Enligt siffror från Polisförbundet slutade under 2015 sammanlagt 828 poliser på myndigheten. Av dem var 239 ”naturliga” avgångar, alltså ålders- och sjukpension.
Antalet poliser som slutade av andra skäl var 589. Av dem var, som exempel, 121 personer under 40 år.
I år har uppsägningarna fortsatt i samma höga takt och ytterligare 144 har lämnat sina jobba under januari och februari.
Här kommer ett anonymt brev från en av dem som valt att lämna in sin bricka och sitt tjänstevapen.

”Jag tillhör själv en av dessa som tänkt jobba längre men har nu sagt upp mig till sommaren och tar en för tidig pension.
Anledningarna är flera och jag kan räkna upp några:
• Brist på ledning och styrning pga. nya chefer som sökt så mycket som upp till ett 40-tal olika tjänster för att de till varje pris vill vara chef utan att ha någon kunskap gällande den tjänst de erhållit.
• Detta har inneburit att många ”gamla” chefer i 40-50-årsåldern nu har jobb med diverse utredningar bara för att vara sysselsatta.
• Det har sagts att inga ”hittepå-jobb” skulle inrättas men så har ändå blivit fallet.
• Ingen som kan ta emot ärenden som skapas av t.ex. underrättelsetjänsten eftersom organisation inte fungerar (se ovan), trots att polisarbetet skall vara underrättelsestyrt.
• Löneutvecklingen har stagnerat. Nya anställda poliser skall få en ingångslön på 24.500 SEK vilket i och för sig inte är mycket men resultatet är att poliser med upp till 40 års tjänst får stå tillbaka och i Region Syd innebär detta en lön på ca 32.900 Sek efter alla dessa år. Många yngre kollegor lämnar bl.a. pga. detta när de inser att löneutveckling saknas. Dessutom tar administration mer och mer tid från det grundläggande polisarbetet.
• I samband med omorganisationen avskaffades ett flertal chefsnivåer för att fler poliser skulle frigöras. Trots detta är det nu fler poliser i olika chefsbefattningar än tidigare om dock på lägre nivåer som exv. gruppchefer. Dessa har dock precis som högre chefer fastnat i ”mötesfällan” med resultat att färre poliser arbetar med ”polisjobb”.
• Över hela myndigheten diskuteras inget annat än en misslyckat omorganisation.
• NOA, tidigare RKP, som har ”ledarrollen” och skulle kunna styra upp verksamheten låter bli detta, varför enhetligheten som skulle bli med en ny gemensam myndighet redan går åt olika håll i landet.

Jag tror inte det var fler poliser anställda på 80-/ 90-talet men på den tiden kom det polis till misshandlar, inbrott och liknande pågående brott. I dag är det mycket sällsynt att det kommer polis.
Trots allt vill jag säga att jag hela min tid som polis har trivts bortsett från de sista åren även om jag tillhör ”de lyckligt lottade” som inte drabbats speciellt mycket av omorganisationen. Jag tillhör inte heller de som sökt chefstjänster och blivit utan men trivseln är borta liksom arbetsglädjen när resultatet blivit som det blivit.
Jag ser dock tillbaka med glädje på alla åren som polis och försöker glömma hur det blivit när jag nu ”drar vidare”.”

Polisbristen i Sverige beskrivs som akut.
Till sommaren kan den bli rent katastrofal.
– Det innebär helt enkelt att risken finns att det inte kommer någon polis annat än till ärenden som bedöms som högprioriterade, säger Katharina von Sydow, ordförande i Polisförbundet region Väst.

Krisen inom Polisen fortsätter.
I fjol slutade fler poliser än någonsin tidigare.
589 av de 828 poliser som lämnade in sina legitimationer och tjänstevapen under år 2015 gjorde det av andra skäl än ålderspension.
Motsvarande siffra för fem år sedan var 106 – en ökning med 456 procent.
Och bristen på poliser är nu akut i landet enligt Polisförbundet.
– Vi har verkligen en akut och allvarlig polisbrist i Sverige i dag. Det vi nu ser är konsekvenserna av en dålig löneutveckling, en långvarig underbemanning, hög arbetsbelastning och en tuff arbetsmiljö, säger Lena Nitz, ordförande för Polisförbundet.

Sedan Aftonbladet inledde sin granskning av Krisen inom Polisen har larm kommit från poliser runt om i hela landet att man helt enkelt inte hinner med att utreda alla brott.
Och i sommar ser det redan akuta läget ut att bli än värre.
– Det finns en stor oro inför sommaren. Det är så tight just nu att varenda polis räknas, säger Katharina von Sydow, ordförande för Polisförbundet i region Väst.
Polisbristen drabbar redan medborgarna enligt Aftonbladets granskning och kan, om resursbristen inför sommaren inte blir utredd, slå ännu hårdare.
– Det innebär till exempel att de akuta prio ett-ärendena kommer vi att lösa, men de andra som inte är så prioriterade, där finns risken att det inte kommer komma någon polis. Och i förlängningen kan det innebära att förtroendet för polisen kommer minska vilket är enormt allvarligt, säger von Sydow.
Många poliser som hört av sig till oss berättar att man förr, inför sommaren, hjälptes åt att lägga sina semestrar så att verksamheten fortfarande skulle fungera.
Men att man nu, när man känner hur ledningen avfärdar kritiken man har som missnöje, inte känner samma lojalitet.
Något Katharina von Sydow känner igen från region Väst.
– Vi har många unga poliser i yttre tjänst, och de har föräldraledigt att ta ut. Om man inte har haft julisemester på flera år, och inte känner att man inte får något tillbaka från arbetsgivaren, kanske man känner att man inte är så villig att offra sig heller.
– Det är viktigt att se över arbetsvillkoren för svensk polis.

