Reinfeldt och deckarna

av Ulrika Stahre

I dag höll Fredrik Reinfeldt sitt jultal på Skansen, ett tal som handlade om två saker: brott, och straff.

I likhet med talet för två år sedan släpper Reinfeldt i jultid fram sin inre feminist. Då var det kvinnojourerna som skulle få mer resurser, denna gång är det traffickingoffren som är i fokus. Föga förvånande var det skärpning av sexköpslagen samt strängare straff som presenterades som lösningen.

Att moderaterna var emot sexköpslagen då men verkar tycka att den är bra nu, var inget som fick statsministern att med ödmjukhet säga något i stil med ”vi hade fel”. Nåja, varför haka upp sig på detta? Det riktigt roliga med talet var ju annars den passionerade närläsningen som utförts av deckare skrivna av Roslund & Hellström.

Deckare kan, precis som andra kulturprodukter som film och poesi, säga något om verkligheten. De kan vidga vyer, berätta om samhället på ett sätt som andra texter inte kan. Den som läser deckare riskerar troligen att fastna i misantropi och kronisk misstänksamhet, och någon gång i framtiden får någon nu ännu ej född litteratursociolog reda ut vad deckarvurmen runt sekelskiftet 2000 egentligen betydde. Varför den uppstod, och vad den ledde till.

För konstnärliga verk är inte bara speglar, utan formar också indirekt samhället. Ett formande som genom konst- och litteraturhistoria förstås sett olika ut men alltid, törs jag ändå påstå, funnits där.

När Reinfeldt viftar med en serie deckare och därifrån tar sig vidare till människohandelns fasor samt gängbrottslighetens verklighet, är det samtidigt både ganska upplyftande och lite fånigt.

Han läser böcker. Bra.

Han tycks tro att allt som står i dem stämmer exakt med hur verkligheten ser ut. Mindre bra.

Dessa böcker förmedlar en fiktionaliserad version av extrem brottslig verksamhet, de betonar våld (blir mer spännande) och framför allt bygger de upp en längtan efter katharsis, efter det renande som i deckarform bara kan betyda en sak: straff. Alla deckarläsare fås att längta efter rättvisan, straffet. Ordningen.

Det är också det Reinfeldt längtar efter, för hårdare straff är det som ska lösa trafficking-problemet.

”Vi måste få flickorna att erkänna” råkar han säga i en freudian slip som man kanske inte ska övertolka, men som ändå säger något om en syn på människohandel i total avsaknad av maktperspektiv. Om bara flickorna kunde skärpa sig och vittna så skulle allt lösas. De sexköpande männen blir aldrig lika tydliga.

Jag kommer inte just nu på någon deckare som skildrar dessa män från insidan. Men den som gör det kan väl tipsa statsministern.

”Ni är inte så jävla mycket bättre, ni”

av Ulrika Stahre

I går attackerades en fredlig antirasistisk demonstration i Kärrtorp av ett trettiotal nynazister, beväpnade med flaskor, knallskott, knivar.

Människor som inte vill ha nazistisk närvaro i sin förort, och som ordnat demonstrationstillstånd och samlats fredligt fick inte tillräckligt skydd av en poliskår, som tyckte det räckte med sex poliser. Trots att demonstrationer av den här sorten tidigare attackerats och trots att motivet för demonstrationen var just en ökande nazistisk närvaro i Kärrtorp. Detta har kritiserats på flera håll, bland annat av Anna Hellgren i Expressen och Aida Paridad på Dagens Arena.

Nazinärvaron, manifesterad bland annat genom svastikor sprejade på skolfasader, förminskas i Svenska Dagbladets artikel om händelsen, där man beskriver den som ”en tillståndsgiven manifestation i protest mot nazistiskt klotter”. I Dagens Nyheter lyckas man citera en person som liknar demonstrationen vid en huliganuppgörelse. Det samlade intrycket från Stockholms morgontidningar är kort sagt att det där med nazister, det är inte så farligt, och förresten, rasister, antirastister, same same, lika goda kålsupare.

Den text av arrangörerna, Nätverket Linje 17, som ligger på deras sida, fogar ännu en bit till berättelsen om mötesfrihet och kamp mot rasism.

En kvinna går fram till polisen:

”’Varför gör ni inget’”, frågar hon honom. ’Ni måste ju ingripa.’ Polismannen svarar då: ’Ni är inte så jävla mycket bättre, ni.'”

