Restaurangkök har alltid varit a man’s world.
Branschens ambassadörer i populärkulturen, stjärnkockar som Gordon Ramsay och Anthony Bourdain, har gjort allt de kan för att elda på machobilden: I hårdkokta tv-program och testosteronosande böcker romantiserar de kring myten av en köksmästare som skriker och svär och hivar kastruller på delivery-killen som kommit med för lite gurka.

En riktig kock, enligt Ramsay och Bourdain, skryter om hur många långpannor han jobbat i rad och fortsätter halstra råbiffar även om han (ja, alltid han) skurit av sig långfingret när han hackade lök till kycklingfonden.

Men de senaste åren har den rådande ordningen utmanats, i takt med att branschen professionaliserats. Utbildade kockar som har tänkt sig att jobba hela livet i ett kök accepterar helt enkelt inte den här miljön. Samtidigt har delar av branschen börjat ta tag i problemet – i dag finns nätverk för kvinnliga kockar samtidigt som Pontus Frithiof driver ett program för att få  fler kvinnor till tävlingen Årets kock.

Men trots det är det fortfarande få kvinnor som når köksmästartitlarna eller får marinera gravlax i morgon-tv. Bevisligen lyckas de gamla strukturerna fortfarande kväva en hel del kompetens.

Det vore ju trevligt om fler av dem som redan har nått stjärnstatus inom yrket kunde jobba för att få till en förändring. Eller i alla fall inte motarbetade den. För det är ju naturligtvis precis vad Leif Mannerström gör när han försvarar kollegan Anders Vendels lika korkade bild.
– Allt har blivit så otroligt överkänsligt. För mig kan en halvnaken kvinna vara väldigt vackert, om hon är vacker, jag tror inte att man skulle sätta upp bilder på fula kvinnor. Men har man en bra restaurang med massa god mat behöver man inte en massa marknadsföring, säger Ulf Brunnberg, förlåt, Leif Mannerström, bland annat.

För några månader sedan fick Pelle Lydman sina fiskar varma när han tapetserade sin sajt med en bild på en naken kvinna. Kopplingen till mat framgick inte för de flesta. Lydmars försvar?
– Jag har haft Ku Klux Klan-bilder i min gamla lobby.

Jag får lite vibbar från vårens debatt om sportkommentatorn Bo Hanssons svarting-utspel. Då, som nu, var det äldre herrar som tyckte att de hade rätt för att ingen tidigare sagt att det som de gjorde och sa var fel. Men det har aldrig slagit dem att det kanske har varit de som haft fel hela tiden.