I region Väst har man utlyst bemanningsfrågan som en särskild händelse, något som aldrig förut hänt.
En särskild händelse går polisen vanligtvis in i när händelser är så omfattande och allvarliga att de måste prioritera om sina resurser och myndigheten ställer om till ett krisläge.
Just nu handlar den särskilda händelsen om att man måste strukturera om bemanningen, sätta folk på rätt tjänster och att nyrekrytera.
– I samband med det har man även kunnat konstatera att det inte finns poliser att rekrytera i den omfattning som det skulle behövas. Därför ska man ta in mer civil personal istället, säger Katharina von Sydow.
– Det beror bland annat på de tidiga pensionsavgångar och att det är allt fler som slutar. Det slutar fler poliser än vi får tillskott så därmed blir det färre poliser.

Även i region Nord har polisen gått in i en särskild händelse. Där på grund av att länskommunikationscentralerna ska bli till en enda regionledningscentral.
– Vi i Nord önskar att nyläge två inte borde vara aktuellt förrän i höst. Det är inte läge för det nu, säger Torgny Olofsson, ordförande för Polisförbundet Nord.
För där, i regionen som täcker 50 procent av Sveriges yta, har man också stora problem med bemanningen.
– Ingripandeverksamheten blir lidande, man får med andra ord vänta längre om man ringer polis eller det kommer ingen polis alls. Vi har ett jättestort behov av personal, säger Torgny Olofsson på Polisförbundet Nord.

Rikspolischef Dan Eliasson hänvisade i en intervju med Ekot  till det akuta läget och gav där klartecken till att anställa 700 personer utöver budget, i huvudsak civilanställda som kan hjälpa till med utredningsverksamhet och hjälpa till med gränskontroller.
– Det blir inte fler poliser av att civilanställda anställs. Det är positivt om de civilanställda avlastar poliserna så vi kan frigöra polisresurser så de kan göra mer polisarbete. Men Eliasson har inte gått ut och sagt vad han ska göra för att åtgärda själva polisbristen, säger Lena Nitz.
Vad är era idéer?
– Först måste man se till att behålla de poliser som man har, de som nu har ena foten på väg ut ur dörren. Och så måste vi få tillbaka de som redan lämnat. Då gäller det att jobba på lönerna och på arbetssituationen.

När Aftonbladet söker den ställföreträdande rikspolischefen Mats Löfving för en kommentar blir vi istället hänvisade till nationella operativa avdelningens pressekreterare Carolina Ekéus.
Hon skrattar när Aftonbladet säger att polisförbundet beskriver en akut krissituation och att att poliser fruktar att det blir ”katastrofalt” med bemanningen till sommaren.
– Det är alltid så stora ord, det är det jag skrattar åt. ”Katastrofalt” låter så…
Kan man inte beskriva det så om en samhällsbärande myndighet är kraftigt underbemannad?
– Jo, men jag tänker liksom krisen i Syrien. Allt är relativt.
Hon vill veta vilka frågor vi har till Mats Löfving och ber att få återkomma.
En stund senare ringer Börje Öhman, tillförordnad presschef på Polismyndigheten, upp. Vad gäller möjligheten att få tala med Mats Löfving säger han:
– Vi är ju jättetunnt bemannade och har svårt att slita på chefer mer än vi redan gör. Jag kan inte ge någon i högsta ledningen som kan kommentera det här.
I stället hänvisar han till regionerna, eftersom det är de som har bemanningsansvaret.
– Det är ingenting den nationella ledningen tittar på.
Men tittar inte den nationella ledningen på en resursbrist, med färre poliser än tidigare?
– Det är regionerna som har ansvar för att bemanningen ska fungera.
Börje Öhman säger att problem med bemanningen inte är något nytt, så är det varje sommar.
– Som alla andra år kommer vi att klara vårt uppdrag, det kan jag lova här och nu. De som behöver akut hjälp av polisen kommer att få det.

Allt fler rattfyllerister riskerar att komma undan.
Siffror visar att hälften så många trafikanter i fjol tvingades ”blåsa” mot året innan.
– Fler människor kommer att dödas av rattfyllerister, säger Göran Sydhage, VD, på Motorförarnas Helnykterhetsförbund, MHF.

