Rättviseförmedlingens Lina Thomsgård – vinnare av Aftonbladet-priset Årets Wendela – strålar ikapp med Aftonbladets giftgula monter. /Pernilla 

Mankell drar till sig signatursugna som bin till en sockerbit. Samtidigt lyckas han svara på mina frågor, liksom ur ena mungipan. /Pernilla 

Åsa Linderborg och Håkan Juholt

– Medierna.

Det var Håkan Juholts korta svar på frågan ”Vem har makten i Sverige?” när han förhördes av Åsa Linderborg i Aftonbladets monter.

– Jag upplever att vi har ett väldigt avpolitiserat samhälle. Politiken har backat tillbaka och lämnat till andra att sätta dagordningen.

Åsa Linderborg ville få svar på om s-ledaren var beredd att föreslå en utredning om ägarkoncentrationen i svenska medier.

– Jag utesluter det inte.

Först måste man dock se om konkurrenslagstifningen är tillämplig, menade Juholt.

– Har vi en lagstiftning som säkerställer denna konkurrens eller inte? Jag vill börja med konkurrenslagstiftningen. Men anser vi att en utredning är det mest effektfulla, då får inte politiken vika undan.

Åsa Lindeborg vill även diskutera frågan om Carl Bildts tystnad kring de fängslade journalisterna i Etiopien och hans förflutna som styrelseledamot i Lundin Oil.

– Jag tycker det är djupt omoraliskt. Och när det kompletteras med Bildts tystnad, det är då det blir ohanterligt. 

Juholt utlovade dessutom satsningar på kulturen i den socialdemokratiska skuggbudget som presenteras i oktober. Förutom de tidigare förslagen om kostnadsfri kommunal- och musikskola och fri entre till museerna hade han inga besked om vilka satsningar det handlade om.

Martin Aagård

Årets bokmässemonter är färdigbyggd.

Det firades med en fet middag på Göteborgs bästa polska restaurang – Krakow. Vi kan rekommendera Bigos och Zurek. Bägge serveras nedproppade i en hel limpa. Eller, vi kan rekommendera all polsk mat om vi ska vara ärliga. Polsk mat är bäst.

Enligt alla rimliga beräkningar är Aftonbladets bokmässemonter landets mest besökta konstverk. Som vanligt är den signerad konstnärsparet Peter Johansson och Barbro Westling.

I år har de hämtat inspiration från tysk expressionism anno 1920 och Aftonbladets omvandling till en digital tidning. Vi ses där i morgon. Förste person att grillas är s-ledaren Håkan Juholt. Hur ser hans kulturpolitik egentligen ut? Är det bara fagra ord eller har han några konkreta förslag?

Konstnären Lars Vilks medverkan på årets bokmässa stoppas. Men det är oklart om det är han själv, bokmässan eller säkerhetspolisen som inte vill att han ska komma dit.

Enligt programmet skulle Vilks ha medverkat i ett konstseminarium som arrangeras av tidningen Axess på fredag. Men efter att tre personer gripits misstänkta för förberedelse till mord på Lars Vilks under årets upplaga av Göteborgs internationella konstbiennal så ändrades planerna.

Läs mer här: Vilks hemlighetsfull om bokmässan 

Ibland händer det två gånger på samma dygn.

Första gången var när Jimmie Åkessons pressektreterare Alexandra Brunell i går kväll twittrade att apartheidregimens sydafrika på 1950-talet kunde jämföras med dagens Sverige eftersom hon upptäckt en grill-försäljare som sålde grillar man inte skulle grilla fläskkött på.

Nej, resonemanget går inte att begripa. Inte ens om man hatar muslimer går det att begripa.

Andra gången händer när jag öppnar dagens Expressen och läser hur grundaren av Newsmill anklagar mig för att vara en person som gjort sitt yttersta för att sprida hatiska nätkommentarer i Sverige.

Jag pratar så klart om de där gångerna när man konfronteras med en dumhet som är så kraftfull och kompromisslös att det känns som om någon försökt gnugga in en flintastek i hårbotten på dig.

Leo Lagercrantz kan vara en begåvad debattör, till exempel när han kritiserar Carl Bildt, vars riktningslösa utrikespolitik börjar bli en stor börda för Sverige och hans underlydande på utrikesdepartementet. 

Den här gången är han inte lika skicklig eftersom han hittar på saker för att få till en bättre artikel. Och det brukar ju sällan fungera i dagens debattklimat, eftersom de texter han medvetet vantolkar går att hitta bara en googling bort.

Han påstår att jag ser stoppandet av anonyma läsarkommentarer som ”ett patriarkalt försök att krossa misshandlade kvinnors viktigaste bastion”.

Det har jag aldrig tyckt. Eller skrivit.

Det har Leo Lagercrantz hittat på. För att göra sin artikel bättre. 

