Han har visserligen fel både om vad problemen är (stök och flum) och hur de ska lösas (disciplin, krav, sortering). Men med en för utbildningsministrar lika ovanlig som förödande effektiv kombination av målmedvetenhet och nonchalans inför skolforskningen har han placerat skolan mitt i byn och sig själv som debattens självklara utgångspunkt.

Därför är Jan Björklund en av landets absolut skickligaste politiker. I år har hans gymnasiereform börjat träda i kraft. Nytt betygssystem, som ännu ingen begriper meningen med eller kan använda, och en hårdare klassortering, där jobbarnas barn utbildas till jobbare och akademikernas till akademiker.

Det har blivit svårare att komma in på högskolan och tusentals fullt kompetenta lärare lär kickas ut för att de inte har formell kompetens när lärarlegitimation nu införs.

Som politiker får han högsta betyg, fem pekpinnar.

Däremot får den hierarkiska sorteringsskola han återskapar med Björklunds nygamla betygsvokabulär ett F. Som i flumskola.

Petter Larsson

Ge dem tillräckligt med rep, så hänger de sig själva. De får träta och babbla, jag tar ju ansvar för Sverige. Så lyder Fredrik Reinfeldts strategi mot oppositionen. Småpartierna och fackministrarna får göra knäppa utspel, ta konflikter och kritik, medan Reinfeldt skyddas. 

Massarbetslöshet? Jag tar ansvar för Sverige.

Finanskris? Jag tar ansvar för Sverige.

Vanvård? Jag tar … etcetera.

Med grodkungen Håkan Juholt som motståndare har strategin visat sig ohyggligt framgångsrik: bara att casha in förtroendesiffror som kunde gjort Dalai Lama avundsjuk.

Att han inte får mer än fyra jobbskatteavdrag i strategibetyg beror på att hans tystnad efter massakern på Utøya blev närmast dånande. Först efter att ha blivit rejält utskälld av annars så lojala borgerliga ledarsidor lät han – sju dagar efter dådet – undslippa sig några plattityder om det öppna samhället.

Och där någonstans började misstanken gro på allvar: kanske är det som ser ut som ett smart trick också ett uttryck för att han faktiskt inte har något att säga. 

Petter Larsson

Birgitta Ohlsson är dubbelminister: EU och demokrati. Ja, ni skrattar  kanske redan åt motsättningen. Men  Ohlsson gör inga försök till spagat.  Hon väljer alltid EU-stolen, kanske därför att hon tror att det är samma sak som demokrati.

Visst, ibland går det ihop, som när  hon i våras gick ut hårt mot de danska gränskontrollerna. Att hennes  egen riksdagsgrupp sedan inte insåg vikten av att låta EU-kommissionen ha veto mot långvariga kontroller,  är en annan sak. 

Men när EU:s mäktiga i praktiken  förbjuder den grekiska folkomröstningen och ersätter både Greklands  och Italiens regering med egna ståt- hållare, är ohlssons enda synpunkt  att det är viktigt att nedskärningsprogrammen genomförs till punkt och  pricka. och när Merkel och Sarkozy vill låta för nas budgetar – så att ingen bångstyrig folkvald församling får för sig att  lägga alltför många miljarder på, säg,  järnväg och skola – då vill hon genast med i pakten. Bakbind de löjliga  nationalstaterna!

För EU-arbetet får hon fyra euro i respengar, för demokratijobbet, en enkel biljett till Syntagmatorget i Aten.

Petter Larsson

En barnminister ska slåss för barnen, en äldreminister för de gamla. Och vilken som helst kristdemokrat för båda grupperna. Inte mot dem.

Men barnminister Maria Larsson gav med en nästan moderat iskyla de vanvårdade fosterbarnen kalla handen. En liten ceremoni, javisst, men inga pengar. Och det i ett läge där den statliga utredningen redan höjt förväntningarna på skadestånd till kokpunkten. Först när hon stod in- för ett nederlag i riksdagen öppnade hon plånboken.

Två månader senare exploderade Caremaskandalen och Larsson fick en ny chans att visa lite närvärme, då som äldreminister, när mediestormen var på väg att blåsa månglarna ur vården. ”Jag vill verkligen uppmana till civilkura- ge hos all personal”, sa Larsson. Vinst- hungriga riskkapitalister? Nej nej, problemet är alla som är för rädda om sina jobb.

Kanske är hon bara ett offerlamm, som skickas fram för att skydda so- cialminister Göran Hägglund från de svåra frågorna. Men aldrig har väl en minister skadat sitt eget parti så mycket som hon.

För besväret får hon ett stycknoga vägd kissblöja.

