Det är sensationellt viktiga uppgifter som Jesús Alcalá presenterar i Svenska Dagbladet (3 augusti). Inte bara har amerikanska, engelska, belgiska och skandinaviska representanter för extrema rörelser mot ”islamisering” och ”politisk korrekthet” haft upprepade, hemliga möten, bland annat i Köpenhamn – flera Sverigedemokrater, däribland bröderna Ted och Kent Ekeroth, har med entusiasm deltagit.

Bland deltagarna fanns också den famöse internetskribenten Fjordman. De ser sig som den nya tidens revolutionärer, som möts för att samordna kampen. Den är på liv och död: ”Vår civilisation står i ett vägskäl; antingen så går vi under; i krig eller en stilla suck, eller så bestämmer vi oss för att slåss för vår civilisations överlevnad”, sa Kent Ekeroth i ett tal på Sverigedemokraternas partikongress 2009. 

Oaktat detaljerna i Alcalás reportage så blir det allt tydligare, att även om Anders Behring Breivik är ensam ansvarig för massmorden i Norge, så han är sannerligen inte ensam ideologiskt. Han har lyssnat på människor som Fjordman och Kent Ekeroth, när de gång på gång har upprepat att den kultur och de människor han identifierar sig med står inför utplåning, och att situationen är akut.

Det är en paranoid världsbild, och den finns i botten av Sverigedemokraternas politik.Inte en oro över välfärdsstatens nedmontering eller misslyckad integration – sådant som drog väljare till Sverigedemokraterna.

Låt oss hoppas att dessa väljare nu ser galenskapen i vitögat.

Malin Krutmeijer

Rolling stones, Brian Eno, Velvet underground… The Clash. Det tar tid om man ska räkna upp alla rockband som bildats på konstskolor. Det är inte världens bästa argument för varför vi behöver konstskolor, men för mig är det ett trevligt bevis på hur kreativa utbildningar fungerar och vilken central roll de faktiskt spelar i vårt samhälle.

Om jag säger Ai Weiwei och Aung San Suu Kyi, då? Två aktuella exempel på hur konst och humaniora fostrar oliktänkande, rebeller och demokratisträvare.

De intresserar säkert inte svenskt näringsliv, men om jag säger Jonathan Ive och hans inspiratör Dieter Rams?

Vet ni vilka de är, kära svenskt näringsliv?

2000-talets mest framgångsrika företag Apple, bygger på en enda sak – framgångsrik design. Den kunskap man lär sig på, hör och häpna – konstskolor!

John Lasseter på Pixar?

Design, grafiskt kunnande och humaniorakunskaper har drivit fram informationssamhället. Internets pionjärer är en lyckad blandning av programmerare, formgivare, wikipedianer och konstnärer. De stora inspiratörerna hittar vi bland filosofer, humanister och hippies som Marshall McLuhan och William Gibson.

Även om svenskt näringslivs förslag att dra in studiemedel för konst och humaniora tyder på en djup okunnighet om det här, känner de förhoppningsvis till begreppet grundforskning. Alltså den forskning som inte direkt är lönsam men som bedrivs för att mänskligheten ska begripa sin omvärld lite bättre. Den finns inom alla discipliner. Fysik, kemi, biologi, konst och humaniora. Allra flitigast bedrivs grundforskningen inom ekonomi – en av de minst lönsamma forskningsgrenarna som finns. Ofta är den direkt kontraproduktiv ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Om vi av tillväxtskäl verkligen måste spara på svenska utbildningar så borde vi börja med att spara på handelshögskolan, en förvaringsplats för karriärister in spe som sällan är intresserade av att ifrågasätta den kunskap de lär sig. Ett mindre kunskapsproduktivt lärosäte har jag faktiskt svårt att föreställa mig.

Svenska konststudenter behöver nog inte oroa sig över det här  grosshandlarförslaget, men svenska företagare borde ta sig en funderare. Det är oroväckande att deras främsta representanter hängt med så dåligt i den nya ekonomin att deras utbildningspolitiska förslag andas 1890-tal.

