En 32-årig man dömdes för att ha sexuellt ofredat 28 unga flickor i Stockholm.
Men det fanns fler offer – som polisen kände till – vars fall aldrig prövades i rätten.
Orsak: åklagaren struntade i anmälningar som lagts ner innan gripandet  med motiveringen att ”ingen misstänkt fanns”.

Det var i mitten av oktober i fjol som den 8-åriga flickan var på väg hem från skolan i bostadsområdet Årsta i Stockholm.
– Hon ville känna sig stor, så hon fick gå 50 meter före sin mamma, säger flickans pappa.
Flickan blev stoppad av en man som sa sig vilja fråga om vägen och bad flickan peka på en karta i hans mobil. I stället visade han bilder på sitt erigerade kön.
När mamman kom fram flydde gärningsmannen från platsen. Föräldrarna polisanmälde redan samma dag händelsen till polisen i Globen, Söderort.
– De sa då att man redan mottagit ett flertal anmälningar på kort tid.

En vecka senare fick familjen ett brev från polisen: anmälan hade lagts ner, polisen hade inte kunnat hitta någon misstänkt.
8-årigen blev starkt påverkad av det som hon varit utsatt för, berättar hennes pappa.
– Hon har blivit rädd för människor och vill absolut inte under några omständigheter gå hem från skolan utan att någon vuxen som hon känner går tätt intill.
Efter ett tag såg familjen av en slump på tv att det pågick rättegång mot en 32-årig man som misstänktes ha ofredat ett stort antal flickor på exakt samma sätt som deras dotter, under samma period och i samma område.
Pappan ringde polisens utredare igen för att fråga varför man inte kopplat hans dotters ärende till detta fall. Svaret blev samma som vid första samtalet med utredaren, säger  pappan:
– Hon sa att hon inte ”hade någon gärningsman att binda till brottet”. Jag frågar hur hon inte kunde se ett samband mellan de 30 andra anmälningar som gick till tingsrätten. Utredaren svarade igen att hon inte hade någon misstänkt.
– Utredaren bad mig kontakta åklagaren i ärendet för ytterligare info.

Pappan kontaktade åklagaren, Daniel Suneson.
– Han informerar mig att de 30 talet barn som fått sina anmälningar utredda och sedermera prövade i rätten hade gjort sina anmälning hos polisen i Norrmalm. Alla anmälningar på Södermalm, cirka 30 till, hade lagts ner med motiveringen att ingen gärningsman hittats. Jag frågade hur man inte kan ha kopplat ihop anmälningarna. Åklagaren hänvisade tillbaka till polisen, säger pappan.

Den 32-årige mannen greps 10 december och dömdes i början av mars till sex månaders fängelse för sexuellt ofredande i 20 fall. Brotten han dömdes för begicks under perioden den 2 oktober 2015 till och med den 7 december 2015.
Han dömdes även till att betala skadestånd till 28 drabbade barn på 6200 kronor var.
I domen står det att åklagaren, med hänvisning till polisens utredning, uppger ”att en sökning i tillgängliga register fram till den 11 januari 2016 har visat att inga liknande ärenden har hittats från det att NN (32-åringen, red anm) greps.”

Aftonbladet kontaktar åklagaren Daniel Suneson och ställer frågan om varför man inte tittat på tidigare nerlagda anmälningar om snarlika brott som begåtts i samma område under samma period.
– Jag har inte dammsugit hela polisens system på liknande ärenden, utan det, alltså, det går inte att söka på det sättet. Tyvärr är det så att det kan det finnas nerlagda ärenden under 2015 där det är samma misstänkta gärningsman men som inte utretts.
Borde man inte letat upp samtliga brott som blottaren kan ha gjorts skyldig till?
– Det går inte att söka på det sättet,  och hitta alla ärenden där en person använt en mobiltelefon och visat bild, säger Daniel Suneson.
Hur har dessa 30 fall som gått till domstol kopplats ihop med honom?
– Det var ärenden som var öppna när jag fick de på mitt bord i december, så samlade vi ihop ett antal, ett tjugotal i City och tiotal i Söderort. Och sen så är det tyvärr att det finns nog ett antal under 2015 som är utredda och nerlagda långt innan man hade en misstänkt gärningsman.
På frågan om varför 8-årigens fall inte utreddes när man väl hade gripit en gärningsman svarar åklagaren:
– Det ärendet hade lagts ner långt innan den här personen greps. Så det fanns ingen misstänkt person då.

