En amerikansk narkoman, sinnesförvirrad och oerhört våldsam på grund av de extrema droger han proppat i sig, överfaller en uteliggare och misshandlar honom fruktansvärt, fruktansvärt illa.

Det är en händelse som inträffar varje dag världen över och som ytterst sällan når någon annan medial plattform än polisnotiserna i lokaltidningarna. Troligen har det aldrig hänt att en sådan tragisk episod blir en världsnyhet.

Tills förra veckan.

Vid en motorvägspåfart i Miami överföll den 31-årige Rudy Eugene  den hemlöse Ronald Poppo, misshandlade honom bestialiskt och bet på hans ansikte.

Det dröjde inte länge innan uttrycket ”zombie apocalypse” trendade på internet, vilket lyftes fram av nyhetsgiganten CNN. Så mycket kom uttrycket i svang att Rudy Eugenes mamma till slut kände sig tvungen att göra det häpnadsväckande uttalandet  ”Min son var ingen zombie” till tv-kanalen CBS Miami.

800 mil från den tragiska misshandeln, i Stockholm, skriver Dagens Nyheters fredagskolumnist en krönika med rubriken ”Hade samtiden varit en skräckrulle hade vi just nu vrålat ’ser ni inte’”. Hanna Fahl beskriver händelsen i Miami och några andra nyhetsepisoder som om vi alla levde mitt i inledningssekvensen till en zombiefilm. Hon skämtar om att hon själv snart kommer att förvandlas till levande död om inte någon gör något.

Det var egentligen inte en cynisk krönika. Det var bara som att den var skriven av en person som redan försökte äta upp andra människors hjärnor.

George A Romero är den moderna zombiefilmens fader. Innan honom handlade zombiefilmer om karibiska voodooprästinnor som förslavade människor med trolldom.

Men i det traumatiska kammarspelet Night of the Living Dead (1968) skapade Romero inte bara en ny filmgenre, han förnyade hela skräckfilmen.

Redan från början är det uttalat att de långsamt hasande levande döda som av någon anledning väcks till liv, representerar samhällets namnlösa, hungriga massor.

Och redan när filmens eftertexter rullade var den moderna skräckfilmens dramaturgi etablerad. Sedan dess har splatterfilmen bjudit på få variationer av berättelsen om hur medelklass-idyllen rämnar i blod och förintelse när avgrundens smutsiga folk uppsöker de välmående och privilegierade människorna.

Romero själv, en präktig hippie i hästsvans som gärna avslutar sina meningar med ”man”, har i en intervju förklarat hur han tänkte:

– It was 1968, man. Everybody had a message.

Filmen avslutas med en mer än övertydlig politisk ironi när den ende överlevande från massakern, en svart man, skjuts till döds av polisen som misstar honom för ett levande lik.

Sedan dess har Romero fortsatt göra lätt övertydliga, men intelligenta zombiefilmer, där zombiesarna överkonsumerar på stormarknader, kastas i militärfängelse, torteras av onda vetenskapsmän och tvingas utföra meningslösa arbetsuppgifter. I Land of the dead (2005) gör zombiesarna till och med uppror mot hela klassamhället, krossar förtryckarna och rider (eller hasar, snarare) in i solnedgången.

Så det är begripligt, till och med helt logiskt att CNN och svenska kulturjournalister – uppskrämda över den brutala verkligheten bland USA:s utstötta – associerar till Romeros zombiemytologi när de konfronteras med våldet som existerar utanför den trygga villaidyllens små staket.

Men det var liksom inte så det var tänkt.

Tanken var att du skulle titta på zombiefilmen och se den som en allegori för utslagna, nerdrogade människor som tuggar på varandras ansikten.

Inte tvärtom.

Det är inte utan att man funderar på vem som egentligen är zombien här.