Tyvärr bevisar det nog problemet med svenskt näringsliv – de har på tok för dålig utbildning – och har för länge sedan slutat attrahera kreativa människor.

Martin Aagård

Ai Weiwei, Sunflower Seeds, 2010, Foto: AP

Äntligen!

Den kidnappade konstnären Ai Weiwei har till slut frigivits mot borgen, rapporterar kinesiska statliga medier. Han har tydligen erkänt sig skyldig till de skattebrott han blivit anklagad för. Företaget Beijing fake cultural development ltd (ett mycket roligt namn) som sköter hans affärer, ska ha smitit från skatt och förstört delar av sin bokföring.

Vad som är sant eller inte är svårt att veta. Den kinesiska diktaturen har många sätt att trakassera oliktänkande och den har minst lika många anledningar att bekämpa den skarpe dissidenten Ai Weiwei. Den 53-årige konstnären är dock varken ordförande eller vd för företaget, enligt hans hustru Lu Qing.

Att han friges är kanske ett tecken på att Ai Weiwei inte räknas som en politisk kraft. Att han helt enkelt inte är farlig. Myndigheterna hänvisar till hans dåliga hälsa. Och visst är det svårt att förändra en diktatur med konst eller kulturellt utbyte. Men myndigheterna har fängslat flera intellektuella som uppmanat kineserna att bli en del av den arabiska våren. Och Ai Weiweis konst innehåller onekligen hot om ett kinesiskt uppror.

Hans hyllade installation på Tate modern i London under våren var ett bra exempel på det.

Flera miljoner handmålade solrosfrön av porslin täckte golvet i den gamla turbinhallen.

Symboliken var enkel. Ordförande Mao avbildades nästan alltid som Kinas sol, och ofta förekom solrosfrön i ikonografin. Solrosfröna representerade undersåtarna som blommade under den stora ledarens varma sken.

Porslinet har alltid varit kinas mest berömda exportvara och fröna i utställningen hade målats av hundratals porslinsarbetare i den lilla staden Jingdezhen. Arbetsprocessen, betalningen och de fruktansvärda villkor som kinas arbetarklass strävar under dokumenterades i en film.

Ai Weiweis konstverk pekade med hela handen på de miljoner, miljarder människor som lider under den nuvarande regimens maoistiska åsiktsförtryck och slavliknande arbetsförhållanden. En diktatur som sammanfört det sämsta av två världar – en hämningslös och människofientlig marknadsliberalism och ett kvävande åsiktsförtryck.

Det är revolutionär retorik med mild humor.

Frön till en kinesisk vår.

Jag tänker inte kritisera Mårten Schultz. Men i sin krönika i Dagens Nyheter idag så sprider han vidare uppfattningen att graffitimålaren NUG sprayade ner en tunnelbanevagn i sin video Territorial pissing som väckte sånt rabalder för två år sedan.

Fast det gjorde han ju aldrig.

I alla fall inte på det sätt som visas i videon.

Uppståndelsen kring NUG:s film som visades på konstmässan Market känns så här i efterhand allt mer fånig. Jag erkänner villigt att jag själv rycktes med och skrev ett försvarstal för vandalismen – det är ju så roligt att debattera graffiti – trots att filmen var så uppenbart regisserad, klippt och helt enkelt – en fejk.

Det hade räckt med att titta lite på NUGs andra filmer, absurda små rackartyg som när han i Su casa mi casa bombar en lägenhet och sedan kastar sig ut från balkongen och dör… eller när han snor 20 folköl, dricker upp dem och flyger efter ett tåg…. ja, ni hör.

Filmerna kan du titta på här.

Men det är ingen ide att peka finger så här i efterhand. Det var en ny grej med fejkade graffitifilmer, i alla fall på galleri i Sverige. Och filmen var välgjord. Och faktiskt, oerhört graffitikritisk, hur konstigt det än må låta.

Det hela var ett riktigt bra konstverk. 

Men NUG var inte först med att fejka en graffitivideo. KATSU, heter en bråkstake som taggar med hjälp av brandsläckare  och gjort verkligt kaxiga måleriattacker, som när han taggade MOCA i Los Angeles under deras stora graffitiutställning i våras. Attacken fick ett gulligt slut, då MOCA passade på att måla över KATSUs jättetag med en hyllning till den gamle pionjären BLADE.