Denna inställning, manifesterad av en enskild polisman, är helt i linje med den officiella synen. Den jämställer alltså inte bara våld från olika grupper – höger, vänster, islamister – utan också alla sorters protester och politiska handlingar – fredliga demonstrationer, terrorattacker, våld och hot.

Det är mer än skrämmande. Det är en intellektuell härdsmälta som måste åtgärdas, nu.

Farväl, svenska landslag

av Ulrika Stahre

Någonstans på nätet guppar sajten Har Hamrén avgått, och med jämna mellanrum stormas det kring fotbollslandslagets förbundskapten. Uteblivna segrar, märkliga laguppställningar, hela apparaten av klyschor som ska förklara hur svenska landslaget ska vinna (genom att se sig som vinnare, typ).

Hamrén sitter emellertid säkrare än någonsin trots utebliven VM-plats. Detta firade han igår genom att ta ut ännu en problematisk spelare till landslaget, Miiko Albornoz, som avtjänar en villkorlig dom för sexuellt utnyttjande av minderårig. Redan tidigare har Hamrén visat sällsynt dåligt omdöme genom att på ett avsiktligt(?) provocerande sätt byta in misshandelsdömde Alexander Gerndt för spel i slutminuterna.

Vad har dessa domar med fotboll att göra, kanske någon frågar sig? Eller med kultur?

Att idrotten är en del av samhället kan ingen förneka. Landslagsidrotten naturligtvis ännu mer så, eftersom den hänger samman med idén om nationen själv. Det är innebörden i att ha ett landslag: det har ett symbolvärde som är större än ett vanligt klubblags värde.

Nationella symboler är en kulturfråga. Varje man eller kvinna som drar på sig en landslagströja representerar i någon mening alla som bor i ett land. När Erik Hamrén tar ut dessa två till landslagstruppen – fegt lutande sig på Svenska fotbollsförbundets beslut att göra dem uttagningsbara – tar han dessa mäns handlingar med in i idén om vad en nation kan vara.

Albornoz avtjänar fortfarande sitt villkorliga straff. Men även om man kan fråga sig var gränsen går för Hamrén, är ändå det värsta den märkliga diskurs som utvecklas kring både hans och Gerndts landslagsspel. De är båda dömda förövare, men beskrivs som män med lite dåliga erfarenheter. De har liksom bara varit med om hemska händelser som de har mått dåligt av. Detta fria svävande i en rymd där en del människor har oturen att begå övergrepp, andra oturen att drabbas av dem, är faktiskt snudd på utopisk.

Kanske är Hamrén en paradoxal produkt av myten om det jämställda och jämlika Sverige. Det är onekligen en bitter ironi att nån sorts träningsmatcher troligen ska spelas på en plats där kvinnors rättigheter inte står högst på dagordningen. Turen går till Förenade Arabemiraten. Kanske kan grabbarna byta tröjor efteråt?

 

Det totala pr-kriget

av Martin Aagård

timbroDen kanske tramsigaste av alla tramsiga mediedebatter har rasat den gångna veckan.

Det kanske inte är förvånande att en sådan tramsdebatternas moder har sitt ursprung i att en tankesmedja anser sig ha lidit publicitetsskada.

Den norska think-tanken Civita försökte i alla fall få in en text utan större läsvärde i Dagens Nyheter men misslyckades. Sedan dess har anklagelserna haglat över tidningens kulturredaktion: Brott mot pressetiken, Kafka-processer och svensk politisk pk-arrogans.

Sånt händer med jämna mellanrum men omfånget och styrkan i kampanjen imponerar.

Civita har gjort sin pr-läxa.

Dagens många kanaler för kommunikation öppnar för en ny form av pr-arbete – Det totala pr-kriget. Eller för att använda en gammal kompis ord om Theodor Adornos stilistik: Den verbala bombmattan.

Och den norska tankesmedjan har gått tillväga som Bomber Harris under förstörelsen av Dresden. Missilerna har haglat skoningslöst, envetet, i våg efter våg tills motargumenten, hur intressanta de än är, ligger i totala ruiner.

Skillnaden är att granaterna inte laddats med Amatol utan med sårad stolthet och strategiskt pr-tänkande.

Modernt pr-arbete handlar om att kombinera twitterkampanjer, bloggposter, artikelkommentarer med ifrågasättande av traditionella nyhetsmedier. Inte en kvadratmeter i det digitala landskapet ska lämnas oförstörd.