I åtalet ingick fall där brott begicks både kort före och efter att 8-åringen ofredades.
– Ja, men de var öppna. Jag känner inte till dem som är nerlagda. Det är det som är grejen. Vi har inte den möjligheten att söka efter alla ärenden.
Åklagaren säger att pappan har möjlighet att begära omprövning av beslutet av nedläggningen.
8-åringens pappa säger att han har kontaktat polisens utredare och begärt omprövning.
– Jag begärde det, muntligen, på en gång. Då sa hon: Bara så du vet lägger jag ner det direkt, säger pappan.

8-åringen pappa är besviken på hur polisen och åklagare hanterat hans dotters ärende.
– Jag har full respekt för att polisen har det tufft, full respekt att de inte hinner med snabb handläggning, kan inte ens bra handläggning av alla ärenden: Men detta är inte dålig handläggning, detta är absurt. Saknar mitt barn all form att rättssäkerhet och hur ska hon – och vi –  kunna gå vidare, hur ska vi kunna känna oss trygga?

Aftonbladet har sökt utredaren som handlagt 8-åringens anmälan.

• HAR DITT BARN BLIVIT UTSATT FÖR MOBILBLOTTAREN MEN ANMÄLAN LADES NER? Kontakta oss på: krimtips@aftonbladet.se

Det har stormat kring Polisens nya organisation.
Rejält.
Nu kan organisationen komma att ändras – bara ett år efter att den sjösattes.

Målet var en effektivare organisation, närmare medborgarna.
Men kritiken både internt och extern har varit hård.
Tidningen Publikt, som ges ut av fackförbundet ST, har nu tagit del av innehållet i en hittills hemlig rapport.
En rapport som ska presenteras för rikspolischef Dan Eliasson först den 22 mars.
I september förra året drog Polismyndigheten i gång en projektgrupp för att granska lokalpolisområdena där hälften av Sveriges 20 000 poliser ska jobba.
Projektgruppen består av poliser från tre olika områden som tillsammans med externa konsulter har sett över hur den nya organisationen, där 23 polismyndigheter slogs ihop till en enda stor, fungerar.
Och resultatet är nedslående.

Slutsatsen som gruppen drar efter sitt arbete, enligt Publikt, är att det inte går att fortsätta med den nuvarande organisationen som den ser ut nu och att ledningarna ute i lokalpolisområdena måste förstärkas.
• Cheferna drunknar i administrativt arbete och har svårt att leda verksamheten
• Det råder stor osäkerhet om de egna rollerna, om vem som ska göra vad.
• Det finns även frågetecken kring vem som verkligen får fatta beslut.

I rapporten, som heter ”Säkra sex beslutsnivåer”, beskrivs att lokalpolisområdena varit underbemannade. Och det i sin tur har fått följdverkningar för polisarbetet ute på fältet, något som flera hundra poliser också berättat om sedan Aftonbladets startade granskningen, Krisen inom Polisen.
Enligt det förslag som ska presenteras i nästa vecka ska de lokala polisområdescheferna få rätt att bygga upp egna kanslier med extra personal som handläggare, planerare, koordinatorer och personalhandläggare.
Med 90 lokalpolisområden innebär det cirka 200 tjänster, både poliser och civilanställda, som behövs för att få verksamheten att fungera, enligt Publikt.se.

Polisintendent Rafael Davidgård har medverkat i projektgruppen.
Han säger till Aftonbladet att han inte vill kommentera innehållet i rapporten innan det presenterats för Dan Eliasson.
– Först då kan jag säga vad som stämmer i uppgifterna som kommit ut och vad som inte stämmer, säger Davidgård.
– Vi fick uppdraget i mars att göra ett förarbete där vi skulle titta på önskvärda och icke önskvärda effekter med den nya organisationen. I september togs ett beslut att ge oss det här uppdraget.
Davidgård säger att det i alla nya organisationer finns saker som kan förbättras.
– Det handlar om justeringar och vi har förslagit en del justeringar, ett antal konkreta förslag som vi kommer att presentera i rapporten.
Kan de förslag ni ger leda till stora förändringar inom organisationen?
– Det är alldeles för tidigt att uttala sig om det.

