“Andas in med näsan och behåll luften i magen är du snäll” och “är du lat?”

“Nej, jag är inte lat, jag är verksam”, säger jag och uppvisar ett bestämt vinnaransikte och ett hårt yttre, låter mina ännu otränade muskler spela under skjortan.

“Jag gick upp klockan sex imorse, när gick du upp?”

“Jag gick upp klockan fem.”

“Det är bra”, säger hon. “Det är bra att du inser att det är upp till dig själv.”

Jag kan inte annat än hålla med.

“Lär mig hur jag ska göra”, säger jag. “Jag vill kunna stå på egna ben och inte vara beroende av någon.”

Mats Kolmisoppis novell Arbetslinjen finns att läsa på http://hd.se/kultur/2011/02/18/arbetslinjen/.

Gör det. 

Jenny Tunedal 

Jag brukar inte göra reklam för grejer jag är med i, men nu gör jag ett undantag: Imorgon ska jag vara gäst i Go’kväll, SVT och är ombedd att ha en låtsasmiddag för fyra personer, vilka som helst. Jag har funderat länge på vilka jag i hela världen mest vill bjuda. Här följer tre förslag, varav ni läsare får rösta fram det ni tycker verkar bäst;

1) Stalin, Pol Pot, Fidel Castro och Olof Palme

2) Pinochet, Mubarak, Margaret Thatcher och Moshe Dayan

3) Dalai Lama, Dag Hammarsköld, Dawit Isaak och Astrid Lindgren

Be my guest och rösta!

Den eminenta norska kulturtidskriften Vagants hemsida är en skatt, inte minst för Vagant Europa med texter ur norska Le Monde Diplomatique. I förra veckan publicerades en sällsynt fin text av Slavoj Zizek med rubriken ”Dannelse i WikiLeaks tidsålder”, som lyfter fenomenet Wikileaks långt bortom ”de smutsiga detaljerna och individerna som var ansvariga för dem”. Istället handlar den om själva makten, dess struktur, dess lögner, skammen som smittar oss alla.

Allt med början i Batmanfilmen The Dark Knight och den klassiska western Mannen som sköt Liberty Valance. Och sistnämnda referens är dessutom en perfekt ursäkt för att än en gång lyssna till en omistlig sång. 

Tack för tips A. Kleiva. 

Tips 1:

Al Jazeera-samtal mellan Tariq Ramadan och Slavoj Zizek om Egypten.

Kan ses här.

Tips 2:

Om du vill skaffa kunskap och bränsle till politiska diskussioner, gå med i nya Facebokgruppen  #fattigsverige. Nya länkar till tidningsartiklar, statistik och forskarrapporter inkommer dagligen.

Pia Bergström

Varför heter egentligen konstuställningar som de gör?

Jo, därför att alla curatorer använder sig av ”Random Exhibition Title Generator”.

(Tack till Nille Svensson för tipset)

Jag tror det var Chuck Klosterman som sade att problemet med många kritiker är att de bara skriver om vad de får i posten – böcker, skivor, filmer, teaterbiljetter vilka likt ostekta sparvar kommer flygande in i deras brevlådors gap. Kritikern öppnar det fluffiga kuvertet, drar igång kritikmaskinen, matar in exempelvis en bok och pressar ut en recension.

Självklart kan det hela gå på tomgång, men jag tror fortfarande att den här sortens bevakning, i all sin ofullständighet, är viktig.  

I vinter har Aftonbladets kulturredaktion drabbats av ett alldeles särskilt sorts grus i maskineriet: själva utgångspunkten för det här arbetet, det vill säga brevlådan, har gapat osannolikt tom.  Posten hängde helt enkelt inte med när redaktionen flyttade från Globen till city. Under januari kom det knappt några bokpaket alls. Jag har suttit med två tomma händer och fågelholksförvånad mun. 

Nu sägs det att problemet är (nästan) helt avhjälpt. Jag hoppas på Kungliga Postverket och litteraturkritiskt töväder. 

Västerländska journalister åker ner till Kairo för första gången i sitt liv, och upptäcker att alla demonstranter de pratar med gör sig förstådda på engelska. Alltså måste de tillhöra medelklassen! Allihopa! Var är de fattiga? frågar en reporter. Står de kanske på Mubaraks sida?

