”En annan vänster, som inte flirtar med islamismen och som säger nej till kulurrelativismen, är den möjlig?” frågar författaren Fredrik Ekelund den franska journalisten Caroline Fourest i tidskriften Axess temanummer om mångkulturalism.

Frågan avtäcker den spöklika motståndare som tidskriften rider till storms mot: en vilsen vänster som i antirasistisk iver svassar för mullorna och blundar för hedersmord och slöjor.

Spöklika för att det är svårt att hitta bra exempel. Som Andreas Johansson Heinö faktiskt klargör i samma nummer har den mångkulturalistiska politiken i själva verket varit blygsam – typ hemspråksundervisning.
Därför sker en cirkelrörelse: Axess använder de onda muslimerna som slagträ mot multikultivänstern, men eftersom mångkulturalisterna inte åstadkommit så mycket, blir det bara muslimerna kvar i skamvrån.
Äntligen börjar det röra på sig, jublar nu högerextrema Nationell Idag: ”Axess har legat i framkant” i att lyfta fram den misslyckade integrationspolitiken, skriver man och anser att de riktiga rasisterna nu måste flytta fram positionerna för att inte bli omsprungna.

Visst, man kan ofrivilligt bli omkramad av folk man avskyr. Men de islamofobiska vindar som piskats upp av rasister i Europa pyser nu – via politiker som Merkel, Sarkozy och Cameron – in från kontinenten och omsätts i svensk finprosa i Axess.

Petter Larsson

De pressar företag på pengar, uppmanar folk att stjäla och strider för kaos och anarki. Ja, i Ekots presentation av boken Syndikalisternas nya ansikte får SAC sina fiskar varma. Rena maffiagänget, förstår man.

Det man inte berättar är att det handlar om en partsinlaga. På hemsidan kallar man rent av författarna för journalister. I själva verket ges boken ut av Rådhusgruppen, en PR-byrå på socialdemokratins högerkant, som anlitats av Berns Salonger för att hjälpa dem i deras långvariga konflikt med – just det – syndikalisterna.

Den är skriven av Ekots avdankade reporter, numera medietränaren, Willy Silberstein – vilket möjligen förklarar radions okritiska anslag – och Rådhusgruppens egen PR-man Lars-Olof Pettersson, som dock bedyrar att boken inte är en del av uppdraget för Berns. Sådant hade kanske den allmänhet i vars tjänst Ekot står behövt veta för att värdera det här med maffiametoder.

Det tror jag till och med Willy Silberstein hade tyckt på sin tid.

/Petter Larsson

Jag följer #shiptogaza på Twitter och får direktrapporter från Kalle Larsson, Helena Hägglund och Maria-Pia Boethius. Jag läser att motorbåten Juliano ska göra ett försök att trotsa Greklands avfärdsförbud. Frågar vilka som är med, vart de är på väg, får direkt svar. Via bambuser och ustream kan jag följa utvecklingen i realtid, till och med stänga av Dror Feilers saxofonspel genom en enkel knapptryckning. Jag hinner tänka – så jävla fantastiskt med detta internet. Sen dyker Google upp (ni vet företaget som lagt option på att köpa mänskligheten innan 2020), med sina färdiggenererade annonser. Och internetz says: fail.

Rolling stones, Brian Eno, Velvet underground… The Clash. Det tar tid om man ska räkna upp alla rockband som bildats på konstskolor. Det är inte världens bästa argument för varför vi behöver konstskolor, men för mig är det ett trevligt bevis på hur kreativa utbildningar fungerar och vilken central roll de faktiskt spelar i vårt samhälle.

Om jag säger Ai Weiwei och Aung San Suu Kyi, då? Två aktuella exempel på hur konst och humaniora fostrar oliktänkande, rebeller och demokratisträvare.

De intresserar säkert inte svenskt näringsliv, men om jag säger Jonathan Ive och hans inspiratör Dieter Rams?

Vet ni vilka de är, kära svenskt näringsliv?

2000-talets mest framgångsrika företag Apple, bygger på en enda sak – framgångsrik design. Den kunskap man lär sig på, hör och häpna – konstskolor!

John Lasseter på Pixar?

Design, grafiskt kunnande och humaniorakunskaper har drivit fram informationssamhället. Internets pionjärer är en lyckad blandning av programmerare, formgivare, wikipedianer och konstnärer. De stora inspiratörerna hittar vi bland filosofer, humanister och hippies som Marshall McLuhan och William Gibson.

Även om svenskt näringslivs förslag att dra in studiemedel för konst och humaniora tyder på en djup okunnighet om det här, känner de förhoppningsvis till begreppet grundforskning. Alltså den forskning som inte direkt är lönsam men som bedrivs för att mänskligheten ska begripa sin omvärld lite bättre. Den finns inom alla discipliner. Fysik, kemi, biologi, konst och humaniora. Allra flitigast bedrivs grundforskningen inom ekonomi – en av de minst lönsamma forskningsgrenarna som finns. Ofta är den direkt kontraproduktiv ur ett samhällsekonomiskt perspektiv.

