När den korta listan på kandidater till det ofta omdiskuterade Man Booker-priset nu annonserats, så är väl förvåningen mindre än besvikelsen över att Alan Hollinghursts med rätta hyllade roman The Stranger’s Child inte finns med.

I stället är det Julian Barnes (The Sense of an Ending) som är den mest bekanta av de nominerade författarna. Övriga är Carol Birch med Jamrach’s Menagerie, Patrick deWitt med The Sisters Brothers, Esi Edugyan med Half Blood Blues, Stephen Kelmans Pigeon English, samt A D Millers Snowdrops.

Det är fjärde gången som Julian Barnes nomineras, när Flaubert’s Parrot nominerades 1984 sade en av domarna att han aldrig hade hört talas om den där Flaubert innan Barnes bok. England, England (1998) gav heller inget pris, lika litet som Arthur and George 2005. Det är kanske inte så konstigt att Barnes vid något tillfälle har kallat priset för snobbingo – posh bingo.

Den 18 oktober meddelas vem det är som har vunnit lottdragningen.

Claes Wahlin

En av de finaste av många fina saker som hände under min tid som redaktör för den kära tidskriften Lyrikvännen var när vi fick publicera dikt av poeten, metrikforskaren, översättaren och jägmästaren Augustin Mannerheim. Han var en sällsam diktare, och en enastående läsare. 

I förra veckan gick han bort, 96 år gammal. Och i dagens SvD finns en understreckare om honom, skriven av John Swedenmark. Ett ovanligt vackert farväl. Och samtidigt en öppnande dörr in till Mannerheims författarskap, hans sätt att tänka över och skriva om poesin.

Det handlade, som Swedenmark skriver, mycket om att ”återinföra pulsen i beskrivningen av poesin”. Hur dikten är om man den inte bara ligger platt på pappret; dess andning, tystnader, klanger, kropp. Pulsslagen. Inte minst de dolda. 

Läs Swedenmarks text, den visar precis vad det rör sig om; hur göra. Och vet också att berätta att det kommer en volym snart, med Mannerheims viktigaste texter. Poesins musik, för alla oss som gärna skulle vilja lära mer av en mycket, mycket klok. 

På förekommen anledning läste jag i helgen Carl Jonas Love Almqvist för första gången på alldeles för länge.

Det var så roligt. Jag ville bara skolka från allt och fortsätta. 

Ett exempel: I Dialog om Sättet att sluta Stycken från 1835, en del av Törnrosens bok låter Almqvist Richard Furumo och Herr Hugo, of Drottningens Juvelsmycke-fame, diskutera litteratur. Furumo pratar väldigt fint om detta med att skriva och att läsa, om vad jag skulle kalla den tillbakalutade respektive den framåtböjda läsarten: 

”Man kan skrifva så, att man ordentligt och riktigt ger besked i allt, hvad ämnet tillhörer, så att för läsaren ingenting återstår att göra, mer än blott – hvad för honom väl ock tycks vara det lämpligaste – läsa. Men man kan äfven skrifva på ett annat sätt. Man kan låta bli att yttra allt; kanske ej en gång i orden lägga det hufvudsakligaste. Hvad man yttrar kan dock vara af sådan beskaffenhet, att det sätter läsaren i ett perspektiv, i en stämning, i en önskan och förmåga att gå fram i ämnets riktning – och han uppfinner på egen hand allt det öfriga osagda; ja kanske mycket mer, än som ens hade kunnat sägas af författaren. Läsaren får då vara, ej blott läsare, utan äfven menniska: han får vara produktiv.”

Det är nästan Roland Barthes i Le Plaisir du Texte, fast 140 år tidigare.  Jag ville bara dela med mig. 

Almqvists verk finns föredömligt generöst tillgängliggjorda här.

Vad krävs för att vi svenskar ska sluta tänka på Ingvar Kamprad som en av landets stora söner?

Nyligen avslöjades i en SVT-dokumentär att Kamprad förvandlat vartenda blågult möbelvaruhus till sitt eget taxfree. Genom ett ljusskyggt bolags- och stiftelsesystem slipper han betala svensk skatt och därmed bidra till det land vars flagga och renommé han utnyttjar i marknadsföring världen över.

Blir vi upprörda? Nej. Vi säger: Dumma dumma SVT, som inte låter den gamle fine mannen vara ifred!