Mats Nylén, som är kommunikationschef för polisen i region Bergslagen, menar att media till viss del missuppfattat rapporten.
– I min värld är det långt ifrån en kris som det beskrivs. Det handlar helt enkelt om att vi ska göra ytterligare en sak för att organisationen ska sjösättas.
– Det här projektet har jobbat med att identifiera vilket administrativt stöd som behövs på lokalpolisområdenivå. Det blev aldrig beslutat om det skulle finnas administrativt stöd till cheferna där, och det som kommer att föreslås i rapporten är att det ska finnas det. Det gäller helt enkelt att bygga färdigt det som inte blev byggt från början.

Poliser som ska patrullera på gatorna för syns skull när verksamheten bakom blöder.
Förundersökningar som läggs ner trots att bevis finns.
Så beskriver polisinspektörerna Pierre Sinclair och Andreas Nordström situationen på sin arbetsplats.
– Visst är vi missnöjda med mycket men det är inte det viktiga. Vi är oroade för rättssäkerheten.

Pierre Sinclair och Andreas Nordström har båda varit poliser i snart 13 år. Just nu jobbar de som polisinspektörer i Nordvästra Skåne.
De beskriver det som det roligaste arbete man kan ha.
– Men med den sämsta arbetsgivaren, säger Pierre Sinclair.
– Ja, för tillfället är det dåligt och det har blivit ännu sämre sedan omorganisationen. Vi har inget inflytande, det vi säger tas det ingen hänsyn till, säger Andreas Nordström.
De menar att den nuvarande situationen inom Polismyndigheten kantas av missnöje med löner, dåligt chefskap och en akut resursbrist.
–  Resursbristen är superstor. Vi har 80 procents beläggning. Och då är det ändå ganska bra om man jämför med till exempel Kristianstad där de är nere på 60 procent. Och vi ska inte få en enda ny polis i år, säger Andreas Norström.
De väljer att tala med namn och bild då många andra inte vågar.
– Det är för att jag orolig för rättssäkerheten. Vi gick kräftgång redan innan omorganisationen och nu säger ledningen att vi ska räkna med två år till innan vi ser förändring. Men hur ser kriminaliteten ut då? säger Pierre Sinclair.

Sinclair vänder sig främst mot att så många utredningar läggs ner, även de där det finns bevis som skulle kunna leda vidare.
– Ett exempel. Vi var hemma hos en livsstilskriminell och hittade där stöldgods. Vi skickade dem vidare till en godsspanare som efter en vecka hade fått flera träffar på grejerna som hittats. Men då hade ärendet redan lagts ner för att det inte finns resurser att utreda.
– Visst kan man se det som ett skitbrott men de är också viktiga. Det är viktigt att lagföra de kriminella, det är viktigt att utreda för utredningen kan leda vidare till att fler brott upptäcks.
Han säger att nedläggningsbesluten är ”hur många som helst” – brotten läggs ned för att få ner ärendebalansen.
– Man tittar efter möjligheter att inte lagföra istället för tvärtom. Det är något jag upplever blivit sämre de senaste två åren och just nu går det i superfart utför.

Polisen har under den senaste tiden satsat mycket på att öka sin närvaro och synlighet på gator och torg.
Pierre Sinclair och Andreas Nordström ser det som ett skådespel.
– Chefer har sagt till oss att vi inte ska sminka grisen hela tiden utan visa hur det är, men det är ju just det man gör. Ledningen använder löften vi gett till medborgarna om att vara synliga till att istället skapa en dimridå att vi är fler än vad vi egentligen är. Vi ska gå ut med uniformer och synas på torget och låtsas att vi är många istället för att jobba med den faktiska tryggheten, säger Sinclair.
– Är det inte bättre att vi är ärliga med allmänheten, att vi säger att vi inte är tillräckligt många poliser och att tills vi är det så jobbar vi med att utreda brott istället.
Andreas Nordström jobbade förut inom en narkotikagrupp men den är nu nedlagd.
– Istället ska vi synas på gatorna. Jag tycker det är felprioriterat. Ska vi vara hemma hos dem som missköter sig eller ska vi vara ute och synliga för de som redan sköter sig?

