Mitt i middagsrusningen vänder sig superstjärnan Ferran Adrià till en av kockarna på sitt  numera nedlagda – El Bulli och frågar:

– Vem är du egentligen? Jag minns inte att jag anställde dig?

Kocken bryter ihop och erkänner. Han är inte anställd, utan låtit sy upp likadana kockkläder som man har på El Bulli, och smugit in. Enbart för att få en chans att prova på hur det var att jobba på den världsberömda restaurangen.

Denna historia må vara en skröna, jag har hört den från åtminstone två kockar. Men den stämmer bra in i den bild som många kockar gillar att sprida om sitt gebit: kocken som en kreativ och ytterst dedikerad galning.

Danska Noma är ett annat ställe dit kockar vallfärdar för att få jobba. Många av dem gör det gratis. Under ganska osofta förhållanden, avslöjade tidningen Jyllandsposten för ett par dagar sedan.

De ska helt enkelt hålla tyst, annars ”kommer ditt namn på en svart lista som delas med andra restauranger världen över”, står det i ett introduktionsbrev som gratisarbetande kockar får. Inte heller får de till exempel blogga om sina upplevelser under en vanlig arbetsvecka, som brukar vara ca 70 timmar lång.

Gratisarbete finns naturligtvis i de flesta branscher, så även i min. Jag har själv gratisarbetat, flera gånger. Dock utan krav på munkavle.