Nu avslöjas för åtminstone tredje gången, att Kamprad var nazist under andra världskriget. Vad som tidigare bagatelliserats som ungdomliga irrfärder, visar Elisabeth Åsbrink i boken Och i Wienerwald står träden kvar, som kommer ut i dagarna, i själva verket var ett djupt engagemang för Hitler.

Blir vi upprörda? Nej. Vi säger: Jävla jantelagsjournalister! Sluta jaga Kamprad, som gjort så mycket gott!

”Åsiktsarkeologer” avfärdade en gång hagiografen Bertil Torekull såna som gräver i Kamprads förflutna (Historien om IKEA, 1998). Det är okej att jaga andra gamla nassar, men inte en ”anspråkslös” smålänning som kom på att man kan skruva av bordsbenen så att paketen blir platta. (Fast det var visst inte Ingvar Mein Kampfrad som kom på det, utan en medarbetare som inte förstod att ta betalat för sin idé.)

Den stora frågan är om den mysige möbelhandlaren ändrat uppfattning sen 1945, eller om han fortfarande har samma människosyn. Så brukar det nämligen vara med gamla nazister – de tar avstånd från judeutrotningen, men det elitistiska, konservativa grundackordet dunkar alltjämt. 

Perry Sutcliffe-Keenan, 22 torde ha goda chanser till en bra placering när den värsta bakfyllan i modern bakfyllehistoria ska utses.

När han vaknade med en skaplig betongkeps förra tisdagen raderade han Facebooksidan ”The Warrington Riots” som han skapat kvällen innan. Han bad om ursäkt till några av sina 400 facebookvänner som blivit upprörda, och förklarade att den varit ett skämt.

I förrgår dömdes han till fyra års fängelse för att ha ”skapat panik” i  Warrington.

Samma straff fick 20-åringen Jordan Blackshaw för Facebooksidan ”Smash down i Northwich town” som uppmanade 147 personer att träffas utanför den lokala McDonald’s-restaurangen och ställa till med oreda. Ingen dök upp. Förutom polisen.

Nyheten toppar samtliga brittiska medier idag.

”The message you posted on Facebook chills the blood” förklarade domaren under den chockerande rättegången som fått brittiska människorättsaktivister att skrika i högan sky.

Fängelsedomen är det hittills hårdaste och mest bisarra straff som utfärdats mot de 1300 personer (varav cirka 20 procent är barn) som står inför rätta efter kravallerna i Storbritannien. Ett utslag av den hysteri som följt på David Camerons parodiska doktrin om att upploppen orsakats av  bortskämda ungdomar och sociala medier.

Samtidigt kommer nyheten att avlyssnings-skandalen i Rupert Murdochs nyhetsbolag News corp varit välkänd högt upp i företaget. I brev skrivna av den tidigare anställde Clive Goodman avslöjas att samtliga chefer var fullt medvetna om vad som pågick. News corp har länge hållits om ryggen av både David Cameron och Tony Blair av den enkla anledningen att de fruktat Murdochs mediala makt.

Ett samhälle som dömer fyllon som skämtar på Facebook till fyra års fängelse samtidigt som landets största mediekoncern ostört kan hacka sig in i människors telefonsvarare är inget mindre än en mardrömsvision av vad informationssamhället skulle leda till.

Ett samhälle i total moralisk obalans.

Förutom Perry Sutcliffe-Keenan och Jordan Blackshaw är de största förlorarna i denna rättegång alla traditionella nyhetsmedier som håller sig med vettiga etiska regler. Hur ska vi i fortsättningen försvara oss mot en generation som nu fått svart på vitt att vi är privilegierade och fulla av skit?

Guardian, BBC, The Sun, Daily Mail, Sky News

Kinesiska medier har svårt att dölja sin entusiasm över David Camerons upprepade attacker mot yttrandefriheten i Storbritannien.

Cameron har visserligen länge haft en förstående hållning till kinesisk censurpolitik. När han i juni slöt miljardavtal med premiärminister Wen Jiabaos handelsdelegation haglade kritiken mot att han vägrade kritisera bristen på mänskliga rättigheter i Kina.

Och igår tog han bladet från munnen.

I sitt tal om orsakerna bakom kravallerna i London förklarade han att Storbritanniens ”moraliska kollaps” beror på att ”de mänskliga rättigheterna vantolkats” och måste begränsas.

Cameron har tidigare förklarat tat han är beredd att sätta in armén och stoppa användandet av Blackberry messenger, Twitter och Facebook för att förhindra framtida kravaller.

Hans nya kinesiska kompisar kunde inte vara gladare.