Nordström menar att i dagens mediasamhälle kan polisen, för att spara tid och resurser,  jobba ännu mer att vara synliga i sociala medier än på gatorna.
– Då frigör vi folk och tid som kan jobba mer med att utreda. För det är viktigt att vi är synliga, det håller jag med om och det brukar även komma högt på listan när medborgarna får lista vad de tycker att polisen ska göra, men just nu har vi inte resurser nog att göra både och tillräckligt bra.
Hur kan det bli bättre då?
– Det handlar inte lika mycket om fler poliser som att låta poliser göra polisers arbete och civila civilas jobb. Vi är bra på olika saker och har olika utbildningar och ska användas till rätt saker. Är man utbildad inom personaladministration så ska man jobba med det istället för att använda poliser som inte har den utbildningen. Som ett annat exempel har vi just nu poliser som sitter i receptionen eller arresten för att vi inte anställer civila, säger Pierre Sinclair.

Missa inte debattinlägget av pensionerad kriminalpolisen Anders Bergstedt som häromdagen skrev på Aftonbladet debatt.

Han menar där bland annat att vår granskning, Krisen inom Polisen, har visat att orsaken till missnöjet inte är omorganisationen i sig utan hur den genomförs utan minsta hänsyn till polisenas arbetssituation och hur den påverkar deras liv.
Han uppmanar Dan Eliasson att lyssna mer på poliserna.
Här kan du läsa hela hans inlägg.

Håller du med eller tycker du annorlunda?
Mejla oss på krimtips@aftonbladet.se

Inbrott i bostäder tillhör den typ av vardagsbrott som Polisen ofta tvingas prioritera bort.
Men när en lokalpolisområdeschef i Stockholm själv drabbades av inbrott gick det undan.
En patrull från en speciell satsning mot narkotika och grova brott fick då rycka ut och hjälpa till.
– Detta är sånt otroligt maktmissbruk, säger en uppgiftslämnare som vill vara anonym.

Vid inbrottet hade en mängd värdesaker stulits, dator, vigsel- och förlovningsringar, kontanter – och bankkort.
När korten skulle spärras kunde banken se att ett av dem precis hade använts i en närbutik i en av Stockholms förorter.
– Då tog han polispersonal i anspråk för eget bruk bland annat för att åka och säkra övervakningsfilm från en affär där hans kort använts, säger Aftonbladets källa.

Det var fredag kväll men det var ändå inget hinder i det här fallet.
Källan fortsätter:
– Personalen han använde kom från en insats som ska vara riktad mot narkotikahandel och annan grov brottslighet. Medan ett vanligt inbrott knappt utreds alls så tar han personal från helt andra verksamheter och utreder sitt eget inbrott direkt.
Det visade sig emellertid att kameran inte varit igång och filmat den person som försökt ta pengar på polischefens kort.

Lokalpolisområdeschefen medger att han använt sig av sina kontakter men tillbakavisar att det han skulle vara något maktmissbruk.
Han framhåller att den speciella grupp som nu hjälpte till och söka efter övervakningsfilm även har ansvar för inbrottsproblematiken i det område där polischefen bor.
– Så det var ett ärende som skulle handläggas av dem. Och det var väl egentligen för att få fart i ärendet så att inte tjuvar försvinner helt enkelt.
Du skickade dem dit?
– Jag frågade om det fanns möjlighet, absolut. Men jag är ju inte deras chef.

Polischefen berättar att han ringde till sin kollega som har motsvarande tjänst i det distrikt han bor. Och att det var den kollega som bestämde att specialgruppens personal skulle rycka ut för att säkra en eventuell film.
– Jag tog ju inte min egen personal från mitt eget område där jag är chef. Utan jag förklarade att det här har hänt, och ärendet kommer ju landa hos dem.
Det sägs här att detta är sådant otroligt maktmissbruk, och att det här kanske inte skulle utredas alls, om det inte var du som drabbats.
– Nej, det håller jag ju inte med om. Att dra i alla trådar som finns i den här typen av ärenden, det är ju jätteviktigt. Och tidsaspekten är ju också jätteviktig. Så oavsett vem som har blivit drabbad: har man den här informationen är det ju angeläget att agera på den så fort som möjligt.
– Får vi den informationen om någon annan blir drabbad, så är min uppfattning att vi skulle skicka en patrull för att hantera det på samma sätt.

