I de allra mest akuta fallen gäller för Polisen  att ”Ingripande skall ske omedelbart”.
Men den som behöver omedelbar hjälp kan ha otur och mötas av beskedet att det inte finns någon polis tillgänglig.
Förra året registrerades sammanlagt 7187 ärenden med koden ”128 Resursbrist”, varav flertalet i Stockholm.

Hur många är det egentligen som ringer till polisen och inte får någon hjälp alls?
För att få svar på frågan beställde vi ut sammanställningar över antalet händelserapporter där ”128 Resursbrist”, är enda åtgärdskoden.
Tabellerna från de senaste tre åren anger att det rör sig om många tusen per år.

Förra året var fördelningen denna:
Prio 1: Ingripande skall ske omedelbart”, 63 fall
Prio 2: ”Ingripande skalla ske så snart som möjligt”, 1599 fall
Prio 3: ”Ingripande sker senare”, 5225 fall.

Den region som oftast noterat åtgärdsbrist är Stockholm, som ensamt står för grovt sett hälften av alla fall.
Men Björn Cewenhielm, chef för Regionledningscentralen, RLC, Stockholm, menar att siffrorna i det här fallet är missvisande. Bara för att det noterats 128 betyder det inte att någon polisbil skickats ut, säger han.
Han beskriver att det enligt de tidigare riktlinjerna från Rikspolisstyrelsen skulle kodas som resursbrist om en bil inte kunde skickas inom fyra minuter på ett prio 1-ärende och 20 minuter på prio 2.
– Det var verkligen bara en riktlinje för att se var man låg någonstans, och utifrån den skapade man också 128:an  för att se om man lyckades beordra en bil inom de tidsramarna, säger Björn Cewenhielm.
– Det kan alltså vara så i prio 1, att det kan ha gått fyra minuter och tio sekunder, men ändå kodats som resursbrist trots att bilen skickades. Det kan också vara så att vi inte skickade någon polisbil men ordnade en bärgare istället.

Björn Cewenhielm säger att de olika polismyndigheterna runt om i landet tidigare gjorde olika tolkningar och i vissa fall ändrade tiden för när 128 skulle läggas in som kod. Han menar att det därför inte går att jämföra myndigheterna med ledning av 128-siffrorna.
I den nya omorganisationen pågår något som kallas RLC-programmet för att få en enhetlig hantering inom de sju nya regionernas RLC, regionledningscentral.
Däremot tycker han att 128-siffrorna kan fungera som en sorts temperaturmätare på hur ansträngd verksamheten är emellanåt.
– Det är ju inga hemligheter, att under vissa av dygnet är det svårare att få tag på en ledig bil för att skicka på ett uppdrag. Och då får man göra omprioriteringar. Det är kanske är det absolut svåraste för en operatör.
Vad gör Polisen åt att det är svårare vissa tider på dygnet att skicka en bil?
– I allafall i region Stockholm har man sett över den så kallade bemanningsresursen som finns, säger Björn Cewenhielm. Vi kommer förstärka på de tider av dygnet då det är extra körigt. Det är bra att det blir gjort. Men på sikt behövs det ju fler poliser fast de kommer väl inte ut förrän om flera år.

FOTNOT: Prio 1-ärenden, där ”Ingripande skall ske omedelbart”. Tidigare var definitionen: Pågående brottsliga handlingar som i normalfallet leder till fängelse. Händelser där det föreligger allvarlig fara för liv eller hälsa, eller där stora egendomsvärden är i fara.
– Det kan vara alltifrån att det faktiskt är någon som håller på och skjuter till att det ligger en kartong ute i vägbanan på E4:an, säger Björn Cewenhielm. Kartongen kan ju tyckas vara fjantig men det kan ju vara något i den som gör att bilar krockar

Om du behöver akut polishjälp kan du få stå i telefonkö i minuter.
I södra Sverige har väntetiden fördubblats de senaste åren.
–  Självklart är det helt avgörande vid till exempel en skjutning om vi svarar efter 10 sekunder eller efter tre minuter. En gärningsman hinner långt på tre minuter, säger en anställd på en regionledningscentral.

De brukar beskrivas som polismyndighetens hjärta.
Från länskommunikationscentralerna, numera regionledningscentralerna, skickas patruller ut och insatser leds.
Det är även dit man kopplas när man ringer 112 och har ett akut polisärende.
2015 kopplades 680000 samtal från SOS till polisens regionledningscentraler runt om i landet.
De samtal som SOS kopplar vidare till polisen är sådana där uppringaren behöver polisens hjälp. Kanske handlar det om en skottlossning, ett pågående inbrott eller andra akuta, polisiära ärenden.
Målsättningen är att de som ringer via SOS Alarm ska få svar omgående, helst inom 15 sekunder.
Siffror som Aftonbladet tagit del av från regionerna Stockholm, Väst och Syd visar att de två förstnämnda regionerna för det mesta lyckas med att nå målet.