På fem år har nästan var fjärde trafikpolis försvunnit.
I mitten av 80-talet fanns ca 1.800 trafikpoliser i Sverige. I juni förra året var antalet nere i 432.
Och med den nya omorganisationen har trafikpolisens grupper avvecklats.
– Färre kontroller av rattfyllerister, färre kontroller av tung trafik – det kommer att drabba vanliga människor, har trafikpolisen Mats Claesson i Nacka tidigare sagt till Aftonbladets granskning.
Siffror från Polismyndigheten och de tre storstadsregionerna Stockholm, Väst och Syd visar att samtidigt som trafikpoliserna minskar blir även alkoholutandningsprover dramatiskt färre.
Från 1 431146 år 2012 till 644 387 år 2015.

Även antalet ordningsböter för trafikbrott minskar kraftigt.
I polisregion Väst utfärdades år 2012 44 027 ordningböter.
2015 var siffran nere på 24 394.
I region Syd gick siffrorna för motsvarande år från 60 200 (2012) till 40 392 (2015) och i Stockholm från 49 335 till 33 430.

Göran Sydhage, VD på MHF, vill inte säga om om polisens nya organisation är bra eller dålig.
Däremot är han helt övertygad om en sak:
– Det görs för få nykterhetskontroller, säger han.
Rattfylleri är ett spaningsbrott påpekar han. Om man inte spanar så syns det inte. Men om man spanar då hittas de.
– 0,2 procent av trafiken framförs av rattfyllon. Alltså 500 stycken i timmen kör rattfulla i Sverige, dygnet runt, året runt!

Om allt färre stoppas kommer det enligt Göran Sydhage leda till att fler dödas i trafiken.
– Det dör nu ungefär 60-70 personer av år på grund av det. 1000 skadas. På tio år motsvarar det till exempel hela Haparanda kommun, eller Nora kommun, eller Nykvarns kommun, eller Munkedals kommun. Varenda kotte som bor i den kommunen skadas på grund av rattfylleri.
För att diskutera problemet med högsta ort kommer Göran Sydhage i april träffa företrädare för regeringen. Han säger att han även förbereder en träff med rikspolischefen Dan Eliasson. Inte bara för att klaga utan visa på alternativa metoder att stoppa rattfyllerister, bland annat genom automatiska rattfyllerikontroller – ett koncept som prövas i svenska hamnar.

En trafikpolis från mellersta Sverige, som vill vara anonym, beskriver i ett mejl situationen så här:
”Att vi inte hinner göra tillräckligt många kontroller av fordon med farligt gods kan ju vara förödande vid en olycka med ett sådant fordon inblandat. Förare som inte håller sina kör-och vilotider är en stor fara då det finns uttröttade chaufförer på våra vägar! Chansen för upptäckt är väldigt liten eftersom vi inte har resurser att kontrollera tillräckligt många.
När vi har LAU – kontroller (alkoholutandning) hade vi behövt vara fler för att kunna kontrollera fler. Enkel matematik.  När vi ibland stoppar en chaufför som har många fel och vi ska skriva böter eller sanktionsavgift, då kan det ta flera timmar = inte bra för statistiken….som tyvärr är vårt enda sätt att mäta hur ”effektiva” vi är! Att vi möter medborgare som är nöjda när vi träffas – även de flesta som får böter – går ju tyvärr inte mäta. Slutsatsen är enkel – ju mindre risk för upptäckt desto fler brott begås!  Med rattfyllerier, fortkörare, folk som kör aggressivt och trafikfarligt,  uttröttade chaufförer på vägarna. En automatisk hastighetskamera kan aldrig ersätta det mänskliga mötet! ”

I de allra mest akuta fallen gäller för Polisen  att ”Ingripande skall ske omedelbart”.
Men den som behöver omedelbar hjälp kan ha otur och mötas av beskedet att det inte finns någon polis tillgänglig.
Förra året registrerades sammanlagt 7187 ärenden med koden ”128 Resursbrist”, varav flertalet i Stockholm.

Hur många är det egentligen som ringer till polisen och inte får någon hjälp alls?
För att få svar på frågan beställde vi ut sammanställningar över antalet händelserapporter där ”128 Resursbrist”, är enda åtgärdskoden.
Tabellerna från de senaste tre åren anger att det rör sig om många tusen per år.

Förra året var fördelningen denna:
Prio 1: Ingripande skall ske omedelbart”, 63 fall
Prio 2: ”Ingripande skalla ske så snart som möjligt”, 1599 fall
Prio 3: ”Ingripande sker senare”, 5225 fall.

Den region som oftast noterat åtgärdsbrist är Stockholm, som ensamt står för grovt sett hälften av alla fall.
Men Björn Cewenhielm, chef för Regionledningscentralen, RLC, Stockholm, menar att siffrorna i det här fallet är missvisande. Bara för att det noterats 128 betyder det inte att någon polisbil skickats ut, säger han.
Han beskriver att det enligt de tidigare riktlinjerna från Rikspolisstyrelsen skulle kodas som resursbrist om en bil inte kunde skickas inom fyra minuter på ett prio 1-ärende och 20 minuter på prio 2.
– Det var verkligen bara en riktlinje för att se var man låg någonstans, och utifrån den skapade man också 128:an  för att se om man lyckades beordra en bil inom de tidsramarna, säger Björn Cewenhielm.
– Det kan alltså vara så i prio 1, att det kan ha gått fyra minuter och tio sekunder, men ändå kodats som resursbrist trots att bilen skickades. Det kan också vara så att vi inte skickade någon polisbil men ordnade en bärgare istället.

