Man brukar säga att köksfranska är ett språk som går hem i kök världen över.
Detsamma verkar gälla sexismen.

Så har det i alla fall varit i alla kök jag satt min fot i, både i Sverige och utomlands. Sexskämten och trakasserierna har liksom varit lika obligatoriska som städölen.

Om detta vittnade en modig kock i dag, i radioprogrammet P3 Verkligheten, som berättar om dagliga trakasserier på arbetsplatsen.
När Aftonbladet följde upp nyheten med att ringa Leif Mannerström visade det sig att han än en gång var redo att dra en lans för gubbslemmet som smutsar ned restaurangköken.
–  Jag har aldrig upplevt sextrakasserier som ett stort, allvarligt problem. Tonen i branschen är hård men hjärtlig, säger Mannerström, som även tycker att de anställda måste ”ha lite humor”.

Uttalanden som naturligtvis väckte reaktioner. ”Mannerström borde använda munnen mer till att äta och smaka av än att debattera”, lyder sajten Politisms dom.
Men det tycker inte jag alls att han borde göra.

Jag tycker att han borde fortsätta att lufta sina åsikter, så ofta han får tillfälle. Hur skulle vi annars kunna veta att den här synen på sextrakasserier fortfarande är så pass djupt rotad i branschen? Att machokulturen är så pass självklar och naturlig att till och med kockarnas kanske främsta ambassadör och affischnamn försvarar den så fort han får tillfälle? Sälja mat med nakna kvinnostjärtar? Inga problem, enligt Mannerström – så länge de är snygga, alltså (mer om det här).
Nu är debatten igång, och det ska alla vi som gillar att gå ut och äta vara glada för. Frågan är dock vad gästerna som inte vill stödja sexismen i köken kan göra. Tja, vi kan ju börja med att välja bort de som leds av personer som öppet försvarar den.

Det är ännu en anledning till att Mannerström och hans kollegor ska fortsätta prata.