Men i region Syd är verkligheten en annan.
Där tar det numera dubbelt så lång tid för ett larmsamtal att besvaras.
2012: 18, 58 sekunder.
2015: 35, 91 sekunder.
En anställd på en regionledningscentral, RLC, i södra Sverige berättar:
– Det är inget ovanligt att 112-samtal får vänta i närmare 3-4 minuter – samtal som enligt målet egentligen ska besvaras inom 15 sekunder.
Några sekunder hit eller dit kan låta trivialt.
Men ibland kan det vara skillnaden mellan liv och död.
–  Självklart är det helt avgörande vid till exempel en skjutning om vi svarar efter 10 sekunder eller efter tre minuter. En gärningsman hinner långt på tre minuter, säger den anställde.

Marie Jarnérus är chef för regionledningscentralen i region Syd. Hon säger att man är mycket medvetna om att det blivit allt längre väntetid.
Och det är något man ser allvarligt på.
– En stor anledning är bemanningen, och det är därför man omorganiserar nu i hela riket för att kunna möta trycket.
– Det har varit för lite personal redan sedan 2013. Det är det vi hoppas på nu, att bemanningen ska öka. Vi har gjort grafer för att se när trycket är som störst så att vi kan ha som störst personalstyrka då.
Personal som hört av sig till Aftonbladet säger att man allt som oftast tvingas lägga högprioriterade ärenden som ”ej utryckning” för att man helt enkelt inte kommer hinna hantera dem.

Och personal beskriver även arbetssituationen som väldigt hård med långa pass och få pauser. ”Det känns frustrerande att inte kunna göra sitt jobb ordentligt. Och hemskt gentemot allmänheten som inte får den hjälp de behöver”, skriver en uppgiftslämnare.
– Det är klart att man vill göra sitt bästa, poliser är i naturen jätteengagerade. Det är inte så att folk hos oss inte jobbar, de jobbar så det inte är klokt. Men man kan bara ta hand om ett visst antal samtal åt gången, man kan inte göra hur mycket som helst, säger Marie Jarnerus.
– Men sen är det inte hela sanningen att det bara är hos oss det inte fungerar. Har man en hög belastning i en region är det viktigt att man har patruller att skicka. Hela kedjan måste funka och det gör den inte riktigt just nu.

Region Stockholm har däremot förbättrat sin svarstid de senaste åren trots att befolkningen ökat.
Björn Cewenhielm, chef för RLC Stockholm, säger att det är resultatet av ett medvetet arbete som genomförts efter en ordentlig genomlysning av flödena för några år sedan. Och omorganisationen har inte påverkat så mycket mer än att Stockholm också fått ta ansvar för Gotland.
– Så vi är i ganska orubbat bo vad gäller verksamhetsuppdraget, säger Björn Cewenhielm. Och tillägger:
– Sedan ett par år tillbaka har vi jobbat med LEAN-konceptet, tittat på vilka samarbetspartners vi har, hur vi kan fördela samtalen mellan oss. Det har handlat mycket om att växeln och PKC, polisens kontaktcenter, kopplat in en del samtal till oss, och dem har vi fått bort.
– Vi har också gått över mycket från att kollegor inte ska använda telefon utan man ska använda Rakel-burk istället, och då blir det kortare samtal. Så vi har lyckats hålla svarstiderna på de här nivåerna, och det blir ju en bra service till medborgarna.

Bo Wennström är professor i rättsvetenskap med ämnet allmän rättslära som specialitet. De senaste åren har han studerat polisverksamheten och även skrivit böcker i ämnet.
Han säger att farorna med för långa väntetider i telefonen är många.
– Den största farhågan är att folk slutar ringa. Att man inte litar på systemet längre utan tappar förtroendet för polis och stat.
– Det är väsentligt att samtalen besvaras snabbt. Och det man ser här är en medelsvarstid vilket tyder på något.
I den nya polisorganisationen är planen att gå från 21 länskommunikationscentraler till sju regionledningscentraler.
Stockholms län slogs till exempel ihop med Gotlands län. RLC Syd består från och med april av Blekinge län, Kalmar län, Kronobergs län och Skåne.
I Bergslagen, Mitt och Öst finns inga färdiga lokaler som kan rymma regionledningscentralerna så där är fortfarande inte den nya organisationen i bruk.
Inte heller i region Nord är omflyttningarna klara.
Kritiken mot att slå ihop de 21 LKC:erna till sju RLC:er har mött stor kritik.
Inte minst för att personal måste flytta till andra städer.
– Och en viktig aspekt är att de som jobbar där därmed inte känner till regionen lika bra som man gjorde tidigare. Man måste känna området och kunna saker och förstå var folk ringer och ifrån och hur det är där, säger Bo Wennström.

Antal polisanmälningar ökar stadigt – år efter år.
Men antalet ärenden som går vidare till åklagare minskar.
– En stor förklaring är att polisen fått ökade befogenheter att själva lägga ner utredningar som vi ändå hade lagt ner om de kommit till oss, säger överåklagare Lennart Guné. 

• 2012 inkom sammanlagt 832 889 ärenden till polisen i de tre storstadsregionerna.
• 2015 inkom sammanlagt 888 635 ärenden.
Det är en ökning med närmare 56 000.
Men:
Samtidigt minskade antalet fall som polisen går vidare med, och lämnar över till en åklagare, märkbart.
• 2012 redovisades 126 283 ärenden till åklagaren.
• 2015 redovisades 100 231 fall.
Lite drygt var tionde ärende som kommer till polisen hamnar alltså på en åklagares bord – och kan därmed leda till åtal och dom. 89% av ärendena gör det aldrig.