Vad jag har skrivit är att de anonyma läsarkommentarerna fyller en viktig funktion på vissa artiklar, även opinionsmaterialet. Jag tycker nämligen att vi ska ha den närheten till, och respekten för våra läsare att de kan yttra sig anonymt, och därmed till exempel berätta öppet och ärligt om sin skilsmässa, vilket jag såg några fina exempel på häromdagen.

Jag tycker också att det är viktigt att vi journalister deltar i debatterna, på samma självklara sätt som vi svarar på ett mail från en läsare.

Problemet är att Lagercrantz lätt förvirrade artikel inte kan skilja på de som sprider hat och de som faktiskt diskuterar angelägna ämnen.

Allt är hat i Leo Lagerkrantz webb-browser.

Jag tror jag vet varför det är så.

För mest av allt känns Lagercrantz inlägg som ett försök att bli tagen på allvar igen efter att sagt upp sig från debattsajten Newsmill. Den sajt som Lagercrantz grundade 2008 och som betytt allra mest för att öka aggressiviteten på nätet i Sverige. Det är svårt att slingra sig runt det faktum att läsarkommentarerna på Newsmill ofta varit osannolikt råa, och att redaktionen inte gjort någonting för att stoppa dem. Ingenting.

Lagercrantz har som sagt slutat som chef för Newsmill. Kanske tröttnade till och med han på kommunistjakten, islamofobin och misogynin i sajtens kommentarssvansar.

Kanske försöker han nu vara efterklok och vänder därför på klacken totalt.

I sin artikel hyllar Lagercrantz de ansvarsfulla chefredaktörer som nu tagit sitt ansvar och visat att de är ”riktiga publicister”.

Jag antar att Leo Lagercrantz önskar att han vore en av dem.

När den korta listan på kandidater till det ofta omdiskuterade Man Booker-priset nu annonserats, så är väl förvåningen mindre än besvikelsen över att Alan Hollinghursts med rätta hyllade roman The Stranger’s Child inte finns med.

I stället är det Julian Barnes (The Sense of an Ending) som är den mest bekanta av de nominerade författarna. Övriga är Carol Birch med Jamrach’s Menagerie, Patrick deWitt med The Sisters Brothers, Esi Edugyan med Half Blood Blues, Stephen Kelmans Pigeon English, samt A D Millers Snowdrops.

Det är fjärde gången som Julian Barnes nomineras, när Flaubert’s Parrot nominerades 1984 sade en av domarna att han aldrig hade hört talas om den där Flaubert innan Barnes bok. England, England (1998) gav heller inget pris, lika litet som Arthur and George 2005. Det är kanske inte så konstigt att Barnes vid något tillfälle har kallat priset för snobbingo – posh bingo.

Den 18 oktober meddelas vem det är som har vunnit lottdragningen.

Claes Wahlin

Perry Sutcliffe-Keenan, 22 torde ha goda chanser till en bra placering när den värsta bakfyllan i modern bakfyllehistoria ska utses.

När han vaknade med en skaplig betongkeps förra tisdagen raderade han Facebooksidan ”The Warrington Riots” som han skapat kvällen innan. Han bad om ursäkt till några av sina 400 facebookvänner som blivit upprörda, och förklarade att den varit ett skämt.

I förrgår dömdes han till fyra års fängelse för att ha ”skapat panik” i  Warrington.

Samma straff fick 20-åringen Jordan Blackshaw för Facebooksidan ”Smash down i Northwich town” som uppmanade 147 personer att träffas utanför den lokala McDonald’s-restaurangen och ställa till med oreda. Ingen dök upp. Förutom polisen.

Nyheten toppar samtliga brittiska medier idag.

”The message you posted on Facebook chills the blood” förklarade domaren under den chockerande rättegången som fått brittiska människorättsaktivister att skrika i högan sky.

Fängelsedomen är det hittills hårdaste och mest bisarra straff som utfärdats mot de 1300 personer (varav cirka 20 procent är barn) som står inför rätta efter kravallerna i Storbritannien. Ett utslag av den hysteri som följt på David Camerons parodiska doktrin om att upploppen orsakats av  bortskämda ungdomar och sociala medier.

Samtidigt kommer nyheten att avlyssnings-skandalen i Rupert Murdochs nyhetsbolag News corp varit välkänd högt upp i företaget. I brev skrivna av den tidigare anställde Clive Goodman avslöjas att samtliga chefer var fullt medvetna om vad som pågick. News corp har länge hållits om ryggen av både David Cameron och Tony Blair av den enkla anledningen att de fruktat Murdochs mediala makt.

Ett samhälle som dömer fyllon som skämtar på Facebook till fyra års fängelse samtidigt som landets största mediekoncern ostört kan hacka sig in i människors telefonsvarare är inget mindre än en mardrömsvision av vad informationssamhället skulle leda till.

Ett samhälle i total moralisk obalans.