När den svenska tankesmedjan Timbro nyligen försökte motverka den negativa publicitetet Carema (numera Vardaga) fått efter avslöjandena om vanvård investerade man till och med i en bok samt utomhusreklam i tunnelbanan.

Ett nytt rekord i damage control?

Kampanjen utgick från en av reklamens äldsta sanningar – den som har så många bloggar, tweets och reklamskyltar kan väl inte ha fel?

Själva mängden upprepningar av budskapet är argumentet. Tydligare än så kan väl inte McLuhans gamla slogan ”The medium is the message” illustreras.

DN:s kulturredaktion må ha bombats sönder och samman, men i sakfrågan kvarstår faktum. Den norska tankesmedjan Civitas medarbetare Pål Veiden har gjort hårresande rasistiska uttalanden om att ingen vill bo granne med ”zigenare” och han har föreslagit att romers barn ska omhändertas.

När min moster är min morbror (eller inte)

av Ulrika Stahre

I dag går Dagens Nyheters ledarskribent Erik Helmerson till storms mot de som i går kritiserade en osignerad ledartext i Dagens Nyheter. Texten diskuterade tårtningen av Jimmie Åkesson och innehöll en hel del förbluffande idéer, framför allt om vilken sorts protest som är godkänd (att på avstånd stå tyst med plakat).

Men det som i går skapade en mindre sandstorm på twitter var jämförelsen mellan brottsoffer: Åkesson och en våldtagen kvinnlig politiker. Debattörer främst på vänsterkanten kan inte skilja på jämföra och jämställa, skriver Helmerson och jämför språket på Dagens Nyheters ledarsida med Jesu liknelser.

Just den jämförelsen är lite haltande. Och det är väl det stora problemet: haltande jämförelser. Till exempel liknar en tårta inte en gatsten. Lika lite som den våldtagna kvinnan är ett bra exempel på brottsoffer som inte misstros – är det några brottsoffer som ifrågasätts ända in i troskanten så är det ju kvinnor som blivit våldtagna.

För all del, använd gärna jämförande exempel men låt dem för Guds och Jesus skull vara relevanta, låt dem vidga och inte förvanska förståelsen av problemet. ”Om min moster hade mustasch, skulle hon vara min morbror” är ett fint litet uttryck från södra Balkan som borde stå som ett memento för alla önsketänkande jämförelser och liknelser.

Nu har jag kommenterat en kommentar till kommentarerna på en kommentar till tårtningen. Vilket torde vara mycket tidstypiskt. Problemet, återigen, med gårdagens text i Dagens Nyheter var att den ifrågasatte all rimlig form av protest mot rasism och fascism.

Jag frågar mig fortfarande varför. Och undrar om hela eller åtminstone delar av Dagens Nyheters ledarredaktion kommer att stå tysta med plakat, eller kanske små postit-lappar, när Svenska motståndsrörelsen stöddemonstrerar för Gyllene Gryning på självaste Kristallnatten.

All popmusik är teater – fortfarande

av Martin Aagård

Det fanns mycket att chockas över i vad den milt sagt fördomsfulle skol-vd:n Greger von Sivers kläckte ur sig i Uppdrag granskning i går.

En av sakerna var hans rasistiska och primitiva åsikter om hiphop.

Jag hade faktiskt glömt bort att de åsikterna fortfarande fanns. Men även om få personer är lika extrema som von Sievers dyker liknande tankar upp här och där.

Svenska Dagbladets ledarskribent Ivar Arpi twittrade med anledning av programmet om att hiphopen är en farlig, antisocial musik som levererar ett ”budskap” – vilket han i och för sig menade var en del av musikstilens attraktionskraft.

Det är märkligt att förståelsen av ett av världens absolut största kulturfenomen det senaste halvseklet fortfarande är så låg.

All popmusik är teater, men ingen popform har varit tydligare än hiphopen med att den är ett stort skådespel.

Redan när den blev ett globalt fenomen under tidigt 80-tal var det uppenbart.

De lyriska överdrifterna, hyperbolerna, SKETCHERNA mellan låtarna, fantasikostymerna, den utstuderade rekvisitan, de roliga hattarna… artister som ständigt byter namn och roll.

Man ska bottna ordentligt i sina fördomar för att missa de ganska uppenbara signalerna.