Siffrorna ovan gäller samtliga brottskategorier, sammanlagt.
Om man går in i detalj så kan man exempelvis se på ärenden avseende ”våld i offentlig miljö”, alltså personer som blivit misshandlade utanför hemmet.
2012 gick drygt 21 % av inkomna ärenden vidare till åklagare.
2015 var siffran knappt 16 %.
Vad gäller brottet ”våldtäkt mot barn” sjönk andelen ärenden som gick till åklagare från 23% till 19%.
Får du inbrott i din villa eller radhus är chansen att det hamnar hos en åklagare 4,6%.

I en så kallad prognosrapport som Aftonbladet tagit del av definierade Polismyndigheten själva fyra förklaringar till det minskande ”flödet” till åklagare:

Av de ärenden som kom till polisen så lämnades alltså knappt 13% över till åklagare.
Lennart Guné är överåklagare med ansvar för samordning och analys.
Han säger att det är farligt att bara se till siffrorna.
– En stor del av ökningen av ärenden som kommer in till polisen är bedrägerier på nätet och skadegörelseärenden.
Detta, tillsammans med ökade befogenheter för polisen att själva avsluta utredningar, som tidigare var behövde skickas till åklagare för nedläggning, menar han är den stora förklaringen till det minskade flödet från polis till åklagare.
– Också vad gäller brott av unga lagöverträdare får polisen själva utreda i dag, de lämnades tidigare alltid över till åklagare.

Bo Wennström är professor i rättsvetenskap med ämnet allmän rättslära som specialitet. De senaste åren har han studerat polisverksamheten och även skrivit böcker i ämnet.
Han tror att det stora problemet till att siffrorna ser ut som de gör är att man i och med den nya organisationen har fel inriktning när det gäller utredningsverksamheten.
– Man har idéer om att alla ska vara utredare. Man har gått ifrån kriminalpolisverksamhet, det ordet existerar knappt längre. Man tar in utredare med annan bakgrund än polisbakgrund. Man tror att man genom management ska kunna effektivisera verksamheten men man koncentrerar sig inte mycket på professionen, säger Wennström.

Han tror inte alls på överåklagare Lennart Gunés förklaring att poliser har fått ökade befogenheter att själva lägga ner utredningar.
– Jag har pratat med många poliser lite längre ner i utredningsgrupperna och de säger att vilket ärende som helst kan hamna på deras bord när som helst. De förstår inte längre hur saker och ting går till och det är inte ett så bra tecken, när man bara känner sig som en kugge i ett maskineri. En stor del av dagen går åt till att pusta och undra vad man håller på med.
– Man är inte lika effektiv helt enkelt. Man borde erkänna att utredning är en väldigt specifik profession.
Tror du att sifforna, som visar på fler anmälda brott men färre som går till åklagare, kommer att fortsätta att försämras? 
– Det är väldigt stor risk för det. För man har inte visat på något sätt än hur man ska lösa det. Man använder bara mer och mer av samma medicin när man kanske hellre borde prova en annan medicin.

Under Aftonbladets granskning av Krisen inom polisen har många poliser runt om i landet hört av sig och bekräftat bilden av att allt fler ärenden skrivs av:
”Problemet är när man handskas med lagen, utefter att lösa personalbristen. Man skriver av ärenden, där allt faktiskt inte är gjort, om ens något. Det är för att hålla näsan över vattenytan, men tyvärr samtidigt, så visar man för cheferna, att balanserna inte stiger. Och att vi löser vårt uppdrag. Vilket vi inte gör. Vem råkar då illa ut i detta? Jag skulle säga: medborgarna”, skriver en polis sedan många år.

Här är kommentaren från Polisen efter gårdagens inlägg – som handlade om att 3 av 4 poliser inte vet exakt vad de skulle göra vid en terrorattack samt om uppgifter om att för få poliser utbildas på förstärkningsvapen.

Tomas Windahl, Polisen, änmnesansvarig för Polisiär konflikthantering vid Polisens HR-avdelning, svarar i ett mejl på Aftonbladets frågor:

• Tre av fyra poliser anser inte att de goda kunskaper om hur de initialt skulle agera vid ett terrordåd. Kommentar?

Tomas Windahl, Polisen, svarar:

–Inom polisen genomförs ett flertal kompetensinsatser som innehåller träning av färdigheter som är viktiga vid hantering av våldsamma situationer.
En sådan utbildning har varit Taktisk konflikthantering där en del har varit att förbereda polismännen för situationer som liknar ett terrorattentat.

Poliser som har genomgått utbildning i Taktisk konflikthantering har fått utbildning i sjukvård som, till vissa delar, är hämtade från försvarets utbildning. Denna del av utbildningen har visat sig vara mycket viktig vid ett flertal situationer bl a vid händelsen i Trollhättan där en gärningsman skadade och dödade ett flertal skolelever vid en skola.