Björn Cewenhielm säger att de olika polismyndigheterna runt om i landet tidigare gjorde olika tolkningar och i vissa fall ändrade tiden för när 128 skulle läggas in som kod. Han menar att det därför inte går att jämföra myndigheterna med ledning av 128-siffrorna.
I den nya omorganisationen pågår något som kallas RLC-programmet för att få en enhetlig hantering inom de sju nya regionernas RLC, regionledningscentral.
Däremot tycker han att 128-siffrorna kan fungera som en sorts temperaturmätare på hur ansträngd verksamheten är emellanåt.
– Det är ju inga hemligheter, att under vissa av dygnet är det svårare att få tag på en ledig bil för att skicka på ett uppdrag. Och då får man göra omprioriteringar. Det är kanske är det absolut svåraste för en operatör.
Vad gör Polisen åt att det är svårare vissa tider på dygnet att skicka en bil?
– I allafall i region Stockholm har man sett över den så kallade bemanningsresursen som finns, säger Björn Cewenhielm. Vi kommer förstärka på de tider av dygnet då det är extra körigt. Det är bra att det blir gjort. Men på sikt behövs det ju fler poliser fast de kommer väl inte ut förrän om flera år.

FOTNOT: Prio 1-ärenden, där ”Ingripande skall ske omedelbart”. Tidigare var definitionen: Pågående brottsliga handlingar som i normalfallet leder till fängelse. Händelser där det föreligger allvarlig fara för liv eller hälsa, eller där stora egendomsvärden är i fara.
– Det kan vara alltifrån att det faktiskt är någon som håller på och skjuter till att det ligger en kartong ute i vägbanan på E4:an, säger Björn Cewenhielm. Kartongen kan ju tyckas vara fjantig men det kan ju vara något i den som gör att bilar krockar

Om du behöver akut polishjälp kan du få stå i telefonkö i minuter.
I södra Sverige har väntetiden fördubblats de senaste åren.
–  Självklart är det helt avgörande vid till exempel en skjutning om vi svarar efter 10 sekunder eller efter tre minuter. En gärningsman hinner långt på tre minuter, säger en anställd på en regionledningscentral.

De brukar beskrivas som polismyndighetens hjärta.
Från länskommunikationscentralerna, numera regionledningscentralerna, skickas patruller ut och insatser leds.
Det är även dit man kopplas när man ringer 112 och har ett akut polisärende.
2015 kopplades 680000 samtal från SOS till polisens regionledningscentraler runt om i landet.
De samtal som SOS kopplar vidare till polisen är sådana där uppringaren behöver polisens hjälp. Kanske handlar det om en skottlossning, ett pågående inbrott eller andra akuta, polisiära ärenden.
Målsättningen är att de som ringer via SOS Alarm ska få svar omgående, helst inom 15 sekunder.
Siffror som Aftonbladet tagit del av från regionerna Stockholm, Väst och Syd visar att de två förstnämnda regionerna för det mesta lyckas med att nå målet.

Men i region Syd är verkligheten en annan.
Där tar det numera dubbelt så lång tid för ett larmsamtal att besvaras.
2012: 18, 58 sekunder.
2015: 35, 91 sekunder.
En anställd på en regionledningscentral, RLC, i södra Sverige berättar:
– Det är inget ovanligt att 112-samtal får vänta i närmare 3-4 minuter – samtal som enligt målet egentligen ska besvaras inom 15 sekunder.
Några sekunder hit eller dit kan låta trivialt.
Men ibland kan det vara skillnaden mellan liv och död.
–  Självklart är det helt avgörande vid till exempel en skjutning om vi svarar efter 10 sekunder eller efter tre minuter. En gärningsman hinner långt på tre minuter, säger den anställde.

Marie Jarnérus är chef för regionledningscentralen i region Syd. Hon säger att man är mycket medvetna om att det blivit allt längre väntetid.
Och det är något man ser allvarligt på.
– En stor anledning är bemanningen, och det är därför man omorganiserar nu i hela riket för att kunna möta trycket.
– Det har varit för lite personal redan sedan 2013. Det är det vi hoppas på nu, att bemanningen ska öka. Vi har gjort grafer för att se när trycket är som störst så att vi kan ha som störst personalstyrka då.
Personal som hört av sig till Aftonbladet säger att man allt som oftast tvingas lägga högprioriterade ärenden som ”ej utryckning” för att man helt enkelt inte kommer hinna hantera dem.

Och personal beskriver även arbetssituationen som väldigt hård med långa pass och få pauser. ”Det känns frustrerande att inte kunna göra sitt jobb ordentligt. Och hemskt gentemot allmänheten som inte får den hjälp de behöver”, skriver en uppgiftslämnare.
– Det är klart att man vill göra sitt bästa, poliser är i naturen jätteengagerade. Det är inte så att folk hos oss inte jobbar, de jobbar så det inte är klokt. Men man kan bara ta hand om ett visst antal samtal åt gången, man kan inte göra hur mycket som helst, säger Marie Jarnerus.
– Men sen är det inte hela sanningen att det bara är hos oss det inte fungerar. Har man en hög belastning i en region är det viktigt att man har patruller att skicka. Hela kedjan måste funka och det gör den inte riktigt just nu.