Så det är inte någon form av särbehandling i det här fallet?
– Det är klart, att eftersom jag vet kanalen in, kanske det går lättare och fortare för mig på det sättet. Men skulle någon annan människa bli drabbad och få den här informationen skulle det vara lika viktigt att skicka en patrull för att säkerställa den här filmen, oavsett. Det kanske hade gått via en ledningscentral som hade skickat ut bilen, men det hade egentligen bara skapat mertid, och det är egentligen omöjligt att hantera på ett annat sätt för en allmänhet. Men det viktiga är ju att man försöker göra samma saker i alla ärenden.  Så det är inte så att jag förväntar mig  att man ska göra någonting annat i mitt ärende.
Många vi talat med säger att man tyvärr inte mäktar med vardagsbrotten utan man tvingas att skriva av i ganska hög takt.
– Ja, tyvärr är det så att i väldigt många av de här ärendena är ju bevisläget svårt. Det är sällan man får den här typen av omedelbar bekräftelse på att man har ett drag i tråden så att säga, att man har någonting att gå på.
– Det är klart att det säkert gått, delvis, lite fortare på grund av mig. Men eftersom systemet är…det är en stor organisation och det är svårt för allmänheten att omedelbart träffa rätt i de här delarna.
– Men information att korten använts i en viss butik fick vi när vi ringde till banken. Då får vi informationen omedelbart. Och då ringer jag till den som är operativt ansvarig i det lokalpolisområde där jag bor, som sedan ska utreda ärendet och ha ärendet. Jag beskriver det här och de skickar en resurs för att hantera det. Det är ett agerande som borde vara i varje i ärende. Jag kan inte säga att det alltid är så, det är klart att polisen ibland, generellt, misslyckas i vissa typer av ärenden. Men generellt sett är det rätt sätt att agera på.

Inbrottet skedde i slutet av november. Ärendet gick sedan vidare och hamnade hos ungdomsroteln i City, eftersom det kunde misstänkas att inbrottet hos polischefen ingick i en serie av liknande brott som redan utreddes där.
Handläggaren av ärendet, Jens Öhlund, vill i dag inte uttala sig om några detaljer med hänvisning till förundersökningssekretessen.
– Men jag kan säga att en misstänkt är redovisad till åklagare och en misstanke är nedlagd. Åklagaren ska nu bedöma om det ska väckas åtal eller inte.
År 2014 anmäldes, enligt Brå, 14 600  inbrott i villa och radhus.
Fyra procent personuppklarades.

103 personer mördades under 2015.
En ökning på 26 procent från fjol.
Tre av offren var kvinnor som mördades av för dem helt okända gärningsmän.

Rättsmedicinalverket har släppt sin statistik över antalet mord och dråp i Sverige under  2015.
Ökningen från år 2014 är markant – från 82 mord till 103.

Den höga siffran beror bland annat på att det under 2015 inträffade flera dubbel- och trippelmord.
Den 22 oktober gick Anton Lundin Pettersson, 21, in på Kronans skola i Trollhättan. Han högg ner fyra personer. Tre av dem dog av sina skador.
Den 10 augusti dödades en 55-årig kvinna och hennes 28-årige son när Abraham Ukbagabir gick till attack med en kniv från Ikeas porslinsavdelning på Erikslunds shoppingcenter i Västerås.
Och den 7 mars hittades tre personer ihjälskjutna i Uddevalla. Två bröder, Martin och Mark Saliga, dömdes nyligen till livstids fängelse för morden.

I Rättsmedicinalverkets statistik är landet indelat i sex regioner. Framförallt ses en stor ökning i området Göteborg där antalet mord mer än fördubblats.
Robert Karlsson, chef vid utredningsenheten i region väst, säger till TT att regionen drabbats av flera gängkrig med dödlig utgång.
–  Vi ser en våldsspiral med fler motiverade gärningsmän som är beredda att använda dessa kraftiga vapen. Många av dem är tidigare dömda för grova brott, säger Karlsson.

Dödligt våld där gärningsman och offer inte känner varandra sedan tidigare är mycket ovanligt.
Men i fjol mördades tre kvinnor i vad som beskrivits som vansinnesdåd med sexuella motiv av män de inte kände:
• 17-åriga Lisa Holm som mördades i Kinnekulle den 7 juni i fjol,
• 21-åriga Ida Johansson som mördades i ett joggningspår i Upplands Väsby den 5 augusti.
• Och mordet den 3 oktober på den 60-åriga kvinnan i Klippan.

Jerzy Sarnecki, professor i kriminologi vid Stockholms universitet, har tidigare sagt att siffrorna i den här typen av brott kan gå upp och ned.
– Ibland har vi flera sådana ärenden under samma år, ibland är de bara några enstaka. Men de har inte blivit vanligare.