Förutom Perry Sutcliffe-Keenan och Jordan Blackshaw är de största förlorarna i denna rättegång alla traditionella nyhetsmedier som håller sig med vettiga etiska regler. Hur ska vi i fortsättningen försvara oss mot en generation som nu fått svart på vitt att vi är privilegierade och fulla av skit?

Guardian, BBC, The Sun, Daily Mail, Sky News

Kinesiska medier har svårt att dölja sin entusiasm över David Camerons upprepade attacker mot yttrandefriheten i Storbritannien.

Cameron har visserligen länge haft en förstående hållning till kinesisk censurpolitik. När han i juni slöt miljardavtal med premiärminister Wen Jiabaos handelsdelegation haglade kritiken mot att han vägrade kritisera bristen på mänskliga rättigheter i Kina.

Och igår tog han bladet från munnen.

I sitt tal om orsakerna bakom kravallerna i London förklarade han att Storbritanniens ”moraliska kollaps” beror på att ”de mänskliga rättigheterna vantolkats” och måste begränsas.

Cameron har tidigare förklarat tat han är beredd att sätta in armén och stoppa användandet av Blackberry messenger, Twitter och Facebook för att förhindra framtida kravaller.

Hans nya kinesiska kompisar kunde inte vara gladare.

Den kinesiska statens nyhetsbyrå Xinhua rapporterade igår entusiastiskt att ”sociala medier hamnat i fokus” efter kravallerna i London.  ”Problemen kopplade till de sociala medierna är globala” förklarade artikeln som påpekade att liknande bekymmer finns i Egypten, Kanada och Indien och att ”Internet i sig kan vara en stor utmaning för världens regeringar”.

Den konservativa kinesiska tidningen Global Times har också yttrat sin förtjusning över Camerons tro på att sociala medier orsakar sociala problem.

Än så länge är yttrandefrihet inte en klassfråga i England och förhoppningsvis är Camerons censur-idéer långt från att förverkligas. Men han har redan gjort det omöjligt för brittisk diplomati att kritisera den kinesiska dikaturen. Ett litet, men symboliskt steg mot en sämre värld.

Martin Aagård

Igår publicerade vi en debattartikel av litteraturkritikern Hanna Hallgren där hon uttryckte oro för att hatiska inlägg i tidningarnas kommentarsfält smittar ner hela det politiska samtalet med likaledes hatiska åsikter.

Diskussionen om kommentarsfälten är het för tillfället och pågår parallellt även i andra medier, bland annat i Svenska Dagbladet där medieforskarna Ester Pollack och Sigurd Allen och chefredaktören Anette Novak skrivit tänkvärda inlägg.

I kommentarerna till Hanna Hallgrens artikel har många uttryckt oro för att Aftonbladet kommer att stänga kommentarsfälten. 

”Om möjligheten att kommentera skulle försvinna, vore det ett stort steg bakåt i massmedial utveckling” skriver till exempel signaturen Pernilla.

Några sådana planer finns inte. 

Men andra medier, bland annat Värmlands folkblad har valt att helt stänga kommentarsfält tills vidare. Även norska Verdens gang har infört restriktioner på möjligheten att kommentera efter händelserna på Utøya.

Värt att notera är att även Aftonbladet ibland stänger kommentarsfält när de spårar ur. Inte sällan för att kommentarerna handlar om något helt annat än artikeln till vilka de är knutna. Dessutom kan kommentarer plockas bort om de anmäls. De anmäls nästan alltid av andra läsare i kommentarsfälten och inte av Aftonbladets redaktörer. 

Men det var inte bara risken för att kommentarsfunktionen ska stängas av som disktuerades i samband med Hallgrens artikel.

Kommentatorer med sympatier för Sverigedemokraterna ville gärna leda in debatten på just SD:s invandringspolitik.  Många tyckte att just dessa kommentarer bekräftar artikelns tes, att kommentarsfälten används för att sprida politisk propaganda eller diskutera ämnen som inte har med artikeln att göra.

”Kommentarssidorna har blivit en gratis anslagstavla för sverigedemokraterna” skriver signaturen Antiextremist.

”Har man kommentarfält, behöver man också ha anställda som kan rensa upp när det blir för otäckt” tyckte Logografia.

Andra gav uttryck för synen att de ”bekämpar” journalister genom att skriva artikelkommentarer.

”Länge hade journalister möjligheten att oemotsagda sprida sina ideer och åsikter tills man öppnade för kommentarer på deras artiklar” skrev signaturen Morbent.

Förslag till hur kommentarsfälten kan utvecklas kom också:

”Jag anser att man ska avskaffa anonymiteten i kommentarsfälten; det skulle automatiskt rensa upp i lögntrasket och skulle göra debatten mer saklig” föreslog signaturen Goranob.

Signaturen Vonton gav uttryck för en känsla många kommentatorer delade. ”Jag vill passa på att tacka för att folk får yttra sig”.