Jag är ingen hiphop-historiker och kan inte leverera någon topplista över hiphopens mest teatrala ögonblick, men det räcker med att till exempel studera megastjärnan Eminems olika inkarnationer under karriären för att förstå vad jag menar. Varje skiva innehåller en ny, väl utmejslad karaktär för berättaren.

Han var verkligen inte först med att ta hiphopens teater så långt.

Visst kan hiphopartister vara farliga. På samma sätt som Richard III eller Jago är farliga.

Gestaltar man ondska på ett raffinerat sätt så finns det alltid någon jävel som blir inspirerad.

Jämförelsen med Shakespeare är faktiskt inte alls särskilt långsökt eftersom både den Elisabetanska dramatikern och den numera 40 år gamla rapen levererar nästan alla sina texter på blankvers.

Hiphopen är i och för sig snäppet mer teatral än Shakespeare eftersom den  rimmar betydligt oftare.

Kulturens ryggkliare

av Ulrika Stahre

Det är en klyscha, men icke desto mindre: jag tror att många kulturarbetare satte morgonkaffet i halsen när de läste Stockholms kulturborgarråd Madeleine Sjöstedts föraktfulla debattartikel i Svenska Dagbladet idag.
Som svar på kritiken mot det nya projektbaserade sättet att söka stöd skriver Sjöstedt: ”Fram träder bilden av en liten grupp människor som under förevändning av konstens värde och allmänhetens tillgång till kultur främst är ute efter att försvara sina egna och sina vänners intressen.”
Det är maktens arrogans fångat i en mening. Att Sjöstedt avgudar ett par kulturchefer i Stockholm och lägger all sin positiva kraft i deras verksamheter är väl känt. Att hon så energiskt tar avstånd från andra är graverande för en person i hennes ställning.
Ändå har hon på ett bakvänt sätt rätt. Men den lilla gruppen som främst ägnar sig åt sig själva är inte de teatrar som har ”prenumererat på stöd från staten”. Nej, det är sådana som Michael Storåkers, Svenskt Tenn, Eric Ericson, prins Carl Philip och andra aktörer som ägnat sig åt saker som samarbete med Lundin Oil, plagiat och signerande av andras design, försäljning av föremål med oklar uppkomsthistoria.
Kort sagt en sorts pr-parasiter som aldrig försökt skapa något som på allvar utmanar, får människor att tänka nytt. Nej, det här är kulturskapande och kulturförmedlande som främst handlar om ekonomiskt och symboliskt värdeskapande. Och om ryggkliande på hög nivå. Om det inte är ”att försvara sina egna och sina vänners intressen”, så vet jag inte vad som är det.

Aktivistiska huvor mot Obama

av Ulrika Stahre

En dag som den här verkKonserhuset_11ar det finnas ungefär tre lägen: stolthet att en amerikansk president kommer till Sverige, häcklande av samma händelse, samt frustration över sakfrågorna som försvann.

Så finns det ett fjärde läge också: visuellt motstånd. Under natten till den 4 september, Obamadagen, försågs en del av stadens skulpturer (sammanlagt 20 stycken) med orangea huvor, Guantánamo-style.

Aktionen, initierad och till del genomförd av Dror Feiler, finns dokumenterad och det ser förstås mycket effektivt ut. De betraktare som hann se det hela förstod antagligen, så stor gemensam bildbank har vi genom nyhetsförmedling, filmer, andra konstverk.

Protesten är tydlig och ändå subtil, mot en president som inte hållit sina löften om ett stängt Guantánamo, om färre stridsinsatser. I all sin skenbara enkelhet ger den också, inom parentes, nytt liv åt all sorts människolik skulptur. Den syns mer när den får bli en del av vårt liv. Vi som oftast går förbi utan att lägga märke till de där kropparna i ärgad brons.

Debatt-Lars är tillbaka!

av Martin Aagård

Det här är ingen recension.

lars

Jag bläddrar hastigt igenom Lars Noréns nya, offentliga dagbok som kommer ut den 30 augusti på jakt efter snaskiga förolämpningar. Jag blir rikligt belönad redan efter ett par sidor.