Om vi av tillväxtskäl verkligen måste spara på svenska utbildningar så borde vi börja med att spara på handelshögskolan, en förvaringsplats för karriärister in spe som sällan är intresserade av att ifrågasätta den kunskap de lär sig. Ett mindre kunskapsproduktivt lärosäte har jag faktiskt svårt att föreställa mig.

Svenska konststudenter behöver nog inte oroa sig över det här  grosshandlarförslaget, men svenska företagare borde ta sig en funderare. Det är oroväckande att deras främsta representanter hängt med så dåligt i den nya ekonomin att deras utbildningspolitiska förslag andas 1890-tal.

Tyvärr bevisar det nog problemet med svenskt näringsliv – de har på tok för dålig utbildning – och har för länge sedan slutat attrahera kreativa människor.

Martin Aagård

”Ship to Gaza – och hela Freedom Flotilla – demoniserar inte Israel, inte på något sätt, vi väljer inte ut Israel som en evig fiende, som ondskan, tvärtom: att en båtkonvoj full av akademiker, parlamentsledamöter, konstnärer, poeter och musiker reser mot Gaza, vars kust är blockerad av Israelisk militär, uttrycker – och när man tänker på det är det självklart – en sorts hopp om staten Israel.”

Poeten Johannes Anyuru är en av de svenskar som denna gång reser med Ship to Gaza. Hans blogg hos tidskriften Glänta är klart läsvärd, poetisk förstås och full av liv. Läs och läs igen.

Det finns många konstiga debatter. En av de konstigaste, åtminstone ytligt sett, är paret Linde-Öhmans boende i tjänstevåning på Thielska. Å ena sidan en slapp och märklig tradition av stora fördelar till den redan gynnade, å den andra en sorts human vänlighet – äldre människors behov av lugn borde knappast stöta någon. Själv har jag brytt mig föga om parets boende. Visst kan det behövas fler utställningsytor (inte bara om man, gud förbjude, tänker flasha lite prydlig samtidskonst) men det är inte ytorna som är Thielskas problem.

Mest av allt har Thielska varit en liten snackis, en liten krumelur som kan roa i mingelsammanhang. Det skojas friskt om parets ovilja att flytta till diverse paradvåningar, om hur löjligt låg hyra de betalat genom åren, om vaktmästaren som blev illa behandlad. Och om hur surt det är att komma till Thielska, hur ogästvänligt och slutet det känns. Det är där problemet finns.

Att säga att verksamheten inte är utåtriktad är en kraftig underdrift. Den tillhör definitivt en tid då man inte behövde fjäska för någon publik, göra sig till. Den som i kraft av bildning, status, yttre attribut kan passa in är välkommen, alla andra kan dra. Till Skansen eller Grönan eller nåt annat folkligt. Den attityden sitter djupare i väggarna än ett par personer i en våning.

Det är ju fint att det ”löst sig” så här långt. Paret Linde-Öhman flyttar till villa på Lidingö. Man får hoppas att den nya intendenten så småningom inte förstör det fina som finns. Och hittar nischen någonstans långt bort från Liljevalchs flåsighet och Waldemarsuddes sömniga elegans.

Ai Weiwei, Sunflower Seeds, 2010, Foto: AP

Äntligen!

Den kidnappade konstnären Ai Weiwei har till slut frigivits mot borgen, rapporterar kinesiska statliga medier. Han har tydligen erkänt sig skyldig till de skattebrott han blivit anklagad för. Företaget Beijing fake cultural development ltd (ett mycket roligt namn) som sköter hans affärer, ska ha smitit från skatt och förstört delar av sin bokföring.

Vad som är sant eller inte är svårt att veta. Den kinesiska diktaturen har många sätt att trakassera oliktänkande och den har minst lika många anledningar att bekämpa den skarpe dissidenten Ai Weiwei. Den 53-årige konstnären är dock varken ordförande eller vd för företaget, enligt hans hustru Lu Qing.

Att han friges är kanske ett tecken på att Ai Weiwei inte räknas som en politisk kraft. Att han helt enkelt inte är farlig. Myndigheterna hänvisar till hans dåliga hälsa. Och visst är det svårt att förändra en diktatur med konst eller kulturellt utbyte. Men myndigheterna har fängslat flera intellektuella som uppmanat kineserna att bli en del av den arabiska våren. Och Ai Weiweis konst innehåller onekligen hot om ett kinesiskt uppror.

Hans hyllade installation på Tate modern i London under våren var ett bra exempel på det.

Flera miljoner handmålade solrosfrön av porslin täckte golvet i den gamla turbinhallen.

Symboliken var enkel. Ordförande Mao avbildades nästan alltid som Kinas sol, och ofta förekom solrosfrön i ikonografin. Solrosfröna representerade undersåtarna som blommade under den stora ledarens varma sken.

