Grattis Kvarnen! Hammarbyare är den supportergrupp i Stockholm som lägger mest pengar på alkohol, enligt en mycket underhållande sammanställning från Anders Eriksson på mediebyrån MEC.

Totalt spenderar en bajare 4 748 kronor per år på barer och systembolag runt om i landet.

Nu är ju knappast aikare och djurgårdare någon dålig affär heller – deras siffror är 4 482 kronor respektive 4 581 kronor per år.

Statistiken, som är hämtad från Sifo, visar också att AIK har flest kvinnliga supportrar, djurgårdare är yngst och tjänar bäst, bajen har flest vänsteranhängare – och DIF flest moderater.

Och, kanske viktigast av allt: aikare och djurgårdare brukar hävda att Hammarby har många nyinflyttade stockholmare i sina supporterled. Bajen brukar avfärda detta som en myt. Men statistiken ger häcklarna rätt. Mer än var femte Hammarbysupporter uppger att de har Leksand som favoritlag i hockey.

Här kan du läsa hela Anders blogginlägg.

Ser till min fasa att jag publicerat två bildlösa inlägg i rad. Inte ok. Därför kommer här en bild på en hummer-huevos rancheros, som jag käkade på Lobster Joint i New York i somras. Samt en efterlysning: Någon som vet var man kan få sig en bra huevos rancheros i den här stan? Hör gärna av er i sånt fall!

Som tidigare noterat genomgår Hornstull en snabb förvandling – och nya krogar och butiker öppnar varje vecka. Stadsdelen har snart tagit över Nytorgets roll som mäklarnas absoluta kelgris.
Men alla är inte lika entusiastiska över utvecklingen.
För en tid sedan försökte en bostadsrättsförening (där Krogbloggen råkar vara medlem) kasta ut Judit och Bertil, efter att boende klagat på ljudnivån på gatan. De misslyckades dock.
Nu har även nyöppnade Hornstull Strand fått uppretade grannar på halsen.
Ett flertal av dem har nämligen vänt sig till kammarrätten – för att kräva kortare öppettider.
Kravet negligerades av förvaltningsrätten, men i sin överklagan till kammarrätten skriver grannarna att de haft en rad problem med den tidigare ägaren Strand. Och att de nu fortsätter under Debasers flagg.
”Detta gäller allt från fylla och vandalisering till gap och skrik som väcker hela området nattetid… Vattnet framför deras lokaler bidrar också till ett enormt eko som gör att ljudnivån stärks”, skriver grannarna.
Därför vill man att Debaser Hornstull ska stänga klockan 01.00 på fredagar och lördagar, istället för 03.00 – samt klockan 23.00 övriga dagar. Klockan 22.00 vill man att uteserveringen ska tömmas på folk.

Krogbloggen har stor respekt för människors nattsömn (undertecknad börjar själv jobba 05.30 på morgnarna).
Men stadsdelen kommer knappast bli tystare i området framöver. Och även om Krogbloggen aldrig skulle ställa sig bakom uppmaningen ”stick om det inte passar” så kan vi i alla fall tipsa om att det numera är mer lönsamt än någonsin att flytta till lugnare områden.

Många av de största stjärnorna inom kock-världen har sedan länge lagt slängen på hyllan. Det var ju till exempel ett par år sedan som vår egen Marcus Samuelsson stod och körde en långpanna i något svettigt kök. Istället är det bokreleaser, reklamfilmsinspelningar och kanske ett och ett annat tv-framträdande som står på agendan.

Och det är ju inte så konstigt, speciellt med tanke på yrkets karaktär. Oregelbundna arbetstider, tunga lyft och en ganska osund alkoholkultur sliter på hälsan.

I går publicerade New York Times en artikel om Mark Peels, som jobbat 41 år i restaurangkök. Det är mumma för restaurangnördar. Mark har bland annat gått igenom tre ryggoperationer – och har en cysta mellan tårna efter att ha stått upp och jobbat i även fyra decennier.

Här kan du läsa artikeln.

Mats-Eric Nilssons bok ”Saltad nota” har fått stort genomslag i medierna den senaste veckan. Inte så konstigt, tycker jag, då hela Krogbloggens raison d’etre är att svenskarna blir allt mer intresserade och engagerade av mat och restauranger.

Nu börjar dock branschen slå tillbaka. I den här artikeln i Besöksliv förnekar ett antal hotellägare att de, som Mats-Eric Nilsson hävdar, skulle servera äggröra ur femlitersdunkar.

Gamla Stan-krogen Tweed är inte lika diplomatisk. I sitt senaste nyhetsbrev går man till rasande attack (please, det här är en Aftonbladet-blogg) mot författaren.

”Vi vill tacka Mats-Eric Nilsson för hans senaste fantastiska alster: Saltad Nota. Det känns fantastiskt att vi, som ger våra liv åt den här branschen, blir trampade på av en journalist som faktiskt inte fattar ett dyft av vad vi gör. Tackarrrrrrrrrrr! Sådärja!!!!”, skriver Tweed i utskicket.

Jag har inte läst Mats-Eric Nilssons bok. Men just den här något ospecificerade kritiken kan nog författaren ta med, eh, en nypa salt. Tvärtom borde han kanske bli orolig om krögarna hyllade den (alla journalister vet att få branscher gillar att bli granskade).

Däremot är jag den första att hålla med om att krognäringen ofta får orättvis kritik, och målas upp som en smutsig och skattefuskande verksamhet. Men Tweed får nog utveckla kritiken mot Mats-Eric Nilsson om man vill bli tagna på allvar.