I Sverige har det dödliga våldet minskat totalt sett de senaste åren.
Framför allt är det det spontana, alkoholrelaterade dödliga våldet mellan män som minskar. Man ser även en nedgång i det dödliga våldet mot kvinnor i nära relationer.
Även om siffrorna för 2015 visar en kraftig ökning från de senaste året är det inte tecken på en ny trend enligt experter.
– Den långsiktiga tendensen med färre fall av dödligt våld gäller fortfarande även om vi räknar in de här nya höga siffrorna från Rättsmedicinalverket. Det skulle krävas över 150 mord till för ett trendbrott, säger Sven Granath, kriminolog och utredare på Brå till TT.

I Aftonbladets granskning av krisen inom Polisen har hundratals personer hört av sig och berättat om sin situation, och många har varit kritiska. Genomgående har också varit att de flesta vill vara anonyma med hänvisning till att det är så ”lågt i tak” inom Polisen, att den som kritiserar riskerar repressalier.

I en kommentar har Varg Gyllander, presschef vid Polisen i Stockholm, sagt att han har en motsatt bild utifrån den position han har. Han säger sig känna till åtskilliga polisanställda som är nöjda med sin lön och sitt arbete – men som inte vågar säga det öppet med risk för att bli anklagade att springa ledningens ärenden.

Vi vill här förtydliga, att vi även gärna tar emot tips om saker som faktiskt blivit bättre inom Polisen.

Välkommen att höra av dig på: krimtips@aftonbladet.se

Nedan kommer ett svar till Varg Gyllanders kommentarer i texten Trakasserier och repressalier om man kritiserar öppet från Göran Bengtsson, polisinspektör vid polisen i Kalmar:

Efter att ha läst uttalandet av Varg Gyllander, presschef vid polisen i Stockholm, där han inte håller med om att det skulle vara lågt i tak inom myndigheten, så drar jag mig till minnes hur det var i lumpen när man satt som eldvakt när kompisarna låg och snarkade på granriset. För att man inte skulle somna satt man på en enbent stol för om man somnade så välte stolen och man vaknade av att man i bästa fall hade ramlat ner i vedlådan och i värsta fall så brände man sig på kaminen.

Även om Gyllander nu har fyra ben på sin stol så riskerar även han att ramla av den stolen om han på något sätt i någon form framför offentlig kritik mot polismyndigheten. Nu finns det kanske inte någon kamin som han då bränner sig på  eller någon vedlåda han ramlar ner i då det förmodligen finns centralvärme installerad i ”högkvarteret” där det därutöver även finns en värmande lojalitet men hur som så lär han få ”anpassade” arbetsuppgifter efter sin illojalitet mot arbetsgivaren.

Av historien lär man att man inte lär något av historien. 2012 inledde JK Anna Skarhed en förundersökning mot den dåvarande rikspolischefen Bengt Svensson om bott mot tryckfrihetsförordningen, dnr. 2012-11-21.
Anledningen till det var en anmälan från en polis efter det att han av en stabstjänstgörande polismästare på Rikspolisstyrelsen hade fått ett brev som genmäle för att han hade vänt sig till massmedia angående brister i polisverksamheten.

I intra polis, 2012-04-02 , med rubrik ”Berättigad kritik från Justitiekanslern” skriver rikspolischef Bengt Svensson följande;
”Justitiekanslern har riktat kritik mot det svar som en polisanställd fick efter att ha skrivit brev till mig. Svarsbrevet innehöll oacceptabla formuleringar som uppfattas som kritik mot att den anställde vänt sig till media.
Den som jag bad svara på brevet var tillfälligt anställd och har förklarat att avsikten var inte att kritisera brevskrivaren. Men, som JK skriver, ”även med betraktande av att formuleringarna i det aktuella brevet får antas ha tillkommit av obetänksamhet är det oacceptabelt att en enskild polisman som vänder sig till Rikspolisstyrelsen för att påtala missförhållanden inom en lokal polismyndighet får motta ett sådant brevsvar”.
Jag tycker att justitiekanslerns kritik är i alla delar berättigad. Brevsvaret var formulerat på ett i hösta grad olämpligt sätt, vilket jag beklagar djupt och ansvaret för detta är mitt. Efter det inträffade har jag ändrat rutinerna så att inga brevsvar ska skickas iväg utan att ha  lästs av någon mer än den som skrivit. Att de rutinerna inte har funnits tidigare är mitt egen fel och därmed har jag ansvaret för det inträffade.”

