Skadegörelse är det om man målar på annans egendom. Om det är ovälkommet alltså. I vintras målade Martin Höjman, Hannes Karlsson och Bjarne Larsson Albér ordet Omhändertänksamhet på fyra brofundament mitt i stan. Det tolererades inte av Stockholms Stad, med sin nolltolerans mot allt som uppfattas som klotter. Det vill säga mot offentlig konst utan beställare.

Fullsatt var det inte i dag på Stockholms tingsrätt, när de åtalade skulle få sin sak prövad. Ändå var rättegången av minst lika stor principiell betydelse som när Anna Odell inför ett stort pressuppbåd ställdes inför rätta för tre år sedan. Den gången gällde det ett undersökande konstprojekt som slet på allmänna resurser och tillit, nu gällde det gatukonst med budskap om solidaritet som, på grund av Stockholms stads policy, kräver sanering. Kostnaderna skulle ju, om ingen sanering krävdes, vara noll.

Just kostnaderna för saneringen, skadeståndskravet, tog en hel del av rättegångstiden i anspråk. De 13000 kronorna som trafikkontoret räknat ut var enligt försvaret en onödigt hög summa. Skadeståndskravet gillades heller inte av rätten. Bara detta får betraktas som en liten spik i nolltoleransens kista. Att de tre åtalade dömdes till relativt få dagsböter är också ett tecken på att inte heller tingsrätten kan ta den stenhårda klotterpolicyn helt på allvar.

Det hade knappast skadat någon om ordet Omhändertänksamhet hade kunnat pryda de fyra brofundamenten, som en påminnelse om solidaritet, medmänsklighet, civilkurage och hjälpsamhet. Klotterpolicyn är ju i själva verket inte hård utan slapp, när den leder till urskiljningslös hets.

I dagens Göteborgs-Posten efterlyses, i en osignerad ledare, att muslimer i väst höjer sina röster mot det eskalerande våldet i Egypten, Libyen, Jemen. Våld som eventuellt utslösts av den muslimhatande film som fått medieutrymme i dagarna. I går mejlade redaktionen för SvT Debatt en svensk muslim, Amanj Aziz, och frågade om han ville vara med och debattera utifrån frågeställningen ”varför är muslimer så lättkränkta?”

Jag tänker mig att det är svårt att höja rösten på de premisserna. Att det är lika förkastligt att kräva höjda muslimska röster nu, som det var att kräva svenska judars ställningstagande när Israel anföll Gaza. Varför ska människor som är i minoritet och inte har med saken att göra alltid servera majoritetssamhället de åsikter som avkrävs dem?

Ingen ber kristna över hela världen om avståndstagande uttalanden när abortkliniker sätts i brand, eller när påven än en gång vävt in några stänk homofobi i något tal. Det är förstås för att kristenheten sammanfaller med den vita, liberala, normen. Nå. Allt detta är självklarheter.

Men jag vill ändå passa på att ta avstånd från den rödhårige prins Harrys alla excesser. Han har inget med oss andra rödhåriga att göra.

Och sedan hoppas jag ju förstås att alla som någonsin arbetat på Göteborgs-Posten nu höjer sina röster och tar gemensamt avstånd från dess antiliberala ledarredaktion. Eller kanske alla i hela Göteborg förresten.

PS. Göteborgs-Postens ledarredaktion har nu gjort en pudel. Den var ytterst välkommen. DS

I lördags svarade Marianne Lindberg De Geer i Expressen på en text jag skrivit om bråket kring Jamtli-utställningen.

Eftersom hon spelar ut populist-kortet har jag faktiskt inte någon lust att besvara hennes nya utspel. Men rubriken var så rolig att jag ändå blir tvungen att påpeka något vad gäller jämförelser.

Så:

Islam är inte alla religioner.

En nidteckning är inte en diskussion om religioner.

En uppmaning till bojkott är inte att öppna för en diskussion.