I den taktiska konflikthanteringen har även poliserna tränat grundfärdigheter i vapen, taktik och fysiska metoder, som är förutsättningen för att klara av situationer som kan innebära våldsanvändning.

Taktisk konflikthantering ersätts nu av Polisiär konflikthantering som är ett utbildningssystem som bemöter verksamhetens behov av fortbildning i vapen, taktik och fysiska metoder.
Nu startar en kompetensinsats för samtliga poliser där fokus är terrorism. Utbildningen är nivåanpassad med en grunddel som följs av mera funktionsinriktade delar för befäl och insatsledningspersonal.

• Enligt uppgift så är det för få poliser i Stockholm som har utbildning på förstärkningsvapen. Ingen i Stockholm ska ha fått denna utbildning på 6-7 år. Kommentar?

Tomas Windahl, Polisen, svarar:
– Inom Stockholms geografiska område finns det två insatsstyrkor, Piketen och Nationella insatsstyrkan. Båda dessa enheter förfogar över förstärkningsvapen inom ramen för det nationella insatskonceptet.
Under våren genomförs en större kompetensinsats för att fortbilda och även grundutbilda polismän på förstärkningsvapnet MP5.
Inom en snar framtid kommer förstärkningsvapnet MP5 att ingå i den kontinuerliga fortbildningen (Polisiär konflikthantering) som är beslutad att omfatta 48 timmar/år för poliser som innehar vapen och i sin tjänst genomför polisiära uppgifter som t.ex. husrannsakningar, stoppande av fordon eller andra normalpolisiära uppgifter.

Efter Brysselattackerna ökar Sverige terrorberedskapen: poliser med förstärkningsvapen kallas in för att skydda flygplatser, tågstationer och ambassader.
– Problemet är att vi är alldeles för få som har utbildning på förstärkningvapen, säger en polis i Stockholm.
I en undersökning  säger 3 av 4 tillfrågade poliser att de inte anser sig ha goda kunskaper om hur de skulle agera initialt vid ett terrordåd.

Företrädare för polismyndigheten har under dagen aktivt gått ut med att det inte finns något hot som pekar mot Sverige mot bakgrund av terrordåden i Bryssel. Terrorhotet mot Sverige ligger oförändrad kvar på förhöjd nivå.

Enligt Aftonbladets källor har dock personal kallats in extra för att bevaka knutpunkter och ambassader samt för att ”visa synlighet”.
– Vi har inga underrättelser om att det ska finnas några hot mot Sverige alls. Vi kör förstärkt närvaro på flygplatser och ambassader samt Centralstationen, säger en källa inom Polisregion Stockholm.

Insatsen betecknas efter beslut av Nationella operativa avdelningen, NOA, som ”särskild händelse” vilket innebär att arbetet leds av en särskild stab. Nationella resurser som nationella insatsstyrkan, bombskydd och piketstyrkor uppges ha höjd beredskap.
Under gårdagen, efter terrorattacken vidtog polisen i Stockholm vissa åtgärder:
– Vi har inventerat vilka som har utbildning för förstärkningsvapen.  Personal kommer bli flyttad till att arbeta med synlighet på ambassaderna och knytpunkter, säger en källa.
Vanliga poliser och piketen har en k-pist, MP5, som förstärkningsvapen. Flera källor uppger att det inte utbildas tillräckligt med polisen som ska kunna använda det.
– Vi ska fortsätta vara beredda i fall det händer något. Problemet är att vi är alldeles för få poliser som har utbildning på förstärkningsvapen, säger en polis i Stockholm.

Även i Region Syd finns det för få poliser har utbildning på förstärkningsvapen, uppger källor. Det ska just nu även råda brist på instruktörer.
– En del Mp5 som  plockas ut har det inte gjorts översyn på på många år, det vill säga funktionen kan inte garanteras, säger en polis i Skåne.
– I vissa fall skickas övningsvapen ut, som slitits hårt under många år. Och på många av vapnen ska det inte finnas hjälpmedel som exempelvis rödpunktsikten och vapenlampor.
Dagen efter Brysselattacken har den svenska polisen beslutat om en fortsatt stärkt bevakning av flera publika platser runt om i ladet.
– Vår beredskap att hantera något liknande i Sverige är katastrofal, säger en polis som Aftonbladet pratat med.

MP5.

Dessutom tvivlar den så kallade blåljusgruppen på svensk terrorberedskap. Det visar en avhandling vid Umeå universitet, skriver Svenska Dagbladet.
Två tredjedelar av anställda inom polis, räddningstjänst och ambulanssjukvård i Sverige tvivlar på den egna organisationens förmåga att kunna agera vid ett terrorattentat liknande det i Bryssel.
Poliserna utmärkte sig i undersökningen som forskaren Annelie Holgersson låtit Statistiska centralbyrån göra. Bara 27 procent av dem ansåg att de hade goda kunskaper om hur de initialt skulle agera vid ett terrordåd, skriver TT. Tre av fyra tillfrågade säger att de inte vet hur de initialt bör agera vid ett terrordåd.

