Du kommer hem till mig varje morgon.

Oftast för att jag vill det. Ibland är det bara som att du kommer till mig av gammal vana.

Men varje morgon tar jag på dig. Håller dig i mina händer. Ibland ligger vi i sängen tillsammans.

Det är många saker som skiljer oss åt. Du grundades 1864 av Rudolf Wall. Jag föddes i början på 70-talet av Gun-Britt. Du är en tidning. Jag är en människa.

Men alltid är vår relation densamma.

Jag lyssnar på dig. Jag studerar dig. Jag ser dig. Du gör världen begriplig för mig.

Aldrig någonsin lyssnar du på vad jag har att säga. Aldrig någonsin ägnar du mig en blick. Aldrig.

Och ibland vill jag bara skrika åt dig.

Gå ett par mil i mina skor min bäste, käraste, dyraste mest älskade vän. Se med mina ögon. Ta min kropp i besittning, älskade Dagens Nyheter!

Men det händer ju aldrig.

Så låt oss istället tala med varandra.

Jag säger: måste du ha de här fåniga intimiserande rubrikerna när kulturarbetarmän skriver 20 000 tecken om något väldigt otydligt, men det handlar väl om invandring tror jag. ”Kära”, hit och ”Bästa”, dit.

Du säger: Ja, texten kommer så mycket närmare då, den sätter sig i knät på dig. Den vill samtala. Inte ropa ut feta kvällstidningsrubriker om det ena eller andra. inte kritisera. Inte polemisera.

Jag säger: Men det handlar ju inte om något. Senaste ”Kära”-texten jag läste i morse sa ju ingenting! Den enda slutsats jag kunde dra var ”det är väl lite jobbigt för alla människor i det här samhället”.

Du säger: Men det är ju sant.

Jag säger: Ja, det är ju sant i och för sig. Det kanske är viktigt att berätta det. Men varför är den så lång?

Du säger: Den måste vara det. Ett sånt här samtal kan inte föras med snuttifierade små stycken av information och arga utbrott. Det är svårt att omfamna en komplex verklighet. Om man berättar genom att liksom gosa med läsaren måste det få ta sin tid.

Jag säger: Om man vet vad man tycker kan man formulera sig ganska kort. Inte jättekort, kanske. Att få ihop ett vettigt resonemang på 1500 tecken (inklusive blanksteg) är en konstform som är ganska svår faktiskt. Jag beundrar de skribenter som klarar av det.

Du säger: Så där säger alla kvällstidningsjournalister som är avundsjuka för att de aldrig får skriva långt.

Jag säger: I bland på sommaren brukar jag träffa mina kompisar och grilla.

Du säger: Vad har det med saken att göra?

Jag säger: Ingenting, men jag trodde det var sånt man brukar berätta om i såna här texter.

Du säger: Sluta nu. Nu är du bara elak.

Jag säger: Förlåt.

Förlåt, dyra, älskade, mest varma Dagens nyheter. Jag är verkligen inte din fiende. Du behöver inte bekämpa mig. Det är ju ändå med dig jag ska leva varje dag resten av mitt liv i detta land.

Du och jag 4-ever, Dagens Nyheter.

Du kan gå nu.