När Jamtli nu lagt ner sin utställning Udda & Jämt, sedan alltför många konstnärer hoppat av, är meningarna minst sagt delade. Mårten Arndtzén gjorde klart i en krönika i kulturradion att de avhoppade konstnärerna förminskar det faktum att Lars Vilks tänker delta i antimuslimsk, rasistisk, konferens. Gunilla Brodrej ägnade sig i Expressen åt att göra sig lustig över Östersund, Dan Jönsson kämpade i en spalt i Dagens Nyheter fram en hyllning till provokationens egenvärde, Karin Mamma Andersson debatterade frågan i radions P1 utan att vilja ta i Vilks betydelse med tång.

Om man för en stund lägger Vilks åt sidan är konstnärernas perspektiv viktigt. Konstnärer är inga clowner som kan kallas in och puttas bort efter behag. Jag har full förståelse för de som protesterar, liksom jag förstod de poeter som förrförra sommaren inte villa skriva poesi till ett prinsessbröllop. Men konstnärernas agerande hänger också samman med att det är lättare att bojkotta Jamtli än en institution med större inflytande och status i konstvärlden.

Mer än kulturens egna maktstrukturer skaver den opolitiska inställningen. Själva uppmaningen till bojkott kom från Marianne Lindberg De Geer, och hennes argument var ju politiska. I Expressen har hon publicerat två artiklar i ämnet. I båda har SION bagatelliserats och framställts som vilken organisation som helst. Oklara antydningar om den svenska undfallenheten, om huruvida Janne Josefsson skulle kunna tala på antimuslimsk konferens, ger en helhet som är ett tydligt stöd till Lars Vilks projekt, både konstnärligt och politiskt.

Att bojkotta utställningen utan att reflektera över varför Vilks blev avpolletterad blir delvis att godkänna ett sådant stöd. Det vill säga att se den antimuslimska rörelsen som helt oproblematisk. Som Arndtzén påpekar: ”Kanske Jamtlichefen reagerade som han gjorde för att han kommer från ett land där islamskräcken dominerat hela det politiska samtalet i åratal.” Är det en dansk situation vi fått nu?

I dagens Expressen skriver Marianne Lindberg De Geer återigen om Jamtli, hennes stöd till Lars Vilks och framför allt om Jamtlis oförmåga att försvara sitt beslut på ett rimligt sätt.

Hon hänvisar till en intervju med Jamtlis chef Henrik Zipsane, skriven av Hans Erling Jensen. Zipsane säger helt vansinniga saker om Vilks, vilka kommenteras av De Geer och så att säga utgör artikelns bas.

De Geers slutkläm, att Vilks måste få undersöka vad han vill och att han inte lämnar walkover till Sverigedemokraterna är lite märklig. Det är fortfarande ingen som debatterat hans projekt som krävt att det ska upphöra. Däremot tillåter jag mig tvivla på att stödet för Sverigedemokraterna skulle sjunka om Lars Vilks visar ett konstverk i Östersund.

Men nu till sakfrågan. Hans Erling Jensen har, skriver De Geer gjort intervjun på uppdrag av Europe News. Det låter ju förtroendeingivande. Om det inte var så att Europe News är en minst sagt obehaglig antimuslimsk webbtidning. Just i dag, när domen mot Breivik meddelas, publiceras en text av Fjordman om etablissemangets stöd till det mångkulturella Norge. Jensens text är publicerad på Tryckfrihetssällskapets hemsida. Ganska nära en försåtlig artikel om de hemska motdemonstranterna som störde EDL:s möte i Stockholm i augusti.

Källkritik är, med Wikipedias formulering, en ”kritisk granskning av källmaterial, och en bedömning av trovärdigheten av påståenden som ges i en källa.” Att så okritiskt citera dessa tendentiösa källor är, faktiskt, helt oförsvarligt. Att De Geer är ovan vid källkritik är en sak, men Expressens kulturredaktion borde ha en viss vana.

Henrik Zipsane säger sig vara helt uppåt väggarna felciterad. Ord står mot ord. Men jag vet vem jag finner mest trovärdig.

De Geer har utmärkta argument att försvara Vilks, utan att vända sig till extremister. Med sådana vänner behöver Vilks inga fiender om man säger så.

Jahapp.

Lars Vilks ska den 11 september, 11 år efter terrorattacken, tala på ett möte med SION (Stop Islamization of Nations). Han säger själv att han vill checka lite vilka de är och vad de står för. De flesta andra nöjer sig med beskrivningen islamofober, muslimhatare, rasister. Men inte Lars Vilks.