(I det brev som polismannen fick anges det; ”Jag vill dock inledningsvis klargöra att svaret förgåtts av en diskussion med rikspolischefen”, mitt eget tillägg).

Forts. från intrapolis, ”Alla som skriver brev till mig ska få ett tydligt formulerat svar som inte kan uppfattas som kritik mot att man vänt sig till media. Det gäller naturligtvis oavsett om svaret kommer från mig eller från någon medarbetare. Meddelarfriheten är en grundlagsskyddad rättighet och ingen ska kritiseras för att ha använt sig av den. Det är en okränkbar demokratisk rättighet. Men meddelarfrihet ska dessutom inte bara respekteras för att det är en rättighet. Det är bra att vi har en öppen debatt om vår verksamhet.
Det är en del av en god arbetsmiljö och hjälper oss att utveckla verksamheten. En öppen och självkritisk attityd är helt enkelt bra för vår verksamhet och en del av en lärande organsation. Jag kan bara ännu en gång beklaga att brevsvaret blev felaktigt formulerat. Jag bedyrar att varje medarbetare inom polisen med tillit kan vända sig till mig med åsikter och synpunkter”.
Undertecknat: Bengt Svensson, rikspolischef

Avslutningsvis så ska Gyllanders uttalande om takhöjden värderas efter den takhöjden som han uppfattar att han har i sitt arbete som Stockholmspolisens presschef. Enligt Bengt Svenssons uttalande i sitt brev i intrapolis om lärande organisation så är det angeläget att den utredning som JK gjorde 2012 och det svar som Bengt Svensson gav ut via intrapolis blir allmänt känt inom polisen inklusive av rikspolischefen Dan Eliasson och Stockholmspolisens presschef, Varg Gyllander till efterrättelse.

Med vänlig hälsning
Göran Bengtsson
Polisinspektör vid polisen i Kalmar och ”visselblåsare”

En tystnadskultur med lågt till tak.
Där de som vågar kritisera öppet riskerar att utsättas för vedergällningar.
Så beskrivs miljön inom Polismyndigheten av flera poliser som Aftonbladet talat med.
– Det är en uppenbar berättigad rädsla. Man kan bli utsatt för trakasserier och repressalier, säger Göran Bengtsson, polisinspektör i Kalmar.

Under de dagar som gått sedan Aftonbladet inledde granskningen Krisen inom polisen så har hundratals och åter hundratals mejl från poliser runt om i landet strömmat in.
De flesta har liknande historier att berätta:
• Om ett missnöje med chefer och med löner.
• Om en så ansträngd arbetssituation att man inte längre hinner göra sitt jobb fullt ut och där vardagsbrott bortprioriteras.
• Om att allt fler poliser väljer att sluta och söka sig till andra yrken.

Men något som är synonymt med alla mejl är att, trots att de som skriver har starka åsikter, är att de alltid avslutar mejlen med att de vill vara anonyma.

Så här låter det i några av mejlen vi fått:
• Polis, jobbar i ett av de utsatta områden:
”Önskar vara anonym p.g.a. det ”höga taket” som inte når högre än till fotknölarna.”
• Polis, Södermanlands län, vill vara anonym:
”Jag sökt lite andra jobb inom myndigheten. Och vill då inte riskera hamna i dåliga dagar.
• Polis i fem år:
”Vi är många som vill berätta och många som inte vågar. Jag ställer självklart upp förutsatt att jag får vara anonym.”
• Polis, Stockholm, avslutar mejlet med:
”Obs! Jag vill vara anonym på grund av den låga takhöjden. ”
• Polis i 25 år, svarar på frågan om han kan tänka sig ställa upp med namn och bild:
”Jag tackar nej till att ställa upp på namn och bild med tanke på att jag idag jobbar inom XXX (vi på red har tagit bort namnet på avdelningen) och inte vill hamna i kylskåpet. ”
• En tidigare högt uppsatt chef inom polismyndigheten om att poliser inte vågar träda fram med namn och bild:
”Folk är rädda, vågar inte ens vända sig till Facket. Jag vill också vara anonym.”