Vi söker för närvarande kommentar från Polisen.
Redan för tre månader sedan skrev Aftonbladet om oro i kåren angående polisens beväpning:
Flera poliskällor i yttre tjänst uppger att det finns en stor oro för att möta tungt beväpnade terrorister. Orsaken är  brist på förstärkningsvapen, kulsprutepistolen MP5, och kompetens för att använda dessa.
– Vi har bara ett tiotal MP5:or till vårt förfogande och än färre har utbildning på dem, sa en polis som arbetar i Stockholmstrakten då.
En annan polis från Stockholm uppgav i slutet av november i fjol att det i hans distrikt då bara var en av hundra poliser i tjänst som var utbildad att använda MP5. I Stor-Göteborg upgav källor att de befintliga automatvapnen räckte till 10-20 poliser.

Som vi kunde avslöja i vår granskning den 9 mars så säger allt fler poliser upp sig.
Bara under första året efter omorganisationen sade flera hundra poliser upp sig.
Enligt siffror från Polisförbundet slutade under 2015 sammanlagt 828 poliser på myndigheten. Av dem var 239 ”naturliga” avgångar, alltså ålders- och sjukpension.
Antalet poliser som slutade av andra skäl var 589. Av dem var, som exempel, 121 personer under 40 år.
Under 2015 slutade alltså 589 poliser av andra skäl än pension. Motsvarande siffra för fem år sedan var 106. Det är en ökning med 456%.
– Det tråkiga är att de som slutar nu är de som är mest drivna, poliser med 5-15 år i tjänst  som sitter på massor med kunskap. En del av dem går till jobb med nästan dubbel lön, då är det inte konstigt att de väljer att gå, sa Peppe Larsson, polisassistent i Göteborg till Aftonbladet då.

I dag kan DN berätta att avhoppen fortsätter.
I år har uppsägningarna fortsatt i samma höga takt och ytterligare 144 har lämnat sina jobba under januari och februari.
Samtidigt utbildas färre poliser vilket ger ett stort nettotapp.
Och inte nog med att många redan har slutat – åtta av tio poliser funderar dessutom på att göra det.
I en undersökning från Novus, på uppdrag av Polisförbundet, uppger 80 procent av de tillfrågade poliserna att deras arbetssituation förändrats i ganska eller mycket negativ riktning i och med förändringen.
Och lika många säger att de funderar på att säga upp sig.

Efterlysning: Har du slutat eller funderar på att sluta, mejla oss och berätta varför på krimtips@aftonbladet.se

Polisen är en av de myndigheter som svenskarna har som mest förtroende för.
Men det är en tilltro som minskar visar Aftonbladet/Inizios undersökning. 

Polisen är en av de myndigheter som svenska folket har störst förtroende för.
Enligt en färsk undersökning som Aftonbladet/Inizio utförde mellan den 16-18 mars i år har 47 procent mycket stort eller ganska stort förtroende för Polismyndigheten.
Motsvarande siffra för Regeringen är 27 procent och för Försvarsmakten 39 procent.
Säpo, Säkerhetspolisen, har flest av alla, 50 procent, förtroende för.

Högst förtroende för polisen har kvinnor.
• 57 procent av de tillfrågade kvinnorna säger att de har mycket stort eller ganska stort förtroende.
• Motsvarande siffra bland männen är 38 procent.
• Var fjärde person i undersökningen säger att de har ganska litet eller mycket litet förtroende för polisen.
Bland de tillfrågade så träder dock en något alarmerande bild fram.
• 42 procent uppger att deras förtroende för Polisen har minskat de senaste tre åren. Framförallt är det bland männen, där över hälften uppger att det minskat.
Mest märks förtroendetappet bland de unga männen, under 29 år, och bland män över 65 år.
Bland skälen till att förtroendet minskat säger de tillfrågade saker som att ”polisen felprioriterar”, ”att det är en dålig omorganisation”, ”att för få brott klaras upp” och ”att det inte finns resurser hos polisen att klara upp mindre brott såsom cykelstölder”.

Endast 6 procent av alla de tillfrågade uppger att förtroendet har ökat de senaste tre åren.
Där uppger många av de tillfrågade att något som ökat deras tilltro bland annat är att ”polisen syns mer och är mer tillgängliga på sociala medier”. Någon säger ”att poliser förr var mer aggressiva men i dag bjuder mer på sig själva.” 

I undersökningen ställdes även frågan om de tillfrågade, eller någon närstående till dem, utsatts för brott under de senaste tre åren. 47 procent uppgav att så var fallet (17 procent att de själva blivit det och 30 procent att en närstående utsatts).
Av dem uppgav var tredje person att den hjälp de fick av Polisen var ”mycket dålig”, medan 12 procent uppgav att hjälpen var ”mycket bra”.

På frågan om de tillfrågade upplever att brottsligheten har ökat eller minskat i samhället de senaste tre åren säger 65 procent att de upplever att den ökat, 8 procent att den minskat och 27 procent att den är oförändrad.
När det gäller den egna tryggheten under de senaste tre åren upplever:
• 45 procent av de svarande att den minskat.
• 47 procent att den egna tryggheten är oförändrad.
• 8 procent att den ökat.