Och han såg ju i alla fall glad ut.

Det var ett roligt attentat. Men när Katsu påstår att han taggar en Picasso på MOMA i ett klipp på Youtube, är det riktigt taffligt gjort. Visst drar man efter andan när man tittar första gången, men redan andra gången man tittar ser man hur den animerade sprayflaskan vandrar över ryggen på åskådarna. Inte heller hans film där han taggar Vita huset är särskilt välgjord.

Man skulle kunna hoppats att det här var en subkulturellt påfund, men redan 2006 gjorde modeföretaget Marc Ecko en reklamstunt där Ecko själv filmade när han taggade Air Force one, som då tillhörde George Bush d y. Det var så klart inte sant och i efterhand påstod han sig ha hyrt en Boeing 747 och målat om den så att den såg ut som presidentplanet. 

Graffitivideon, den fejkade såväl som den äkta, har börjat leva sitt eget liv, bortom själva målandet.

En fin liten samling med humoristiska och innovativa videos från hela världen gjordes 2009 på dvd:n Metagraffiti av bland annat gatukonstnären Akay. Filmerna sträcker sig från den stenhårt minimalistiska och hårt vandaliserande Pixacao-rörelsen i Sao Paolo, till just NUG, via dansad graffiti, graffiti på modelltåg, BLU:s gigantiska tecknade filmer och den omedvetna graffiti som uppstår när någon försöker ta bort graffiti. 

Alltihop mittemellan sanning och fejk.

Och snarare än en nytändning för graffitin så kan nog graffitivideons uppfinningsrikedom bli en nytändning för videokonsten. Youtube är en av få platser där man fortfarande kan spela på klyftan mellan cynism och allvar, mellan verklighet och konst på ett sätt som kan få håren att resa sig på en kulturminister. 

Vanessa Beecroft (f 1969), ”Utan titel”, Moderna museet, 1998.      Foto: MICHAEL BRANNÄS

Den italiensk-amerikanska konstnären Vanessa Beecrofts installation under Moderna museets nyöppning den 12 februari 1998 fick en hel del uppmärksamhet i media.

Kungen var på plats för att inviga det nybyggda huset.

Frågan om Moderna museet är att betrakta som en klubb eller inte,  är dock som man brukar säga, ”en definitionssak”.

40 år i Kulturens tjänst!

Ikväll firar kulturredaktionen att Lennart Bromander och Gunder Andersson arbetat i 40 år som kritiker på Aftonbladets kultursidor. Hittills har vi räknat ut att de överlevt sex kulturchefer, från Karl Vennberg och framåt. Viss osäkerhet dock kring huruvida Björn Håkansson var ordinarie eller inte.  Nu berättar Gunder hur Rolf Alsing blev ilsk över att han smugit in lite anti-EG-propaganda i ett hockeyreferat.

Uppdatering dagen efter:

Det blev en kväll i avslöjandenas tecken.
Gunder Andersson avslöjade att hans allra allra första tidningstext någonsin var en artikel i Avesta tidning där han intervjuade sig själv om sin egen filminspelning. Artikeln signerade han lämpligt nog ”Lemmy”, efter Lemmy Caution, Peter Cheneys pulp fiction-hjälte, som också var huvudperson i en Godard-film.
Gunder har för övrigt Elvis autograf och kunde berätta hur man får ekonomiichefen att attestera en krognota från en middag med namnen ”Bach, Mozart och van Beethoven” genom att hävda att de nog jobbade på Västtyska fotbollsförbundet.

Lennart, som enligt egen uppgift skrivit mer än 5 000 artiklar, avslöjade hur det gick till på Aftonbladets samtliga kulturredaktioner och hur han blev syndikalist-expert mot sin vilja tack vare att hans första recension i Aftonbladet var av den religionskritiska boken ”Opium för folket”.