Han går till botten med det hela. Man kan säga att han befinner sig i gränslösheten, i en värld där estetiseringen går före allt. Vilks struntar nämligen i om han på något sätt skulle legitimera SION. Jag är böjd att hålla med. Det är inte självklart att han gör det, helt enkelt eftersom han inte är tillräckligt inflytelserik. Men han skadar, ännu en gång, sitt eget rykte. Kanske vinner han i stället mer plats i sitt vid det här laget oformliga projekt.

Projektet är oformligt eftersom det både strävar efter politisk tyngd och förnekar politiken, samtidigt. Om det inte var ett konstprojekt skulle det vara hyckleri.

Som konstprojekt innehåller det lika delar provokation, självbedrägeri och positionering. Och det är inte illa. Men är det Vilks eller är det hans hund som reser till New York?

Facebook gör entré på börsen, till ett förväntat astronomiskt värde: 700 miljarder. En del av detta pengaberg står svenska pensionssparare för. Eller rättare sagt de som hittills varit vinnare i pensionslotteriet: de som aldrig valde någon PPM-fond. Sjunde AP-fonden kommer att investera 400 miljoner.

Det känns lite ostadigt. Delar av vår framtid är i trams- och leklandet, gillatummarna, skryt- och deppuppdateringarnas våld.

Två ostadiga system möts: it-världens ekonomiska värden och det svenska pensionsexperimentet. 

Kanske kan det kvitta om några hundra mille förvandlas till aktier i Facebook. Vi får alltså facebooka mer medvetet. Bidra med mer säljbarheter om oss själva.

Jag inser att jag inte ska klicka bort en enda annons. I stället ska jag klicka upp dem: utflykter, bantningspiller, skor. ”Vinn en systemkamera!” skriker det just nu i min högerspalt på fejjan. Annonserna påminner om en bakgata. Men jag klickar, tävlar, skapar liv och rörelse.

Om bara Facebooks aktievärde hålls uppe går vi kanske en gyllene pensionstid till mötes, när det nu blir – efter 65, 78, 84. Och dessutom kommer vi fortfarande ha något att göra. Undernärda och trötta jobbar vi på våra gillatummar, uppdateringar och kattmatsannonser.

Bilderna började cirkulera på sociala medier under gårdagen. Oftast med kommentarer som slog åt alla håll. Genialiskt, rasistiskt, obegripligt eller bara obehagligt. Det var KRO som i söndags ställde till ett tårtkalas på Moderna museet, med anledningen av jippot World Art Day.

Makode Aj Lindes tårta, schablontungt kolsvart och med formen av en benlös kvinna, var ett ätbart verk mot könsstympning. Absolut inte ”om könsstympning” eftersom stympningen ju utfördes av de som skar av tårtan. Ett överdrivet bildspråk – en påminnelse om hur skildringen av icke-vita människor länge bar, och i viss mån fortfarande bär, prägel av rasism och kolonialism – i kombination med performanceskriket då tårtan skars i byggde provokationen.

Eftersom jag aldrig tycks befinna mig på rätt plats var jag inte där (fast egentligen är jag glad för det, för någon könsstympningstårta hade jag aldrig kunnat skära i. Det antropomorfa inslaget ser alltför starkt ut.)

Men det var kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth, tydligen, eftersom hennes deltagande gett mest eko. Dels Marianne Lindberg De Geer som i  Expressen menar att ministerns gest att skära av tårtan/kvinnan och föda konstnären är en utmärkt illustration av hennes obefintliga kulturpolitik där konstnärer helst ska äta sig själva. Dels har Afrosvenskarnas riksförbund reagerat och som nu krävt ministerns avgång.

Jag kan verkligen förstå reaktionerna. Vad som skaver är delvis själva tårtan och dess obehagliga form, dess anspelningar på den svarta kvinnan som objekt för önskningar, projektioner och själva handlingen. Att skära i en kropp. Att se besökande tårtätare skär och karvar. Det är långt över gränsen till obehaget.