Birgitta Dunér, kanslichef på polisens kommunikationsavdelning, säger att det är mycket viktigt att allmänheten har ett högt förtroende för polisen och för rättsväsendet i stort.
– Det behöver förtjänas varje dag. Vi följer kontinuerligt olika mätning och skaffar egen kunskap genom lokala trygghetsmätningar. Vi utvecklar även medarbetar- och medborgardialoger för att fånga in den lokala bilden i olika områden.
Hon säger att det är svårt att dra någon slutsats av en enstaka undersökning.
– Det som kan jämföras är utvecklingen över tid – i återkommande undersökningar. Förtroendet för polisen mäts över tid i exempelvis SOM-institutets mätning och i BRÅ:s årliga trygghetsmätningar. Resultaten från dessa mätningar är inte jämförbara med varandra eftersom det skiljer i metodik, urval med mera. Det som kan jämföras är, som sagt, varje undersökning för sig, över tid.
Hon hänvisar bland annat till Nationella trygghetsundersökningen som visar hur förtroendet för polisen har ökat från 55 procent år 2006 till 65 procent i fjol.
Samt till SOM-insitutets resultat där 61 procent år 2014 upplevde att de hade förtroende för polisen.
– Förtroendet för polisen varierar något över tid men ligger i dessa mätningar relativt högt och visar att allmänheten har stort förtroende för svensk polis.

Fotnot:
Några frågor vi ställde men inte fick svar på från polisen var:
Finns det något i siffrorna som oroar eller som ni känner att ni borde jobba mer med?
Att så många unga män samt äldre män känner att förtroendet har minskat, vad tror ni att det beror på och vad kan man göra för att det ska bli bättre?

Om undersökningen:
Undersökningen är gjord av Inizio på uppdrag av Aftonbladet inom ramen för Schibsted/Inizios opinionspanel som speglar svenska folket. Målgruppen är allmänheten 18 år. Undersökningen omfattar 1099 intervjuer bland allmänheten under perioden 16 – 18 mars 2016 och genomförd som en webbundersökning.

En 32-årig man dömdes för att ha sexuellt ofredat 28 unga flickor i Stockholm.
Men det fanns fler offer – som polisen kände till – vars fall aldrig prövades i rätten.
Orsak: åklagaren struntade i anmälningar som lagts ner innan gripandet  med motiveringen att ”ingen misstänkt fanns”.

Det var i mitten av oktober i fjol som den 8-åriga flickan var på väg hem från skolan i bostadsområdet Årsta i Stockholm.
– Hon ville känna sig stor, så hon fick gå 50 meter före sin mamma, säger flickans pappa.
Flickan blev stoppad av en man som sa sig vilja fråga om vägen och bad flickan peka på en karta i hans mobil. I stället visade han bilder på sitt erigerade kön.
När mamman kom fram flydde gärningsmannen från platsen. Föräldrarna polisanmälde redan samma dag händelsen till polisen i Globen, Söderort.
– De sa då att man redan mottagit ett flertal anmälningar på kort tid.

En vecka senare fick familjen ett brev från polisen: anmälan hade lagts ner, polisen hade inte kunnat hitta någon misstänkt.
8-årigen blev starkt påverkad av det som hon varit utsatt för, berättar hennes pappa.
– Hon har blivit rädd för människor och vill absolut inte under några omständigheter gå hem från skolan utan att någon vuxen som hon känner går tätt intill.
Efter ett tag såg familjen av en slump på tv att det pågick rättegång mot en 32-årig man som misstänktes ha ofredat ett stort antal flickor på exakt samma sätt som deras dotter, under samma period och i samma område.
Pappan ringde polisens utredare igen för att fråga varför man inte kopplat hans dotters ärende till detta fall. Svaret blev samma som vid första samtalet med utredaren, säger  pappan:
– Hon sa att hon inte ”hade någon gärningsman att binda till brottet”. Jag frågar hur hon inte kunde se ett samband mellan de 30 andra anmälningar som gick till tingsrätten. Utredaren svarade igen att hon inte hade någon misstänkt.
– Utredaren bad mig kontakta åklagaren i ärendet för ytterligare info.

Pappan kontaktade åklagaren, Daniel Suneson.
– Han informerar mig att de 30 talet barn som fått sina anmälningar utredda och sedermera prövade i rätten hade gjort sina anmälning hos polisen i Norrmalm. Alla anmälningar på Södermalm, cirka 30 till, hade lagts ner med motiveringen att ingen gärningsman hittats. Jag frågade hur man inte kan ha kopplat ihop anmälningarna. Åklagaren hänvisade tillbaka till polisen, säger pappan.

Den 32-årige mannen greps 10 december och dömdes i början av mars till sex månaders fängelse för sexuellt ofredande i 20 fall. Brotten han dömdes för begicks under perioden den 2 oktober 2015 till och med den 7 december 2015.
Han dömdes även till att betala skadestånd till 28 drabbade barn på 6200 kronor var.
I domen står det att åklagaren, med hänvisning till polisens utredning, uppger ”att en sökning i tillgängliga register fram till den 11 januari 2016 har visat att inga liknande ärenden har hittats från det att NN (32-åringen, red anm) greps.”