Petter Larsson

in med produktiva arbetare, ut med kostsamma flyktingar. Så lyder migrationsminister Tobias Billströms uppdrag. I sak går det framåt. Anhöriginvandringen har strypts, massutvisningarna fortsätter.

Till och med vård till papperslösa vård har Billström lyckats förhala. Däremot kommer ännu inte så många arbetskraftsinvandrare, i år cirka 13 000, mest bärplockare. Men redan duggar reportagen om slavlöner tätt.

Att betyget bara blir två permanenta uppehållstillstånd beror på de mindre smickrande utåtriktade insatserna. Billströms unika förmåga att ståndaktigt upprepa inlärda fraser – rekordet slogs i januari, då han 19 gånger på 3 minuter och 27 sekun- der sa att han inte kommenterar Wikileaks uppgifter om hur han och Carl Bildt pratat skit om irakier – har inte haft avsedd medial effekt.

Och inte blev det bättre när han bytte taktik och kommenterade Ganna-fallet med att vi inte har råd att ge sjuka tanter uppehållstillstånd efter- som de inte arbetar och dessutom drar en massa medicinkostnader.

Där fick hjärtlösheten sin affischpojke 2011.

Petter Larsson

Den skånska teatergruppen Teaterrepubliken får en kvarts miljon kronor från Region Skåne för att sätta upp en pjäs om Jimmie Åkesson, partiledare för Sverigedemokraterna.

Jag har svårt att tänka mig något enklare sätt att reta upp sverigedemokratiska politiker än att använda kulturpengar till att kritisera dem, men jag älskar det. När teatern ställer sig mitt i samtiden och ställer till med problem långt innan premiären då har den lyckats. Dessutom är det uppfriskande att Teaterrepubliken ger sig i kast med just Åkesson eftersom alla andra svenska pjäser handlar om Olof Palme.

Ok, inte riktigt alla. Men palmepjäserna är som Ulf Lundells avskedsturneer. Det går sällan längre än två år mellan dem.

Henning Mankell har skrivit två pjäser om Palme och Palmemordet – Politik för Helsingborgs stadsteater och En enkel lunch i Vällingby för Radioteatern. Malin Lagerlöfs Olof Palmes leende handlar visserligen inte om Palme, men cirkulerar kring minnet av statsministern. Malmö opera invigdes med Peter Oskarssons uppsättning av Verdis Maskeradbalen där Palme var centralgestalt.

Majgull Axelssons dramatenpjäs Helgonlegender (2007) tog sin utgångspunkt i Palmemordet. En annan dramatiker vid namn Axelsson, Malin hade Palme på scenen i Och så levde vi lyckliga (2002) . I Malmöpjäsen Folkhemsnatten av Ulf Peter Hallberg var Palme en buktalardocka. Teater Bhopa spelade 2001 pjäsen Palme dör innan paus. Den handlade om folkhemmet. Till och med Lars Norén fick in Palme i pjäsen Endagsvarelser.

Har ni fått nog?

Nej då.

I januari har Lucas Svensson premiär på pjäsen…. wait for it… Olof Palme, en pjäs från Sverige på Stockholms stadsteater. Pjäsen sätts upp istället för en pjäs om Palme av…. wait for it ännu längre… Henning Mankell! Den store författaren blev nämligen sur på Stadsteaterns val av regissör och därför fick Svensson skriva istället. 

Vi får heller inte glömma Kjell Sundvalls filmkatastrof Hur som helst är han jävligt död som handlar om två killar som ska skriva en pjäs om Palmemordet.

Den uppmärksamhet Palme fått i svensk dramatik jämfört med andra politiker är så orättvist stor att man borde starta nån sorts löntagarfond för att jämna ut skillnaderna.

Jimmie Åkesson borde med andra ord ta Teaterrepublikens uppsättning som en stor, fet komplimang och inget annat. Det är en exklusiv skara han tillhör.

Martin Aagård

TILLÄGG: Teaterkunniga läsare har hört av sig och påpekat att jag missat några Palmepjäser. Inte minst den lakoniskt betitlade ”Palme” som 2009 skapades av en hel ensemble på Uppsala stadsteater. Dessutom handlade Dennis Magnussons statsministerdrama ”Drömmer om att dö (som en svensk med hög cred)” från 2006 också om bland annat Palme.

Tidskriften Glänta 2/11

”Biopolitiken, begäret, rasismen”

I min inre stringhylla står höstnumret av Glänta under bokstaven O som i ”oundgängligt”.För Johannes Anyurus essä, Birgit Friggebo och multikulturalismens ängel, en text som slår upp ett hål i mitt huvud, men också för helheten.