Åsa Linderborgs tal till veteranerna lämnade ingen oberörd.
Hennes första möte med kulturjournalistik över huvud taget gick genom Kultursidans ”Innerspalt” där Lennart och Gunder skrev flitigt på 70- och 80-talet.

Att de båda än idag är en av sidans mest nyfikna och uppskattade skribenter är något av ett underverk och ett löfte om att den journalistik som vill kommunicera, förklara och leva nära sina läsare alltid kommer att överleva.

Det blev en kväll full av Olivetti-romantik (Googla det, barn) där vi kunde konstatera att Olof Lagercrantz refuserade Sara Lidman otaliga gånger och att det var på Vennbergs kultursidor som den riktigt kulturradikala debatten pågick.
Dessutom avhandlades en massa annat journalistiskt skvaller som vi av pressetiska skäl tyvärr inte ens är i närheten av att kunna återge här.

Patti Smith och Kronos Quartet är årets Polarprisvinnare.

Kulturredaktionen har enats om att Kajsa Grytt och Martin Bergman borde framföra Patti Smiths låtar på själva galan, däremot är splittringen total om vilka låtar de borde spela.

Vi har i alla fall gjort ett litet urval av några Patti Smith-favoriter (varav en är en cover, faktiskt). Håll till godo.

Kulturchefen anser som vanligt att Nils Landgren borde fått priset.

Ur Alison Jacksons ”Kate & Wills Up the Aisle”

How do they do it?

Säger bokhandlaren vars butik ligger ett hundratal meter från Windsor Castle förtjust.

Är den inte på riktigt då, undrar jag.

It might as well be! kvittrar han och lämnar en penny i retur.

Idag är drottningen hemma. Slottsflaggan är hissad. Om tre dagar gifter sig den brittiske tronarvingen med medelklasstjejen Kate Middleton. Folk har redan börjat köa för de bästa platserna och Windsors bästa bokhandlare har sålt ytterligare ett exemplar av Kate & Wills – Up the Aisle (Kate och Wills – upp i gången) av konstnären Alison Jackson, en bilderbok som är ungefär lika sofistikerad som titeln antyder.

Storbritanniens bästa look-a-likes har ställt upp på en fotokavalkad där Katie vaxar bikinilinjen och slickar grädde från skrevet på strippor. Camilla super ner sig, brudparet reser med sina slavar i öknen, Drottningen inspekterar de privata delarna på en hingst, Katie hånglar med Beckham, Charles dansar med Lady Gaga och så vidare…

Alison Jackson har länge jobbat med lookalikes, paparazzibilder och den råa pubhumor som kanske bara släpps ut i offentligheten i England.

Men hur gärna än Jackson vill dra ner brallorna på kungahuset med sina bilder så kan de inte mäta sig med den som togs på på Prins Charles och Camillla när deras Rolls Royce Phantom VI angreps av rasande demonstranter på Londons gator i december. Det var första gången brittiska kungligheter attackerades av en mobb sedan 1700-talet och för ett ögonblick tappade den stel-läppade monarkin verkligen masken. I mötet med de ungdomar som förbittrats av nedskärningarna lyste verklig skräck ur deras ögon.

Tronarvingens bröllop sker i ett Storbritannien som påminner oerhört mycket om det 80-tal hans mamma Diana gifte sig i. Ett land med Thatcheristiska nedskärningar och två miljoner fattigpensionärer. Bomber på gatorna.

Men det är ett land som inte längre tror på prinsessagor.

På tv sänds ett dolda-kameran program där naiva britter luras att de ska få gå på bröllopet men instrueras att för allt i världen inte se någon i ögonen. Det avslutas med att programledaren krälar mot Buckingham palace invirad i S:t Georges fana. På utstuderat proletär dialekt försäkrar han brudparet: ”Ni är verkligen fina, på riktigt”.

Souvenirbutikerna säljer kungliga spypåsar och t-shirts med texten ”Thank you for the day off” vid sidan om bröllopsmuggarna. The Guardian kränger tröjor med den lätt ironiska uppmaningen  ”Smash the monarchy”.

