut i alla fall. Hon sträcker sig mycket längre nu så att hon stödjer sig helt på armarna och benen, samtidigt som rumpan lättar från marken. Lite som en framåtlutad yogaställning. Men sen blev hon plötsligt grinig. Hon vaknade tidigt i morse och blev väl därför trött tidigare än vanligt. Då fick jag den fantastiska idén att surfa upp teletubbies och ställa datorn på golvet framför henne, på behörigt avstånd, så att jag i lugn och ro kunde tillreda hennes kvällsmål. Teletubbies börjar likna en drog, ett fultjack som jag tar till för att hålla Korvasson i schack när hon är som grinigast.

Men medan de knubbiga, färgglada figurerna dansade och sjöng som bäst, lyckades Korvasson pressa sin yogaställning så hårt att hon uppnådde en imponerande räckvidd. Och med ett par snabba slag med handflatan programmerade hon bort scrollfunktionen från musplattan.

Första gången jag lade märke till att barnprogramsfigurerna ”Teletubbies” över huvud taget existerade var 1997, när jag flyttade till London. Jag såg dem på en gigantisk reklamskylt och ryggade tillbaka i förskräckelse vid åsynen av dessa äckliga monster. De gjorde mig rädd och jag tänkte att vore jag yngre skulle jag gråta och skrika och be någon jaga bort de hemska figurerna. Jag kände instinktivt att jag hatade Teletubbies. Deras glada men livlösa ansikten fick mig att tänka på de klassiska rånarmaskerna i clownutförande, med sina frusna, onda och obehagliga leenden. Sedan dess har elva år förflutit, då jag har tänkt väldigt lite på Teletubbies, nästan ingenting faktiskt. Och varför skulle jag det? Nu är jag dock beredd att ompröva min tidigare dom mot figurerna, då Korvasson tycks älska dem helhjärtat.

Korvas och jag fick vara själva ikväll, för Lisa skulle iväg på födelsedagsfirande och Molly hade bestämt sig för att sova över hos en kompis. Hon blev lite grinig när det började närma sig läggdags och jag tänkte att vi testar att kolla in något litet klipp med Teletubbies på youtube före kvällsmålet. Vilken succé! Den griniga lilla bebisen var som bortblåst och istället helt uppslukad av dessa dansande miffon. Det var som om tid och rum upphörde att existera och hon följde med i varenda liten rörelse. Hon satt i mitt knä och andades tungt och de små händerna klämde försiktigt på mina armar. Jag njöt av närheten och tänkte att kan Teletubbies skänka oss sådana här underbara små stunder, så är jag villig att förlåta dem.

Kanske kan jag med tiden till och med lära mig att tycka att de är gulliga.