Region Stockholm har däremot förbättrat sin svarstid de senaste åren trots att befolkningen ökat.
Björn Cewenhielm, chef för RLC Stockholm, säger att det är resultatet av ett medvetet arbete som genomförts efter en ordentlig genomlysning av flödena för några år sedan. Och omorganisationen har inte påverkat så mycket mer än att Stockholm också fått ta ansvar för Gotland.
– Så vi är i ganska orubbat bo vad gäller verksamhetsuppdraget, säger Björn Cewenhielm. Och tillägger:
– Sedan ett par år tillbaka har vi jobbat med LEAN-konceptet, tittat på vilka samarbetspartners vi har, hur vi kan fördela samtalen mellan oss. Det har handlat mycket om att växeln och PKC, polisens kontaktcenter, kopplat in en del samtal till oss, och dem har vi fått bort.
– Vi har också gått över mycket från att kollegor inte ska använda telefon utan man ska använda Rakel-burk istället, och då blir det kortare samtal. Så vi har lyckats hålla svarstiderna på de här nivåerna, och det blir ju en bra service till medborgarna.

Bo Wennström är professor i rättsvetenskap med ämnet allmän rättslära som specialitet. De senaste åren har han studerat polisverksamheten och även skrivit böcker i ämnet.
Han säger att farorna med för långa väntetider i telefonen är många.
– Den största farhågan är att folk slutar ringa. Att man inte litar på systemet längre utan tappar förtroendet för polis och stat.
– Det är väsentligt att samtalen besvaras snabbt. Och det man ser här är en medelsvarstid vilket tyder på något.
I den nya polisorganisationen är planen att gå från 21 länskommunikationscentraler till sju regionledningscentraler.
Stockholms län slogs till exempel ihop med Gotlands län. RLC Syd består från och med april av Blekinge län, Kalmar län, Kronobergs län och Skåne.
I Bergslagen, Mitt och Öst finns inga färdiga lokaler som kan rymma regionledningscentralerna så där är fortfarande inte den nya organisationen i bruk.
Inte heller i region Nord är omflyttningarna klara.
Kritiken mot att slå ihop de 21 LKC:erna till sju RLC:er har mött stor kritik.
Inte minst för att personal måste flytta till andra städer.
– Och en viktig aspekt är att de som jobbar där därmed inte känner till regionen lika bra som man gjorde tidigare. Man måste känna området och kunna saker och förstå var folk ringer och ifrån och hur det är där, säger Bo Wennström.

Antal polisanmälningar ökar stadigt – år efter år.
Men antalet ärenden som går vidare till åklagare minskar.
– En stor förklaring är att polisen fått ökade befogenheter att själva lägga ner utredningar som vi ändå hade lagt ner om de kommit till oss, säger överåklagare Lennart Guné. 

• 2012 inkom sammanlagt 832 889 ärenden till polisen i de tre storstadsregionerna.
• 2015 inkom sammanlagt 888 635 ärenden.
Det är en ökning med närmare 56 000.
Men:
Samtidigt minskade antalet fall som polisen går vidare med, och lämnar över till en åklagare, märkbart.
• 2012 redovisades 126 283 ärenden till åklagaren.
• 2015 redovisades 100 231 fall.
Lite drygt var tionde ärende som kommer till polisen hamnar alltså på en åklagares bord – och kan därmed leda till åtal och dom. 89% av ärendena gör det aldrig.

Siffrorna ovan gäller samtliga brottskategorier, sammanlagt.
Om man går in i detalj så kan man exempelvis se på ärenden avseende ”våld i offentlig miljö”, alltså personer som blivit misshandlade utanför hemmet.
2012 gick drygt 21 % av inkomna ärenden vidare till åklagare.
2015 var siffran knappt 16 %.
Vad gäller brottet ”våldtäkt mot barn” sjönk andelen ärenden som gick till åklagare från 23% till 19%.
Får du inbrott i din villa eller radhus är chansen att det hamnar hos en åklagare 4,6%.

I en så kallad prognosrapport som Aftonbladet tagit del av definierade Polismyndigheten själva fyra förklaringar till det minskande ”flödet” till åklagare:

Av de ärenden som kom till polisen så lämnades alltså knappt 13% över till åklagare.
Lennart Guné är överåklagare med ansvar för samordning och analys.
Han säger att det är farligt att bara se till siffrorna.
– En stor del av ökningen av ärenden som kommer in till polisen är bedrägerier på nätet och skadegörelseärenden.
Detta, tillsammans med ökade befogenheter för polisen att själva avsluta utredningar, som tidigare var behövde skickas till åklagare för nedläggning, menar han är den stora förklaringen till det minskade flödet från polis till åklagare.
– Också vad gäller brott av unga lagöverträdare får polisen själva utreda i dag, de lämnades tidigare alltid över till åklagare.

