För några månader sedan hamnade jag i en diskussion på Twitter med kocken Tom Sjöstedt. Han tyckte att en krogrecension i Aftonbladet var usel eftersom den ”bara” gav Esperanto fyra plus.

Att krögare har svårt för krogrecensioner är inget konstigt, säg den musikartist eller skådespelare som älskar att bli recenserad?

Men, Tom Sjöstedt har så klart rätt i att betygssystemet är problematiskt. En recensent kan ju ena veckan få uppdrag att betygsätta, säg K25, och andra veckan Mathias Dahlgen.

Hur ska man kunna ställa dem mot varandra? K25 bör ju jämföras mot typ McDonalds, medan Dahlgrens fine dining-meny snaras borde ställas mot just Esperanto.

Samtidigt, kan jag tycka, så har krogbevakningen traditionellt haft lägre ställning än typ musik- och filmbevakningen – frågan är hur det avspeglas i kompetensen på de som recenserar? Har kockarna till och med lite rätt när de fnyser åt ”dåliga recensioner”?

Jag tror att recensenterna är bättre i dag med tanke på att medierna insett att krogen är ett kulturellt fenomen som bör tas på allvar. Men min  inställning är att en recension ska tas med en stor nypa salt. De är bra för att känna in vilken typ av ställe det handlar om, men när det gäller maten frågar jag hellre någon som varit där, vars smak jag litar på.

En kockkompis sa nyligen till mig att han tycker att man borde avskaffa betygssystemen och istället bara recensera i text. Typ som en teaterrecension. Jag tror jag håller med om det, egentligen. Men samtidigt vet jag att det inte kommer hända, eftersom betygen är viktiga för medielogiken och dramaturgin. Så Tom Sjöstedt kommer nog få fortsätta rasa på Twitter.