Göran Bengtsson, polisinspektör i Kalmar, medverkade i Hanne Kjöllers bok En svensk tiger som handlar om nio personer som har som gemensamt att de varit kritiska mot polisens arbetssätt och därefter mött repressalier från sina överordnade.
Han menar att den rädsla som poliser som vill vara anonyma känner är befogad.
–  Man kan bli utsatt för trakasserier och repressalier om man öppet kritiserar den egna organisationen i media. Man kan bli inkallad till ett rum där man får höra att man ska passa sig. Det kan innebära att man inte får löneförhöjning eller den tjänst man söker eller gå den där internutbildningen man söker. Det kan även yttra sig i ett avståndstagande och en attityd från kollegor, säger han.
Han berättar om hur enskilda poliser isolerats på arbetsplatsen, och inte fått vara med på möten. Att målet är att de ska sjukskriva sig eller säga upp sig själva.
– Jag har sett många rafflande exempel under mina snart 40 år som polis. Men jag skulle vilja säga till de som inte vågar att våga, för det är viktigt.

Efterlysning: Vi vänder oss nu till dig som är polis och som vågar berätta om läget inom Polismyndigheten med namn och bild. Kontakta oss på krimtips@aftonbladet.se 

Rapport från en anställd på en regionledningscentral, en RCL, i södra Sverige:

”Vi har i flera år varit underbemannade precis som i övriga myndigheten och detta har man löst tillfälligt genom att under sommarmånaderna kommendera in poliser som egentligen inte alls har något intresse av att vara här. De poliser som faktiskt skulle vilja prova på att arbeta på ledningscentralen vågar inte söka sig hit då det är allmänt känt inom myndigheten att ”kommer man dit så kommer man aldrig därifrån”. Vi har alltså poliser som blivit inkommenderade gång på gång på gång som i princip inte kan söka yttre tjänster eftersom RLC inte har ”råd” att förlora mer personal. Lyckas de mot förmodan få andra tjänster inom myndigheten hinner de i princip inte börja innan de blir inkommenderade igen.
På ”pappret” ska vi vara dryga 100 operatörer men i praktiken ligger vi runt 70 st pga sjukskrivningar, tjänstledigheter, föräldraledigheter med mera.”

”Den befintliga personalen går på knäna, blir sällan beviljade semester pga personalbrist och åtskilliga är de gånger vi tvingats arbeta med en bemanning långt under säkerhetsnivå. Utöver att personalen mår oerhört dåligt av detta så äventyras även allmänhetens väl.
Det är inget ovanligt att 112-samtal får vänta i närmre 3-4 minuter – samtal som enligt målet egentligen ska besvaras inom 15 sekunder.
Vi tvingas allt som oftast lägga högprioriterade ärenden som ”ej utryckning” för att vi inte kommer kunna hantera dem. Vi får helt enkelt nöja oss med att larma ut ärendet till patrullerna ”för kännedom”. 
När jag började inom myndigheten för dryga tio år sedan lärde vi oss att ALLA pågående brott skulle hanteras omedelbart, som Prio1. Nuförtiden tvingas vi bortse från mindre ”allvarliga” brott såsom narkotikabrott, skadegörelse, cykelstölder osv TROTS att de är pågående  – resurserna finns helt enkelt inte. 
Ofta måste vi försöka ”sälja” ärenden till andra instanser då vi inte kommer kunna hantera dem inom rimlig tid.
Under ALMA-kommenderingen lades ytterligare arbetsuppgifter på oss i högen bland alla andra uppgifter.”

”Efter omorganisationen har vi, precis som övriga anställda inom myndigheten, blivit lovade bot och bättring och det enda vi sett till är förvirring, försämring och en ledning som inte tar sitt ansvar. 
Chefer går inte att få tag i, frågor som läggs fram besvaras inte alternativt bollas vidare till ”någon annan” som inte heller går att få tag i. Kvar står den uttröttade personalen med en massa frågor och inga svar. 
Kollegor, både civila och poliser, söker sig utanför myndigheten. Dels för att lönen inom polisen är ett skämt och dels för att det som är gemensamt för ledningen är den kollektiva oförmågan att stava till ordet PERSONALPOLITIK. 
Kompetensen här inne är skyhög, kompetens som nu håller på att gå förlorad då folk inte längre orkar arbeta kvar. Sjukskrivningarna avlöser varandra och känslan av uppgivenheten är påtaglig.”