Sveriges hyllas ofta för sin mat – och Stockholm för sitt restaurangutbud. Men nu när tusentals turister flödar till stan möts de allt för ofta av en skylt med ”sommarstängt”.

När vi har chansen att visa upp Stockholm från sin absolut bästa sida så trycker vi ner hamburgare och cesarsallader i halsen på våra utländska vänner.

Det känns fel. Även om jag förstår det företagsekonomiska argumentet att ha stängt en månad i juli, när representationskontona har frusits och många stammisar lämnar stan. Men jag är samtidigt övertygad om att vi på lång sikt skulle tjäna på att visa turisterna annat än Gamla stans rödvita dukar och Drottninggatan eländiga turistfällor.

Fast å andra sidan verkar ju turisterna gilla Stockholm ändå. Inte tack vare maten – utan tack vare just dig.

Krogrecensioner i tidningar i all ära – själv litar jag mer på restaurangtips från kompisar och bekanta.

Men när någon visade mig sajten/appen Yelp.se blev jag på kort tid beroende. Visst ska man ta det som står på sådana här recensionssajter med en nypa salt – när DN för ett tag sedan kollade igenom vilka restauranger i Stockholm som hade bäst betyg på olika rese- och turistsajter blev resultatet, erhm, svajigt (kan inte länka till artikeln på grund av betalvägg). Och även om La Neta är en personlig favorit så är det kanske inte bästa stället i stan, vilket Yelp.se just nu antyder.

Men likförbannat är det kul att surfa runt och kolla vad andra tycker om Stockholms alla krogar. Och utan Yelp hade jag aldrig hittat till Hahm Ji Bak i Flushing, Queens – den överlägset bästa koreanska bbq-restaurangen jag varit på.

OBS: Se detta som ett kul tips – jag har, dessvärre, inte fått en spänn för det här inlägget. (Tror man måste ha läsare för att få såna erbjudanden.)

/ m

… och nu lämnar jag med varm hand över Visby till dessa.

Visby! Jag försöker gilla dig men du gör det inte lätt för mig.

Det började med att The Wall, V:s innegård på Humlegårdsgatan vid Stureplan, bestämde att temat för sommaren blir en mix av ”Gubbrummet och V”.

Stureplansnestorn Kristoffer Ahlbom parades ihop med Zeke Tastas, som drivit klubbar på Spy Bar och Kåken, och resultatet blev en märklig men ganska kul blandning av skäggiga reklamare och backslicks.

Och nu följer Stureplanssystern Grand Escalier efter. I veckans utskick lyder rubriken ”Escsalier kreddar till sig”, vilket motiveras med dj:s som Fredrik Strage och kreddbibeln Bons redaktionschef Kristofer Andersson.

Redan år 2009 skrev Hugo Rehnberg en debattartikel i Expressen där han slog fast att bratkulturen var på väg ut (detta på grund av, eller tack vare, Madeleines förlovning med Jonas Bergström). Men den levde kvar. Tills nu?

/ m

Är fortfarande i Visby. Hittills har min diet bestått av lammburgare och falafelrullar – samt en rödspätta från någon skolmatsalsliknande servering.

Har med andra ord för länge sedan gett upp hoppet om att få i mig något värdigt under den här galna Almedalsveckan. Därför kändes det inte helt oväntat att krogen vi besökte igår kväll serverade oss quesadillas med nachochips. Inget konstigt med det egentligen – om det inte hade varit för tillbehören. Aioli och grillkrydda.

Min kollega Martin verkade dock nöjd ändå.

Jag är inget Sopranos-fan (vilket med största sannolikhet beror på att jag inte sett en minut av serien).

Men det är uppenbarligen gänget på Hornstulls-krogen Tjoget, som i helgen  lockar med en ”3, 5 eller 7 rätters meny i sann italiensk Jerseys anda”, som en hyllning till den bortgångne James Gandolfini.

Snart öppnar prisade kockduon Tom Sjöstedt och Daniel Räms en ännu icke namngiven budgetkrog i stan. Och det är ju alldeles utmärkt. Stockholms restaurangutbud har alldeles för länge dominerats av en enda prisklass: väldigt dyrt.

Att äta en sönderkörd biff med pulverbearnaise på turistfällorna på Drottninggatan och Kungsgatan har inte varit mycket billigare än att avnjuta en, säg, griskind på Rolfs kök.

Men den senaste tiden har flera budgetalternativ öppnat, ett exempel är Pontus Frithoifs Pocket. Det är svårt att inte välkomna fler namn på den listan.

Det känns också lite uppfriskande att Tom Sjöstedt i den här artikeln kängar Stureplansgruppen i allmänhet och Nosh and Chow i synnerhet. Det senare går i kockbranschen under smeknamnet ”Not so wow”. For obvious reasons, som det brukar heta.