Bo Wennström är professor i rättsvetenskap med ämnet allmän rättslära som specialitet. De senaste åren har han studerat polisverksamheten och även skrivit böcker i ämnet.
Han tror att det stora problemet till att siffrorna ser ut som de gör är att man i och med den nya organisationen har fel inriktning när det gäller utredningsverksamheten.
– Man har idéer om att alla ska vara utredare. Man har gått ifrån kriminalpolisverksamhet, det ordet existerar knappt längre. Man tar in utredare med annan bakgrund än polisbakgrund. Man tror att man genom management ska kunna effektivisera verksamheten men man koncentrerar sig inte mycket på professionen, säger Wennström.

Han tror inte alls på överåklagare Lennart Gunés förklaring att poliser har fått ökade befogenheter att själva lägga ner utredningar.
– Jag har pratat med många poliser lite längre ner i utredningsgrupperna och de säger att vilket ärende som helst kan hamna på deras bord när som helst. De förstår inte längre hur saker och ting går till och det är inte ett så bra tecken, när man bara känner sig som en kugge i ett maskineri. En stor del av dagen går åt till att pusta och undra vad man håller på med.
– Man är inte lika effektiv helt enkelt. Man borde erkänna att utredning är en väldigt specifik profession.
Tror du att sifforna, som visar på fler anmälda brott men färre som går till åklagare, kommer att fortsätta att försämras? 
– Det är väldigt stor risk för det. För man har inte visat på något sätt än hur man ska lösa det. Man använder bara mer och mer av samma medicin när man kanske hellre borde prova en annan medicin.

Under Aftonbladets granskning av Krisen inom polisen har många poliser runt om i landet hört av sig och bekräftat bilden av att allt fler ärenden skrivs av:
”Problemet är när man handskas med lagen, utefter att lösa personalbristen. Man skriver av ärenden, där allt faktiskt inte är gjort, om ens något. Det är för att hålla näsan över vattenytan, men tyvärr samtidigt, så visar man för cheferna, att balanserna inte stiger. Och att vi löser vårt uppdrag. Vilket vi inte gör. Vem råkar då illa ut i detta? Jag skulle säga: medborgarna”, skriver en polis sedan många år.

Här är kommentaren från Polisen efter gårdagens inlägg – som handlade om att 3 av 4 poliser inte vet exakt vad de skulle göra vid en terrorattack samt om uppgifter om att för få poliser utbildas på förstärkningsvapen.

Tomas Windahl, Polisen, änmnesansvarig för Polisiär konflikthantering vid Polisens HR-avdelning, svarar i ett mejl på Aftonbladets frågor:

• Tre av fyra poliser anser inte att de goda kunskaper om hur de initialt skulle agera vid ett terrordåd. Kommentar?

Tomas Windahl, Polisen, svarar:

–Inom polisen genomförs ett flertal kompetensinsatser som innehåller träning av färdigheter som är viktiga vid hantering av våldsamma situationer.
En sådan utbildning har varit Taktisk konflikthantering där en del har varit att förbereda polismännen för situationer som liknar ett terrorattentat.

Poliser som har genomgått utbildning i Taktisk konflikthantering har fått utbildning i sjukvård som, till vissa delar, är hämtade från försvarets utbildning. Denna del av utbildningen har visat sig vara mycket viktig vid ett flertal situationer bl a vid händelsen i Trollhättan där en gärningsman skadade och dödade ett flertal skolelever vid en skola.

I den taktiska konflikthanteringen har även poliserna tränat grundfärdigheter i vapen, taktik och fysiska metoder, som är förutsättningen för att klara av situationer som kan innebära våldsanvändning.

Taktisk konflikthantering ersätts nu av Polisiär konflikthantering som är ett utbildningssystem som bemöter verksamhetens behov av fortbildning i vapen, taktik och fysiska metoder.
Nu startar en kompetensinsats för samtliga poliser där fokus är terrorism. Utbildningen är nivåanpassad med en grunddel som följs av mera funktionsinriktade delar för befäl och insatsledningspersonal.

• Enligt uppgift så är det för få poliser i Stockholm som har utbildning på förstärkningsvapen. Ingen i Stockholm ska ha fått denna utbildning på 6-7 år. Kommentar?

Tomas Windahl, Polisen, svarar:
– Inom Stockholms geografiska område finns det två insatsstyrkor, Piketen och Nationella insatsstyrkan. Båda dessa enheter förfogar över förstärkningsvapen inom ramen för det nationella insatskonceptet.
Under våren genomförs en större kompetensinsats för att fortbilda och även grundutbilda polismän på förstärkningsvapnet MP5.
Inom en snar framtid kommer förstärkningsvapnet MP5 att ingå i den kontinuerliga fortbildningen (Polisiär konflikthantering) som är beslutad att omfatta 48 timmar/år för poliser som innehar vapen och i sin tjänst genomför polisiära uppgifter som t.ex. husrannsakningar, stoppande av fordon eller andra normalpolisiära uppgifter.

Efter Brysselattackerna ökar Sverige terrorberedskapen: poliser med förstärkningsvapen kallas in för att skydda flygplatser, tågstationer och ambassader.
– Problemet är att vi är alldeles för få som har utbildning på förstärkningvapen, säger en polis i Stockholm.
I en undersökning  säger 3 av 4 tillfrågade poliser att de inte anser sig ha goda kunskaper om hur de skulle agera initialt vid ett terrordåd.