Det här är ett ovanligt viktigt tidskriftsnummer, för att det säger att vi måste tänka på rasismen nu och för att det visar hur. Jag vill ge det till alla som arbetar med folkbildning i Sverige – på skolor, kulturredaktioner, studieförbund, bokförlag, departement, daghem. Som en bruksanvisning. En inledning till ett samtal som borde pågå överallt hela tiden.  

Jenny Tunedal 

Den bästa elbas jag spelat på är en ”Tonika”. En bas som lyckas kombinera metallisk tyngd med en oerhört varm klang av trä. Jag tror det är omöjligt att skapa ett så djupt, kraftfullt ljud utan att använda väldigt tunga material.

Tonika är den allra första elbasen som tillverkades i Sovjetunionen.

Designen ska vi inte tala om. Den är gjord för att spela Black Sabbath på. (Bilden här ovan föreställer en gitarr med samma design).

När jag åkte till Moskva med svenska ljudtekniker första gången var ett av målen att köpa gamla sovjetiska mikrofoner. De är helt i klass med de omhuldade tyska Neumann-mickarna, men självklart mycket billigare. Sovjetisk musikteknik var inte elitprodukter, de var inte militära produkter eller exportvaror. De var produkter för den inhemska marknaden som tack vare bristen på konkurrens höll betydligt högre kvalitet än vad man kunde få tag på i väst. Här snålade man inte med materialvalen. Den som förstod det runt sekelskiftet kunde göra bra affärer. Till exempel köpa en bas för 200 kr som egentligen är värd det hundradubbla.

Myterna om de sovjetiska produkternas undermålighet är en av de allra mest efterhägsna produktmyterna någonsin. Det gäller alla östblocksprylar.

De är dåliga och fula.

Fulheten är kanske den märkligaste myten eftersom de flesta formgavs under de sovjetiska rekordåren och därför präglas av en 60-talsdesign som är oerhört omhuldad i övrigt. Det mesta ser ut som Ray Eames och Bauhausskolan försökt samarbeta om att inreda en rymdfärja.Att designen delvis fastnade i 60-talet ledde bland annat till att brittiska 80-talsmods köpte sina eftertraktade ökenkängor från Polen.

Idag recenserar Sveriges främste Kalla kriget-korrespondent Staffan Skott presentboken Made in Russia  (Idov, Rizzoli) i Dagens Nyheter. En bok som skämtar med keffa sovjetprodukter. Prylarna blir en förevändning att minnas politiskt förtryck, fattigdom, svält, varubrist och brutala kanalbyggen. Så fungerar ju gamla produkter. De är en trip down memorylane. Jag antar att en gammal sovjetisk rockmusiker inte kan skilja Tonikans kvaliteter från förtrycket under Brezjnev-eran som innebar att han enbart fick spela på ryska basar och lyssna på Abba och Kraftwerk, när andra västartister var förbjudna.

Men problemet med de sovjetiska produkterna var inte alltid kvaliteten eller begåvningen hos ryska designers. Problemet var resursbrist, fattigdom och förtryck. Och Staffan Skotts recension är på sitt sätt en mycket gammal produkt. Den får mig i all fall att minnas mitt 80-tal.

Ett av de mest upprepade argumenten mot Sovjet-imperiet var ju att det var… tråkigt. De hade inga schyssta prylar. Det var ”grått” därborta på andra sidan muren. Jag minns hur fattigt, människofientligt och demokratiföraktande eländigt det argumentet var. Det är nästan så man minns hur isande kallt kalla kriget var.

Martin Aagård

Legalisera narkotika? Ett diskussionsunderlag

Ted Goldberg

(Academic Publishing of Sweden)

En av 2011 års osynligaste och viktigaste böcker är sociologiprofessorn Ted Goldbergs sammanfattning av narkotikapolitikens misstag och möjligheter. Här samlas mellan två pärmar allt du behöver veta, med konkreta exempel. Är det knarket självt eller missbruket som vi vill motverka? Är det extasen eller sjukdomen som är vår fiende? Hur många fler måste dö innan narkotikapolitiken blir human?

Goldbergs Legalisera narkotika är nödvändig läsning för en politiker som Maria Larsson, vars uttalanden allt för ofta skämts av okunnighet och moralism. 

Carl-Michael Edenborg

Staden i mitt hjärta.

Poesi och transpiranto från Grönköping

Medan börshajar och riskkapitalister kan hugga julgran i egen skog lever konstens utövare under knappare villkor. Vem har tolkat detta kulturens utanförskap bättre än Grönköpings store skald A:lfr-d V:stl-nd: ”Jag köpte min julgran för pengar/ för mig finns ej gratis att få./ På diktkonstens bildliga ängar/ blott lager-, ej barrträd ju stå.”

Torsten Kälvemark