Korvasson, min underbara lilla krabba, har varit på alldeles strålande humör den senaste veckan. Hon är ju en rätt glad bebis överlag, men den här perioden har allt gått ännu smidigare än vanligt och hon har sysselsatt sig själv långa stunder varje dag.

Och så pratar hon regelbundet, men eftersom hon bara kan ett enda ord, måste hon använda det många gånger. Jag tror inte att jag överdriver om jag säger att hon har sagt ”titta” någonstans mellan tvåhundrafemtio och trehundra gånger idag. Hon säger det med stor variation och det tycks också fungera som det ord hon använder när hon vill ha någonting. När jag försökte svara på ett sms från Molly idag så ville Korvas ha tag i telefonen. Och för varje misslyckat försök att ta den ifrån mig blev hon än mer desperat och ropade titta, som ett mantra. Tillslut var hon så uppspelt att hon hakade upp sig och fastande i ordet och lät som en rappare när hon väste fram ”tittittittittittittittiiitiitiittaa”. För några ögonblick var hon helt förtvivlad, men när jag väl lyckats skicka iväg meddelandet, satte jag på knapplåset och gav henne telefonen och på mindre än en sekund var allt bra igen. Ingen vuxen människa hade reagerat på det sättet. Vuxna människor behöver lite tid att varva ner igen, efter att ha varit så förtvivlade. Vuxna människor är långsinta. Med Korvas är det som att trycka på en knapp och de desperata skriken upphör direkt när hon får som hon vill.

Jag funderade en stund på när i en människas liv som långsintheten gör sitt inträde.

Vart man än går med Korvasson (när hon inte skriker) möts man av leenden. Alla blir glada av en glad bebis och det går inte att stirra sig mätt. Ofta ler de vuxna mot varandra och tittar sedan på barnet och sedan på varandra igen och båda tänker: ”Visst är det fantastiskt med ett nytt litet liv”. Och det är det ju, så ett leende är sannerligen på sin plats. Inte alltför sällan, på kaféer och tunnelbanor, händer det dock att ett helt annat slags leende dyker upp. Ett leende som kommer i samband med att någon vuxen först har haft en egen kontakt med ens barn. De har suttit och tittat och lett mot varandra och plötsligt känner den vuxne att den måste titta och le även mot föräldern. Ibland är det äkta och fint men ofta sker det pliktmässigt, som om det skulle krävas tillstånd för att titta på någons bebis. Antingen ställer de någon påtvingad fråga eller också får man, tillsammans med leendet, en blick som betyder: ”Är det okej om jag tittar lite på din bebis? Jag vill henne inget illa alltså, tänkte mest le lite”.

Är jag det minsta ur balans blir jag störd av den här sortens leenden, och ger tillbaka en blick som försöker säga: ”Du får stirra så mycket du vill på min glada bebis, blanda inte in mig bara”. Men det verkar aldrig vara någon som förstår.

Kanske blir de distraherade av mitt stora falska leende.

När Korvas och jag åker buss tittar vi en hel del på varandra. Hon kollar då och då att jag är kvar och jag kollar för att försäkra mig om att hon mår bra och för att jag tycker om att bara titta på henne. Men utöver det tittar vi också på de andra människorna i bussen. Jag smygtittar och hon stirrar ogenerat på vem hon vill. Hon lär sig för livet och det gör hon rätt i. För i min ålder är det inte okej att stirra och hon gör klokt i att ta tillfället i akt att fullkomligt glo hål i huvudet på folk, så länge hon har chansen. Hon studerar dem, en och en, in i minsta detalj. Hon sitter lugnt och stilla och bara stirrar, och ur hennes lilla näsa bildas en bubbla av snor vid varje utandning. Oftast är hon tyst eller gör något långt entonigt läte, men ibland ropar hon åt dem, utan att vika undan blicken. Själv är jag förpassad till att tjuvkika i reflektionerna i fönstret.

En gammal flickvän till mig upplyste mig en gång om att jag hade ett mycket klumpigt knep (som jag själv var omedveten om) när jag tjuvkikade på någon. När det fanns risk för att den jag stirrade på skulle upptäcka mig så vred jag tydligen på huvudet, så att det skulle se ut som om jag tittade bort. Men samtidigt som jag vred på huvudet, höll jag kvar blicken vid mitt offer och fortsatte titta på den i ögonvrån. Det kanske funkar på långt håll men jag misstänker att det, i de allra flesta fall, bara får mig att framstå som en idiot. Korvas har sin ålder att skylla på, men vad har jag för ursäkt? Ingen. Därför tränar jag nu på att få bort det där och försöker få med mig ögonen när jag vänder på huvudet. Istället håller jag mig till reflektionerna och förlitar mig på hörseln, för öronen är det inte lika lätt att läsa av.

Och finns det något som heter öronvrån, så är det i den jag lyssnar.