Företrädare för polismyndigheten har under dagen aktivt gått ut med att det inte finns något hot som pekar mot Sverige mot bakgrund av terrordåden i Bryssel. Terrorhotet mot Sverige ligger oförändrad kvar på förhöjd nivå.

Enligt Aftonbladets källor har dock personal kallats in extra för att bevaka knutpunkter och ambassader samt för att ”visa synlighet”.
– Vi har inga underrättelser om att det ska finnas några hot mot Sverige alls. Vi kör förstärkt närvaro på flygplatser och ambassader samt Centralstationen, säger en källa inom Polisregion Stockholm.

Insatsen betecknas efter beslut av Nationella operativa avdelningen, NOA, som ”särskild händelse” vilket innebär att arbetet leds av en särskild stab. Nationella resurser som nationella insatsstyrkan, bombskydd och piketstyrkor uppges ha höjd beredskap.
Under gårdagen, efter terrorattacken vidtog polisen i Stockholm vissa åtgärder:
– Vi har inventerat vilka som har utbildning för förstärkningsvapen.  Personal kommer bli flyttad till att arbeta med synlighet på ambassaderna och knytpunkter, säger en källa.
Vanliga poliser och piketen har en k-pist, MP5, som förstärkningsvapen. Flera källor uppger att det inte utbildas tillräckligt med polisen som ska kunna använda det.
– Vi ska fortsätta vara beredda i fall det händer något. Problemet är att vi är alldeles för få poliser som har utbildning på förstärkningsvapen, säger en polis i Stockholm.

Även i Region Syd finns det för få poliser har utbildning på förstärkningsvapen, uppger källor. Det ska just nu även råda brist på instruktörer.
– En del Mp5 som  plockas ut har det inte gjorts översyn på på många år, det vill säga funktionen kan inte garanteras, säger en polis i Skåne.
– I vissa fall skickas övningsvapen ut, som slitits hårt under många år. Och på många av vapnen ska det inte finnas hjälpmedel som exempelvis rödpunktsikten och vapenlampor.
Dagen efter Brysselattacken har den svenska polisen beslutat om en fortsatt stärkt bevakning av flera publika platser runt om i ladet.
– Vår beredskap att hantera något liknande i Sverige är katastrofal, säger en polis som Aftonbladet pratat med.

MP5.

Dessutom tvivlar den så kallade blåljusgruppen på svensk terrorberedskap. Det visar en avhandling vid Umeå universitet, skriver Svenska Dagbladet.
Två tredjedelar av anställda inom polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård i Sverige tvivlar på den egna organisationens förmåga att kunna agera vid ett terrorattentat liknande det i Bryssel.
Poliserna utmärkte sig i undersökningen som forskaren Annelie Holgersson låtit Statistiska centralbyrån göra. Bara 27 procent av dem ansåg att de hade goda kunskaper om hur de initialt skulle agera vid ett terrordåd, skriver TT. Tre av fyra tillfrågade säger att de inte vet hur de initialt bör agera vid ett terrordåd.

Vi söker för närvarande kommentar från Polisen.
Redan för tre månader sedan skrev Aftonbladet om oro i kåren angående polisens beväpning:
Flera poliskällor i yttre tjänst uppger att det finns en stor oro för att möta tungt beväpnade terrorister. Orsaken är  brist på förstärkningsvapen, kulsprutepistolen MP5, och kompetens för att använda dessa.
– Vi har bara ett tiotal MP5:or till vårt förfogande och än färre har utbildning på dem, sa en polis som arbetar i Stockholmstrakten då.
En annan polis från Stockholm uppgav i slutet av november i fjol att det i hans distrikt då bara var en av hundra poliser i tjänst som var utbildad att använda MP5. I Stor-Göteborg upgav källor att de befintliga automatvapnen räckte till 10-20 poliser.

Som vi kunde avslöja i vår granskning den 9 mars så säger allt fler poliser upp sig.
Bara under första året efter omorganisationen sade flera hundra poliser upp sig.
Enligt siffror från Polisförbundet slutade under 2015 sammanlagt 828 poliser på myndigheten. Av dem var 239 ”naturliga” avgångar, alltså ålders- och sjukpension.
Antalet poliser som slutade av andra skäl var 589. Av dem var, som exempel, 121 personer under 40 år.
Under 2015 slutade alltså 589 poliser av andra skäl än pension. Motsvarande siffra för fem år sedan var 106. Det är en ökning med 456%.
– Det tråkiga är att de som slutar nu är de som är mest drivna, poliser med 5-15 år i tjänst  som sitter på massor med kunskap. En del av dem går till jobb med nästan dubbel lön, då är det inte konstigt att de väljer att gå, sa Peppe Larsson, polisassistent i Göteborg till Aftonbladet då.