Men om man är medveten om att verket skapats av en afrosvensk konstnär som arbetar med just schablonerna kring hur vita ser på svarta, hur Europa ser på Afrika, hur lite man bryr sig och hur koloniala tankar lever kvar – då går det inte att uppfatta tårtan som annat än genialisk.

Det som verkligen skaver är kultuministerns nervösa skratt.

Jag förstår henne, det är mänskligt att skratta nervöst. Men det är något med detta nervösa skratt som öppnar ett nytt lager i verket, som vidgar förståelsen av det. Kulturministern skrattar såklart inte åt att könsstympning existerar. Men hon visar hur lite den välmående vita världen förmår ta till sig om en mindre välmående värld.

PS. Tisdag eftermiddag kommer nyheten att Moderna museet är JO-anmälda. Utvecklingen i detta som på Twitter fått namnet tårtgate, börjar tappa alla proportioner. Men man kan förstås tänka att konstverket blir bättre och bättre. Och att formuleringarna om konst i allmänhet torde bli allt viktigare. DS

Rubriken på Johan Cronemans krönika i Dagens Nyheter i dag lyder: ”Cesar Millan är ett geni inom sitt område – och jag kan inte sluta titta”. Jag hoppades så innerligt att det område Croneman syftar på är programlederiet. Mannen som kunde tala med hundar är på många sätt ypperlig tv, tydlig dramaturgi, en karismatisk person i huvudrollen.

Men det är inte tv-personligheten Croneman syftar på, han vill påstå något om hundtränaren Millan. ”Det är inget flum alls, det är mest sunt förnuft, och jag har svårt att tro att något över huvud taget är riggat. Man kan inte ljuga om sådant här.” Att en tv-kritiker inte blir mer generad över sin egen naivitet är anmärkningsvärt.          

De flesta av oss tycker det är plågsamt att betrakta någon som ger sig på den som är svagare. Att se hundarna flämtande krypa längs med väggarna efter Cesars hantering borde signalera att något är fel, även till de som inte är vana vid att ”läsa hund”. Men Croneman, och många med honom, verkar istället gå igång på att få den betraktelsen sanktionerad. Så mycket att den som sanktionerar det får bli utnämnd till ”geni” utan att behöva uppvisa en enda vetenskaplig tanke.            

Croneman menar att andra framstår som ”glada amatörer” bredvid Cesar. Men Croneman glömmer att han faktiskt inte kan något om vad det är att vara expert eller amatör inom hundträning. Det han kan bedöma är vem som gör bäst tv, och det är också där hans analys borde sluta.

Alice Eggers

I dag publicerar Svenska Dagbladets kulturchef Kaj Schueler en krönika om det nyligen startade Tryckfrihetssällskapet, som lever och frodas i Malmö och på nätet. Facebookgruppen växer om inte lavinartat så stadigt. Där samsas på ett ganska oförutsägbart sätt upprörda röster mot moskébygge, ifrågasättande av all slakt (inte bara halal), ilska över amerikanska soldaters beteende i Afghanistan. Kommentarsfältherrarna lever upp.

Tryckfrihetssällskapet grundades för att man tyckte sig behöva ett forum för att ”säga det som inte får sägas”. Ämnena? Föga förvånande invandring, feminism och jämställdhet, islam.

När Kaj Schuelers krönika vispas sönder och samman på gruppens facebooksida är det med högst osmaklig retorik om den ”sionistisk-judiska krönikören”, om judar som håller samman, samtidigt som de ”aktivt motarbetar värdfolkets strävan efter gemensam identitet, kultur och nationalism”. Läs igen: värdfolket. Ordet uttrycker en så obehaglig ståndpunkt att jag vill skrubba hela min kropp och själ ren och aldrig någonsin mer dyka ner i något kommentarsfält någonsin.

Ingen i kommentarstråden bryr sig om sådana uttalanden. Inte Ingrid Carlqvist heller, sällskapets grundare.

Det är helt tydligt och klart att Tryckfrihetssällskapet är en grupp rättshaverister. Turligt nog marginaliserar de sig själva med blixtens hastighet genom ett allt högre uppskruvat tonläge.

Det extra ironiska är att Ingrid Carlqvists egen blogg fortfarande saknar text under fliken ”Forskning och fakta”. Man kan ana vissa empiriska problem här.