Aftonbladet kontaktar åklagaren Daniel Suneson och ställer frågan om varför man inte tittat på tidigare nerlagda anmälningar om snarlika brott som begåtts i samma område under samma period.
– Jag har inte dammsugit hela polisens system på liknande ärenden, utan det, alltså, det går inte att söka på det sättet. Tyvärr är det så att det kan det finnas nerlagda ärenden under 2015 där det är samma misstänkta gärningsman men som inte utretts.
Borde man inte letat upp samtliga brott som blottaren kan ha gjorts skyldig till?
– Det går inte att söka på det sättet,  och hitta alla ärenden där en person använt en mobiltelefon och visat bild, säger Daniel Suneson.
Hur har dessa 30 fall som gått till domstol kopplats ihop med honom?
– Det var ärenden som var öppna när jag fick de på mitt bord i december, så samlade vi ihop ett antal, ett tjugotal i City och tiotal i Söderort. Och sen så är det tyvärr att det finns nog ett antal under 2015 som är utredda och nerlagda långt innan man hade en misstänkt gärningsman.
På frågan om varför 8-årigens fall inte utreddes när man väl hade gripit en gärningsman svarar åklagaren:
– Det ärendet hade lagts ner långt innan den här personen greps. Så det fanns ingen misstänkt person då.

I åtalet ingick fall där brott begicks både kort före och efter att 8-åringen ofredades.
– Ja, men de var öppna. Jag känner inte till dem som är nerlagda. Det är det som är grejen. Vi har inte den möjligheten att söka efter alla ärenden.
Åklagaren säger att pappan har möjlighet att begära omprövning av beslutet av nedläggningen.
8-åringens pappa säger att han har kontaktat polisens utredare och begärt omprövning.
– Jag begärde det, muntligen, på en gång. Då sa hon: Bara så du vet lägger jag ner det direkt, säger pappan.

8-åringen pappa är besviken på hur polisen och åklagare hanterat hans dotters ärende.
– Jag har full respekt för att polisen har det tufft, full respekt att de inte hinner med snabb handläggning, kan inte ens bra handläggning av alla ärenden: Men detta är inte dålig handläggning, detta är absurt. Saknar mitt barn all form att rättssäkerhet och hur ska hon – och vi –  kunna gå vidare, hur ska vi kunna känna oss trygga?

Aftonbladet har sökt utredaren som handlagt 8-åringens anmälan.

• HAR DITT BARN BLIVIT UTSATT FÖR MOBILBLOTTAREN MEN ANMÄLAN LADES NER? Kontakta oss på: krimtips@aftonbladet.se

Det har stormat kring Polisens nya organisation.
Rejält.
Nu kan organisationen komma att ändras – bara ett år efter att den sjösattes.

Målet var en effektivare organisation, närmare medborgarna.
Men kritiken både internt och extern har varit hård.
Tidningen Publikt, som ges ut av fackförbundet ST, har nu tagit del av innehållet i en hittills hemlig rapport.
En rapport som ska presenteras för rikspolischef Dan Eliasson först den 22 mars.
I september förra året drog Polismyndigheten i gång en projektgrupp för att granska lokalpolisområdena där hälften av Sveriges 20 000 poliser ska jobba.
Projektgruppen består av poliser från tre olika områden som tillsammans med externa konsulter har sett över hur den nya organisationen, där 23 polismyndigheter slogs ihop till en enda stor, fungerar.
Och resultatet är nedslående.

Slutsatsen som gruppen drar efter sitt arbete, enligt Publikt, är att det inte går att fortsätta med den nuvarande organisationen som den ser ut nu och att ledningarna ute i lokalpolisområdena måste förstärkas.
• Cheferna drunknar i administrativt arbete och har svårt att leda verksamheten
• Det råder stor osäkerhet om de egna rollerna, om vem som ska göra vad.
• Det finns även frågetecken kring vem som verkligen får fatta beslut.

I rapporten, som heter ”Säkra sex beslutsnivåer”, beskrivs att lokalpolisområdena varit underbemannade. Och det i sin tur har fått följdverkningar för polisarbetet ute på fältet, något som flera hundra poliser också berättat om sedan Aftonbladets startade granskningen, Krisen inom Polisen.
Enligt det förslag som ska presenteras i nästa vecka ska de lokala polisområdescheferna få rätt att bygga upp egna kanslier med extra personal som handläggare, planerare, koordinatorer och personalhandläggare.
Med 90 lokalpolisområden innebär det cirka 200 tjänster, både poliser och civilanställda, som behövs för att få verksamheten att fungera, enligt Publikt.se.

Polisintendent Rafael Davidgård har medverkat i projektgruppen.
Han säger till Aftonbladet att han inte vill kommentera innehållet i rapporten innan det presenterats för Dan Eliasson.
– Först då kan jag säga vad som stämmer i uppgifterna som kommit ut och vad som inte stämmer, säger Davidgård.
– Vi fick uppdraget i mars att göra ett förarbete där vi skulle titta på önskvärda och icke önskvärda effekter med den nya organisationen. I september togs ett beslut att ge oss det här uppdraget.
Davidgård säger att det i alla nya organisationer finns saker som kan förbättras.
– Det handlar om justeringar och vi har förslagit en del justeringar, ett antal konkreta förslag som vi kommer att presentera i rapporten.
Kan de förslag ni ger leda till stora förändringar inom organisationen?
– Det är alldeles för tidigt att uttala sig om det.