Det brittiska kungahuset vacklar inte – av den enkla anledningen att det aldrig vacklar. När det går under går det under rak i ryggen. Och än så länge står britterna vid dess sida, i alla fall den äldre delen av befolkningen.

Men i ett land som håller på att monteras ner totalt, där läkare numera tvingas neka vård av ekonomiska skäl ligger ironin – de svåra tidernas bästa snuttefilt – som ett lock av smog över morgondagens vigsel.

Martin Aagård

I förrgår greps 32-åriga Kenza Drider och hennes väninna från Avignon för att ha demonstrerat utanför Notre Dame i Paris iförda niqab (ordet betyder ”mask”). Polisen bötfällde de båda med 1 500 kronor för att sakna demonstrationstillstånd, men undvek att utdöma böter enligt den nya lag som trädde i kraft i går. 

”Lagen har skapats enbart för att förtrycka kvinnor i min situation”, sade Drider till den samlade världspressen. 

Vilket hon har alldeles rätt i. 

Lagen som förbjuder kvinnor i ansiktsmask att visa sig på offentliga platser kommer att tvinga dem att stanna i hemmet om de vill undvika böter. 

Den eftergift som president Nicolas Sarkozy gjort inför extremhögern är inget annat än skamlig. Hans opinionssiffror har nått nya bottennivåer och under hotet att förlora presidentvalet mot Front National nästa år har han pressat fram lagen som även förbjuder män att utöva ”taliban-lika” restriktioner mot sina fruar. 

Frågan är bara vem som är talibanen. 

Det här är inte den första franska lag som reglerar hur kvinnor ska klä sig. Den franska prostitutionslagstiftningen är lika enkel som tydlig. Det är tillåtet att köpa och erbjuda sexuella tjänster så länge du inte ägnar dig åt ”racolage passif” – vilket betyder att du klär dig utmanande. Brottet kan ge upp till sex månaders fängelse eller böter på 38 000 kronor. 

Den som fruktar hederskultur och stater som förbjuder kvinnliga medborgare att klä sig hur de vill borde för tillfället skaka av skräck inför vad som pågår i Frankrike.

Det vore läge för rödvinsvänstern att ta till sin allra strängaste bestraffning – vinbojkotten.

Ja, jag tramsar, men konsumentbojkotter är tramsiga. De får aldrig några kännbara ekonomiska konsekvenser överhuvudtaget och är i grund och botten meningslösa. Dessutom är antifranska vinbojkotter numera komplicerade eftersom man alltsedan Vin & Sprit såldes till Pernod måste bojkotta Blossa Glögg, Gammeldansk, Absolut vodka, Bäska droppar och andra drycker som känns så svenska att Jimmie Åkesson blir tårögd vid blotta tanken.

Men hur fånig en konsumentbojkott må vara, finns ändå ett litet värde i den. För varje gång du står i ostdisken, inte köper el från Alstom, iinte köper catering från Sodexo eller köper snaps till sillen så påminns du om att det finns en europeisk stat som inte tillåter kvinnor att klä sig som de vill.

Även om de franska talibanlagarna inte riktar sig exklusivt mot muslimska kvinnor vore det än mer tramsigt att inte låtsas om att niqab-lagstifningen är ett uttryck för tvättäkta, fransk intolerans och främlingsfientlighet. Så protestera, bojkotta. Om så bara i ostdisken. Löjliga länder med löjliga presidenter kräver löjliga bojkotter.

Martin Aagård

”När man skriver in mitt namn på kinesiska tangentbord får man upp meningen ”illegalt ord används”… 
Den kände kinesiske konstnären och frispråkige regimkritikern Ai Weiwei är försvunnen, förmodligen inburad av Kinas SÄPO. Weiwei skapade den lysande fågelbostadion för OS i Peking och på Tate Modern i London ställer han just nu ut ett hav av miljontals handmålade solrosfrön av porslin.

På TED (ted.com) sajten där man kan se och höra hundratals inspirerande människor tala om allt möjligt till hela världen i 15 minuter kan man även se och höra Ai Weiwei tala om Kinas avsaknad av yttrandefrihet och omvärldens märkliga tolerans. 

Pia Bergström