Den kinesiska statens nyhetsbyrå Xinhua rapporterade igår entusiastiskt att ”sociala medier hamnat i fokus” efter kravallerna i London.  ”Problemen kopplade till de sociala medierna är globala” förklarade artikeln som påpekade att liknande bekymmer finns i Egypten, Kanada och Indien och att ”Internet i sig kan vara en stor utmaning för världens regeringar”.

Den konservativa kinesiska tidningen Global Times har också yttrat sin förtjusning över Camerons tro på att sociala medier orsakar sociala problem.

Än så länge är yttrandefrihet inte en klassfråga i England och förhoppningsvis är Camerons censur-idéer långt från att förverkligas. Men han har redan gjort det omöjligt för brittisk diplomati att kritisera den kinesiska dikaturen. Ett litet, men symboliskt steg mot en sämre värld.

Martin Aagård

Så var det klart. Jag fick se Pulp till slut, vi är båda äldre och kanske intresserade av lite andra saker men ändå. Jarvis underhåller, byter ut Hampshire mot Gothenburg i E’s & wizz och sånt, sexdansar i This is hardcore och understryker låten med pinup-visuals. Som om vi inte hajade. Kanske gick det folk förbi men nästan roligast var att Candida Doyle spårade ur i avslutande Common people och liksom körde egna, inte helt logiska, slingor på sin keyboard.  Ändå var hon den enda i bandet som trodde på tivoli-slingan som är låtens grundsten. Sen vet jag inte hur trasig jag är efter senaste veckans nyheter men det kändes som att Mis-shapes var kvällens höjdpunkt, det gjorde ont att höra ”there  won’t be fighting in the streets”. Saknade lite låtar från This is hardcore men de levererade, gjorde sitt jobb, och jag mitt. 

1. Prince. Kanske inte fullt så magiskt som de riktiga recensenterna hävdar, men ändå totalt jävla skitbra. Kul också att ha varit på en konsert som redan mytologiseras. Har inte hänt mig sen jag var tonåring och såg Bob Marley på grönan och Springsteen på hovet.

2. Jayhawks. Högkvalitativ americana av världens bästa lilla band.

3. Pulp. Jarvis, så smart, så mycket entertainer. Bitvis glimrande, bitvis tråkigt. Låt oss ta det för vad det är.

4. Thåström. Sveriges enda rockstjärna. Årtionde ut och årtionde in. Men sluta banka på den där triangeln.

5.  Kanye West. Ok, rapparen har inte uppträtt än, men alla säger ju att han är så bra. De har säkert rätt. Själv är jag för dum för att fatta.

Oisín Cantwell

Jayhawks, detta fantastiska lilla amerikanska rockband, hade inte världens lättaste uppgift på Way out west. Att på lördagen öppna en av de stora scenerna och spela inför en loj publik som inte riktigt fattar vad den lyssnar på är inte helt idealiskt.

Men Gary Louris och Mark Olson, som återvänt till Jayhawks efter en soloutflykt, och deras kompisar är inte musikerna som deppar ihop bara för att de inte spelar i sin rätta miljö, inför 900 entusisaster på en klubb. Därtill är arbetsmoralen för hög – i stället för att ställa in då trummisen av familjeskäl tvingats flyga hem till USA ordnar de fram en norsk ersättare på ingen tid alls.

De bjuder ur hela sin katalog.  ”Blue”, ”Mrs Williams guitars”,  ”Take me with you when you go”, ”Bad Time”. Några av de nya låtarna från ett kommande album tyder dessutom på att jakten på den perfekta sången fortsätter.

Ok, vare sig Louris eller Olson har väl direkt samma utstrålning som Prince, men det är nog lika bra. Deras finstämnda kvalitetsrock och stämsånger skulle bara bli knasig av att belastas av den sortens magnetism.

Konserten är över på en föredömligt kort timme. Och visst finns det människor i publiken som fattar, även om de är skandalöst få.

Oisín Cantwell

Jayhawks har hittills levererat 2 av mina 5 hopp. Gary Louris sportar nåt slags Lou Reed-stil och sjunger fina stämmor även om jag hade velat höraKaren Grotberg bättre. Blue lät rätt mycket bättre än I’d run away dock vars storhet drunknade lite i sur leadsång från annars stabila Mark Olson. Så, halvtidskommentar direkt från gräset. Fortfarande med en naiv förhoppning om att Texas-Sharleen kommer upp i slutet och ylar på Bad Time.