Mats Nylén, som är kommunikationschef för polisen i region Bergslagen, menar att media till viss del missuppfattat rapporten.
– I min värld är det långt ifrån en kris som det beskrivs. Det handlar helt enkelt om att vi ska göra ytterligare en sak för att organisationen ska sjösättas.
– Det här projektet har jobbat med att identifiera vilket administrativt stöd som behövs på lokalpolisområdenivå. Det blev aldrig beslutat om det skulle finnas administrativt stöd till cheferna där, och det som kommer att föreslås i rapporten är att det ska finnas det. Det gäller helt enkelt att bygga färdigt det som inte blev byggt från början.

Poliser som ska patrullera på gatorna för syns skull när verksamheten bakom blöder.
Förundersökningar som läggs ner trots att bevis finns.
Så beskriver polisinspektörerna Pierre Sinclair och Andreas Nordström situationen på sin arbetsplats.
– Visst är vi missnöjda med mycket men det är inte det viktiga. Vi är oroade för rättssäkerheten.

Pierre Sinclair och Andreas Nordström har båda varit poliser i snart 13 år. Just nu jobbar de som polisinspektörer i Nordvästra Skåne.
De beskriver det som det roligaste arbete man kan ha.
– Men med den sämsta arbetsgivaren, säger Pierre Sinclair.
– Ja, för tillfället är det dåligt och det har blivit ännu sämre sedan omorganisationen. Vi har inget inflytande, det vi säger tas det ingen hänsyn till, säger Andreas Nordström.
De menar att den nuvarande situationen inom Polismyndigheten kantas av missnöje med löner, dåligt chefskap och en akut resursbrist.
–  Resursbristen är superstor. Vi har 80 procents beläggning. Och då är det ändå ganska bra om man jämför med till exempel Kristianstad där de är nere på 60 procent. Och vi ska inte få en enda ny polis i år, säger Andreas Norström.
De väljer att tala med namn och bild då många andra inte vågar.
– Det är för att jag orolig för rättssäkerheten. Vi gick kräftgång redan innan omorganisationen och nu säger ledningen att vi ska räkna med två år till innan vi ser förändring. Men hur ser kriminaliteten ut då? säger Pierre Sinclair.

Sinclair vänder sig främst mot att så många utredningar läggs ner, även de där det finns bevis som skulle kunna leda vidare.
– Ett exempel. Vi var hemma hos en livsstilskriminell och hittade där stöldgods. Vi skickade dem vidare till en godsspanare som efter en vecka hade fått flera träffar på grejerna som hittats. Men då hade ärendet redan lagts ner för att det inte finns resurser att utreda.
– Visst kan man se det som ett skitbrott men de är också viktiga. Det är viktigt att lagföra de kriminella, det är viktigt att utreda för utredningen kan leda vidare till att fler brott upptäcks.
Han säger att nedläggningsbesluten är ”hur många som helst” – brotten läggs ned för att få ner ärendebalansen.
– Man tittar efter möjligheter att inte lagföra istället för tvärtom. Det är något jag upplever blivit sämre de senaste två åren och just nu går det i superfart utför.

Polisen har under den senaste tiden satsat mycket på att öka sin närvaro och synlighet på gator och torg.
Pierre Sinclair och Andreas Nordström ser det som ett skådespel.
– Chefer har sagt till oss att vi inte ska sminka grisen hela tiden utan visa hur det är, men det är ju just det man gör. Ledningen använder löften vi gett till medborgarna om att vara synliga till att istället skapa en dimridå att vi är fler än vad vi egentligen är. Vi ska gå ut med uniformer och synas på torget och låtsas att vi är många istället för att jobba med den faktiska tryggheten, säger Sinclair.
– Är det inte bättre att vi är ärliga med allmänheten, att vi säger att vi inte är tillräckligt många poliser och att tills vi är det så jobbar vi med att utreda brott istället.
Andreas Nordström jobbade förut inom en narkotikagrupp men den är nu nedlagd.
– Istället ska vi synas på gatorna. Jag tycker det är felprioriterat. Ska vi vara hemma hos dem som missköter sig eller ska vi vara ute och synliga för de som redan sköter sig?

Nordström menar att i dagens mediasamhälle kan polisen, för att spara tid och resurser,  jobba ännu mer att vara synliga i sociala medier än på gatorna.
– Då frigör vi folk och tid som kan jobba mer med att utreda. För det är viktigt att vi är synliga, det håller jag med om och det brukar även komma högt på listan när medborgarna får lista vad de tycker att polisen ska göra, men just nu har vi inte resurser nog att göra både och tillräckligt bra.
Hur kan det bli bättre då?
– Det handlar inte lika mycket om fler poliser som att låta poliser göra polisers arbete och civila civilas jobb. Vi är bra på olika saker och har olika utbildningar och ska användas till rätt saker. Är man utbildad inom personaladministration så ska man jobba med det istället för att använda poliser som inte har den utbildningen. Som ett annat exempel har vi just nu poliser som sitter i receptionen eller arresten för att vi inte anställer civila, säger Pierre Sinclair.