Björn Ranelid är en ”Kalle Anka-författare”. Marcus Birro en alkoholist, Jan Helin en ”kloakråtta”. Att skriva i kvällstidning är ”omoraliskt”, journalister är ”likhundar” som representerar ”ahumanism”. SVT:s Marianne Rundström ”en pompös manet”. Dagens Nyheters teaterkritiker är värst av alla, förutom Expressens: ”Tanken på att Nils Schwartz skall ta i den här boken får mig att rysa till som om jag kommit i kontakt med mänsklig skit”. Aftonbladets förre medarbetare Anders Paulrud var mer ”en instängd kulturskribent på Aftonbladet än en levande människa”.

Och trots att min nyfikenhet är lika pinsam som Noréns spydigheter, är det ändå lite glädjande att han vill föra en offentlig dialog med svenska journalister och teaterkritiker. Även om det sker ganska långsamt och i form av tusentals onumrerade boksidor.

Lustigt nog tycker denne förolämpningsekvilibrist att skådespelarna Jan Malmsjö och Marie Göranzon är tarvliga som fäller ”obehagliga omdömen om kolleger och medarbetare”.

Men till Dramaten dras ”de största svinen”, konstaterar han.

Ja.

Att spela är väl ingen konst

av Ulrika Stahre

Konstbegrepp är hala små ålar. Det de flesta skulle kalla konst nu, var inte konst för ett par decennier sedan. Det som inte är konst nu, kommer att vara det i framtiden. Och tvärtom såklart.

Det institutionella konstbegreppet, skapat av George Dickie för fyra decennier sedan, har ingen riktig konkurrent. I all sin skenbara enkelhet är det genialiskt, eftersom det är avgränsande och har en inbyggd förmåga till förändring. Konst är det som konstvärlden anser vara konst.

Det finns så klart massor att invända mot detta, men eftersom det här är en bloggpost (dessutom skriven av en fortfarande semestermjuk hjärna) och inte en konstteoretisk artikelserie stannar jag där.

I Svenska Dagbladet är Sam Sundberg arg på detta konstbegrepp. Eller så är han arg på hur det används. Han konstaterar att spel självklart är konst och att bara konservativa konstkritiker förnekar detta.

Jag förstår hur spel kan ses som en interaktiv form av konst, en relationell konceptuell konst vars hela innebörd är beroende av betraktaren/spelaren. För mig är alltså valfritt skjutspel en mer stillastående konst än för en som kan spela bättre.

Resonemanget har fog för sig. Konstbegreppet ser ut att tänjas. Och bestämmer man sig för att det bara är en konservativ konstvärld som spjärnar emot, så stämmer det.

Men det är hur som helst inte konstbegreppet i sig som är konservativt. Både spel och reklam kan uppfattas som konst, men vad vinner vi på att visuella fenomen som inte visas i konstsammanhang kallas just konst?

Varför, kort sagt, måste allt vara konst för att räknas? För att jämna ut hierarkierna? Men resultatet skulle ju bli en nivellering utan dess like.

En god sak skulle emellertid komma ut av det hela: begreppet ”konsthatare” skulle, liksom mycket annat, förlora sin innebörd.

I Gävle har ett visst ståhej uppstått sedan en sådan ”konsthatare”, Lars Thorsell, gått konstrunda med intendenten Anna Livion Ingvarsson, på Arbetarbladets initiativ.

Sedan Thorsell kritiserat allt han såg försökte Niclas Bornegrim (M) plocka billiga politiska poäng genom att föreslå flytt av konstverket Priapos trädgård. En rosa jeep passar nämligen bättre utanför högskolan där de ändå håller på med hbt-frågor, menar Bornegrim.

Kanske spelvärlden klarar sig bättre utan en sådan svans av hat och klåfingrighet. Eller så går vi en fantastisk framtid till mötes, där konsten finns överallt på riktigt.

Sida 2 av 54
  • Tjänstgörande redaktörer: Fredrik Palmqvist och Matilda Andersson
  • Chefredaktör, vd och ansvarig utgivare: Lena K Samuelsson
  • Stf ansvarig utgivare: Lena Mellin
  • Redaktionschef: Karin Schmidt, Michael Poromaa, Lotta Folcker
  • Besöksadress: Västra Järnvägsgatan 21, Stockholm
  • Org.nr: 556100-1123
  • Momsregistreringsnr: SE 556100-112301
  • Kontakt: förnamn.efternamn@aftonbladet.se
  • Aftonbladet Plus Kundcenter: tipsa@aftonbladet.se
  • Telefon växel: 08 725 20 00
  • FÖLJ OSS

© Aftonbladet Hierta AB