Debasers drag att ockupera lokalerna vid Slussen kommer naturligtvis tas emot väl av sin målgrupp (Är inte 100 procent säker på att typ Bistro Jarl hade agerat på samma sätt).
Men kids i Converse och Carlings-kläder samt lite äldre rockromantiker får nu en chans att stå på barrikaderna, samtidigt som de knyts närmare till Debasers växande krogimperium.

Men. Att reducera den här aktionen till något slags varumärkesbyggande eller revolutionsromantiserande vore naturligtvis rätt oseriöst. För bakom Debaser Slussen döljer sig ett vinstgivande företag som drar in ganska ordentligt med pengar. Pengar, som de nu kommer att förlora. Samtidigt går det inte att underskatta Debasers inflytande och betydelse för Stockholms musikscen.

Här står stockholmarna, fanimig, i tacksamhetsskuld till Debaser-gänget. För stan skulle naturligtvis vara mycket tråkigare utan dem. Kanske kan vi betala tillbaka till Debaser genom att dyka upp på stödfesten. Garanterat mindre riskfritt än att kedja fast sig, i alla fall.

Den 6-8 september är det dags för Taste of Stockholm, en ny matfestival med en imponerande laguppställning av deltagande kockar.
Björn Frantzén, Jonas Lundgren, Daniel Berlin, Niklas Ekstedt, och systrarna Ulrika och Carina Brydling är några som kommer röra i grytorna – medan besökarna går loss på de provisoriska köken som byggts upp.

Det låter onekligen lovande. Speciellt med tanke på de andra ”matfestivalerna” som drabbar Stockholm varje år, där man blir armbågad i njuren av ölstinna grannar vid slafsiga långbord. Folkligt måhända, men ofta både dyrt och inte speciellt vällagat.

Själv hoppas jag just nu på snabb rehabilitering från en visdomstandsoperation, så att jag kan lämna en rättvis rapport från Taste of Stockholm. Min diet just nu består av mosad banan och yoghurt, vilket möjligen är bra för en semestertunn plånbok. I övrigt finns få fördelar.

En schysst fiskfilé för 79 spänn? Det låter för bra för att vara sant. Och det är det sannolikt också. Om ditt lokala lunchställe lockar med en sjötunga för det priset så är det sannolikt hajmal som ligger på tallriken. Inget fel på den fisken, förvisso, men här handlar det om att din restaurang ljuger för dig. Och vill man verkligen att den som hanterar din mat ska göra det? Var drar de i så fall gränsen?

Titt som tätt dyker det upp undersökningar om hur restaurangerna fuskar med maten. Många gör det, en tredjedel enligt den här rapporten.Snart kommer boken ”Saltad nota”, av journalisten Mats-Erik Nilsson, som har kartlagt matfusket. Han menar att även finkrogar fuskar, men i mindre omfattning.
Jag tror mycket på det som Mats-Erik Nilsson säger i den här intervjun. Tänk kritiskt och välj mat efter ställe. Låter det för billigt för att vara sant? Då är det säkert så. Är du på en pizzeria, välj pizza – även om kocken lovar att pastaingredienserna är ”noga utvalda”. Känn av stället, respekterar de sin mat? (och sina gäster?) Om inte, rösta bort dem med plånboken. Och minska risken att bli lurad.

Ett tag var det lättare att gissa under vilken kopp kulan låg hos skojarna i Gamla Stan än att hitta något gott att äta i samma stadsdel.

Istället plågades Gamla Stan av de attribut som verkar vara obligatoriska för turistfällskrögare världen över: röda dukar, usel mat och gapiga inkastare.
Men sedan ett par år tillbaka har det öppnat flera restauranger som försöker ge turisterna något lite mer värdigt – samt locka tillbaka stockholmarna till stadsdelen.

Melker Anderssons Le Rouge, utmärkta 19 Glas, gastropuben Pubologi och Franzéns lyxpub The Flying Elk är bara några ställen som med framgång brutit turistfällornas dominans.
Och sedan i juli har Reclaim Gamla Stan flyttat fram positionerna ytterligare, då nyöppnade cocktailbaren Pharmarium vågat sig ännu länge in i turistland, nämligen ända upp till Stortorget.
Jag var där och tog pressbilder för krogboken för någon dag sedan, och testade ett par av deras smårätter.

Tanken är att maträtterna ska kunna kombineras med drinkarna, istället för, som det brukar vara, att man väljer dryck efter vad man ska äta. Maten var bra, men ganska dyr. Men eftersom konkurrenterna i närheten har valt konceptet dåligt och jättedyrt skänker Krogbloggen härmed sitt villkorslösa stöd till rörelsen Reclaim Gamla Stan. Både för turisternas och stockholmarnas skull.

De flesta av stans uteserveringar brukar av uppenbara skäl ha sina bästa stunder under sommarmånaderna, men Kåken, restaurang Niklas bakficka, stänger istället ner sin uteterass under juli – och öppnar den först när det börjar nalkas höst igen.

Man kan säga mycket om Kåken, men Krogbloggen är generellt positivt inställda till alla som gör det möjligt att dricka en öl under bar himmel i november i det här iskalla landet.
Imorgon torsdag är det premiär för den här säsongen och det kan säkert bli en glad tillställning. Om nu stammisarna hunnit repa sig från Way out west, alltså.