Porslinet har alltid varit kinas mest berömda exportvara och fröna i utställningen hade målats av hundratals porslinsarbetare i den lilla staden Jingdezhen. Arbetsprocessen, betalningen och de fruktansvärda villkor som kinas arbetarklass strävar under dokumenterades i en film.

Ai Weiweis konstverk pekade med hela handen på de miljoner, miljarder människor som lider under den nuvarande regimens maoistiska åsiktsförtryck och slavliknande arbetsförhållanden. En diktatur som sammanfört det sämsta av två världar – en hämningslös och människofientlig marknadsliberalism och ett kvävande åsiktsförtryck.

Det är revolutionär retorik med mild humor.

Frön till en kinesisk vår.

I dagens Expressen skriver Nils Forsberg om utnämningen av ny Överintendent för Nationalmuseum och Waldemarsudde. Berndt Arell heter mannen som ska leda båda institutionerna från och med nyår. Han har chefat på samtidskonstmuseer, som Akvarellmuseet och Kiasma. Han är också expert på Tom of Finland (vilket ju hade kunnat förgylla utställningen Lust & Last). Men hans tyngsta merit tycks vara stor erfarenhet av att skapa kontakter med näringslivet. Jag tror Forsberg har helt rätt i att det är ett tydligt uttryck för moderat kulturpolitik, men skulle ändå vilja nyansera lite.

Arell är ingen akademiker, det är sant (dock: han har trots allt en magisterexamen från Åbo). Frågan är om de akademiska meriterna verkligen är så användbara när det kommer till att leda museer. Det vill säga uteslutande akademiska meriter. Jag tvivlar, efter att ha sett hur det går. Det är faktiskt heller inte så många museichefer som är disputerade, vilket är extra komplicerat med tanke på att Nationalmuseum ju bedriver egen forskning. Men, och det och viktigt: alla museets verksamheter kan inte samlas i ett och samma grepp. Både Nationalmuseum och Waldemarsudde är dåliga på att renodla sina respektive verksamheter, i stället slirar man omkring lite hit och lite dit.

Om nu Berndt Arell är bra på att dra in pengar så får han väl göra det. Bara han har styrka nog att skapa en organisation som tar vara på den akademiska kompetensen. Och alla andra kompetenser som finns som inte har med finansiärer och sponsorer att göra. Sådan där kulturkompetens.

”Bakom den grekiska krisen ligger den uppblåsta offentliga sektorn” läser jag i dagens Svenska Dagbladet. I en faktarut

Förutom att det lilla ordet ”uppblåst” skämmer faktarutans förmenta objektivitet förklaras ingenstans exakt hur denna enorma offentliga sektor ser ut. Tele-, olje- och energibolag är delvis privatägda. Utgifterna för sjukvård ligger långt under Sveriges, den statliga skolan knäar med lärarbrist och ett otillräckligt antal utbildningsplatser. Till exempel tvingas en av fyra studenter att läsa sin högre utbildning utomlands. Offentliganställdas löner ligger långt under EU-snitt.

Förra året var det lögnerna om den låga pensionsåldern och de extra månadslönerna som valsade runt i medierna. Nu är det den ”uppblåsta” offentliga sektorn. I själva verket har Grekland gjort allting rätt ur nyliberal synvinkel. Sålt ut det offentliga och sänkt skatter. Nå, i de fall där skatt alls betalas. Det finns en enorm svart sektor i landet, allt från barer och restauranger med svartanställd arbetskraft till finansiell skatteflykt.

Grekland är nordeuropéernas rekreationsplats och tydligen är det svårt att respektera en nation och en befolkning som man förknippar med sol och bad. I veckan kastade demonstranter på Syntagmatorget i Athen, förutom gatsten, både yoghurt och apelsiner. Jag är frestad att ta till detsamma mot alla dessa redaktioner som mer eller mindre avsiktligt vinklar sin rapportering.

Listan på årets sommarpratare får mig inte hoppa högt av förvåning, men där finns ändå en skaplig räcka med namn som kommer att väcka min lusta att vara i närheten av en radio: Beate Grimsrud, Fredde Wadling, Ann Petrén, Sara Stridsberg, Pia Sundhage, Barbro Lindgren, Karl Ove Knausgård …

Det är väl bara Mark Levengood som irriterar i den blandade högen. Han är ju jämt på radion, varför ska han ockupera även det här programmet?  Jag är skittrött på att höra om hans morsa.

Av Leif Mannerström och Leif GW Persson förväntar jag mig prat om mat. Och av dokumentärfilmaren Fredrik Gertten vill jag höra hur han lyckades vinna ett tryckfrihetsmål mot den amerikanska bananfascisten Dole – han har skrivit om det här i Aftonbladet Kultur, men jag får aldrig nog av den historien.

Och så ljuvliga Martin Fröst, så klart, vars klarinett är en förutsättning att jag alls ska kunna skriva. Den här lilla notisen, till exempel, randade jag ihop till hans tolkning av Crusell, Klarinettkoncert nr 2, Ess-dur.