I dag kan DN berätta att avhoppen fortsätter.
I år har uppsägningarna fortsatt i samma höga takt och ytterligare 144 har lämnat sina jobba under januari och februari.
Samtidigt utbildas färre poliser vilket ger ett stort nettotapp.
Och inte nog med att många redan har slutat – åtta av tio poliser funderar dessutom på att göra det.
I en undersökning från Novus, på uppdrag av Polisförbundet, uppger 80 procent av de tillfrågade poliserna att deras arbetssituation förändrats i ganska eller mycket negativ riktning i och med förändringen.
Och lika många säger att de funderar på att säga upp sig.

Efterlysning: Har du slutat eller funderar på att sluta, mejla oss och berätta varför på krimtips@aftonbladet.se

Polisen är en av de myndigheter som svenskarna har som mest förtroende för.
Men det är en tilltro som minskar visar Aftonbladet/Inizios undersökning. 

Polisen är en av de myndigheter som svenska folket har störst förtroende för.
Enligt en färsk undersökning som Aftonbladet/Inizio utförde mellan den 16-18 mars i år har 47 procent mycket stort eller ganska stort förtroende för Polismyndigheten.
Motsvarande siffra för Regeringen är 27 procent och för Försvarsmakten 39 procent.
Säpo, Säkerhetspolisen, har flest av alla, 50 procent, förtroende för.

Högst förtroende för polisen har kvinnor.
• 57 procent av de tillfrågade kvinnorna säger att de har mycket stort eller ganska stort förtroende.
• Motsvarande siffra bland männen är 38 procent.
• Var fjärde person i undersökningen säger att de har ganska litet eller mycket litet förtroende för polisen.
Bland de tillfrågade så träder dock en något alarmerande bild fram.
• 42 procent uppger att deras förtroende för Polisen har minskat de senaste tre åren. Framförallt är det bland männen, där över hälften uppger att det minskat.
Mest märks förtroendetappet bland de unga männen, under 29 år, och bland män över 65 år.
Bland skälen till att förtroendet minskat säger de tillfrågade saker som att ”polisen felprioriterar”, ”att det är en dålig omorganisation”, ”att för få brott klaras upp” och ”att det inte finns resurser hos polisen att klara upp mindre brott såsom cykelstölder”.

Endast 6 procent av alla de tillfrågade uppger att förtroendet har ökat de senaste tre åren.
Där uppger många av de tillfrågade att något som ökat deras tilltro bland annat är att ”polisen syns mer och är mer tillgängliga på sociala medier”. Någon säger ”att poliser förr var mer aggressiva men i dag bjuder mer på sig själva.” 

I undersökningen ställdes även frågan om de tillfrågade, eller någon närstående till dem, utsatts för brott under de senaste tre åren. 47 procent uppgav att så var fallet (17 procent att de själva blivit det och 30 procent att en närstående utsatts).
Av dem uppgav var tredje person att den hjälp de fick av Polisen var ”mycket dålig”, medan 12 procent uppgav att hjälpen var ”mycket bra”.

På frågan om de tillfrågade upplever att brottsligheten har ökat eller minskat i samhället de senaste tre åren säger 65 procent att de upplever att den ökat, 8 procent att den minskat och 27 procent att den är oförändrad.
När det gäller den egna tryggheten under de senaste tre åren upplever:
• 45 procent av de svarande att den minskat.
• 47 procent att den egna tryggheten är oförändrad.
• 8 procent att den ökat.

Birgitta Dunér, kanslichef på polisens kommunikationsavdelning, säger att det är mycket viktigt att allmänheten har ett högt förtroende för polisen och för rättsväsendet i stort.
– Det behöver förtjänas varje dag. Vi följer kontinuerligt olika mätning och skaffar egen kunskap genom lokala trygghetsmätningar. Vi utvecklar även medarbetar- och medborgardialoger för att fånga in den lokala bilden i olika områden.
Hon säger att det är svårt att dra någon slutsats av en enstaka undersökning.
– Det som kan jämföras är utvecklingen över tid – i återkommande undersökningar. Förtroendet för polisen mäts över tid i exempelvis SOM-institutets mätning och i BRÅ:s årliga trygghetsmätningar. Resultaten från dessa mätningar är inte jämförbara med varandra eftersom det skiljer i metodik, urval med mera. Det som kan jämföras är, som sagt, varje undersökning för sig, över tid.
Hon hänvisar bland annat till Nationella trygghetsundersökningen som visar hur förtroendet för polisen har ökat från 55 procent år 2006 till 65 procent i fjol.
Samt till SOM-insitutets resultat där 61 procent år 2014 upplevde att de hade förtroende för polisen.
– Förtroendet för polisen varierar något över tid men ligger i dessa mätningar relativt högt och visar att allmänheten har stort förtroende för svensk polis.

Fotnot:
Några frågor vi ställde men inte fick svar på från polisen var:
Finns det något i siffrorna som oroar eller som ni känner att ni borde jobba mer med?
Att så många unga män samt äldre män känner att förtroendet har minskat, vad tror ni att det beror på och vad kan man göra för att det ska bli bättre?

Om undersökningen:
Undersökningen är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för Schibsted/Inizios opinionspanel som speglar svenska folket. Målgruppen är allmänheten 18 år. Undersökningen omfattar 1099 intervjuer bland allmänheten under perioden 16 – 18 mars 2016 och genomförd som en webbundersökning.