Demonstranterna i Kairo möttes först av omvärldens misstänksamhet, men i takt med insikten att Mubarak faktiskt är en diktator och att egyptierna moraliskt sett inte kan förnekas den demokrati vi här tar för given, berömmer väst sig själv för revolutionen: Det är tack vare twitter och facebook som allt blev möjligt! Eller som Andreas Malm skrev här på kultursidan i tisdags: ”fantasin om att våra arméer ska införa demokrati hos de oförmögna araberna har ersatts med en om vår teknik”.

Men den viktigaste facebookgruppen heter Sjätte april-rörelsen, efter tre textilarbetare som sköts till döds under en strejk den 6 april 2008. Demonstrationerna i Kairo och överallt i landet är kulmen på arbetaruppror som dunkat i åratal, utan att vi i väst brytt oss ett vitten – det är klasskamp i dess renaste form, den som brukar avhånas som död och gammaldags.

Visst spelar sociala medier en roll, men det är sociala rörelser som skapar förändring.Den arabiska revolution som nu rullar upp framför våra televiserade ögon är möjlig för att arbetare och andra obemedlade bildat en allians med medelklassen och de intellektuella. Det är vid såna tillfällen – Frankrike 1789, Ryssland 1917, Iran 1979, Sovjet 1989 … – ett folk blir explosivt och lyckas störta det gamla ner i gruset.Revolutioner får alltid en födelsedag, men den kan aldrig dateras.

Vi kan inte prata om Egypten och Tunisien utan att prata om palestiniernas intifador, ockupationen av Irak och Afghanistan eller iraniernas – tillfälligt – nedslagna protester mot Ahmadinejad.Och vi kan inte prata om Egypten 2011 utan att prata om Muhammad Alzery och Ahmed Agiza, som USA år 2001 med svenska regeringens tillstånd fängslade, deporterade och kastade till tortyrknektarna i Mubaraks fängelse. Terrorister eller demokrater?

Efter tio långa år kan vi börja prata med andra ord än de makten formulerar.

Vi – delar av kulturredaktionen – har just läst en artikel av Slavoj Zizek i The Guardian och nu vet vi inte riktigt hur vi ska göra. Zizek drar av liberalerna deras demokratimask, han blickar bakåt och han blickar framåt, och han gör det bra. Som alltid.

Men ska vi be att få översätta den? 

Det finns svenskar som skriver lika bra. Som Andreas Malm här idag på Kulturen. Men framför allt går utvecklingen så himla snabbt, att orden riskerar vara gamla redan inom några timmar.

Det är samma sak med en artikel av Robert Fisk, som jag hittar i norska Klassekampen. Även han konstaterar att västvärldens entusiasm för denna demokratirevolution är högst begränsad. 

Det skrivs mycket bra.

Det skrivs en del mindre bra också.

Lena bestämmer över all kultur i Sverige. Hon är kulturminister.

I morse pratade Lena på radion.

Lena sa att kulturjournalistik är väldigt svårt. Kulturjournalistik är information om olika sorters kultur.

Kultur är saker som människor gör när de har tråkigt.

Om inte kulturjournalistiken blir lättare så vill ingen bygga en opera, sa Lena sen. Det beror på att de som jobbar på bank inte tycker om saker som är svåra. Och de som jobbar på bank har alla pengarna som man ska bygga en opera för.

Då bygger de hellre en fotbollsplan. För fotboll är ganska enkelt.  

Tyckte Lena.

Då blev en kulturjournalist som heter Karin arg. Det var det värsta hon har hört, sa Karin.

Andra kulturjournalister blev också sura.

Det kallas kulturdebatt.  

Det blir alltid kulturdebatt när Lena säger saker om kultur för hon har jätteofta fel.

Martin Aagård

(Aftonbladet Kulturs läsa lätt-serie är ett samarbete med Centrum för lättläst information till näringslivet – ”Vi skriver så sponsorerna förstår”)

Kulturborgarrådet i Stockholm, Madeleine Sjöstedt, är en debattör av guds nåde. Kvantitativt sett. Vi har publicerat ett stort antal svar från henne, eftersom hon fått replik så fort hennes namn nämnts i någon debattartikel. Men eftersom hennes svar varit till förväxling lika – med förhållandevis långa utläggningar om den alldeles förträffliga kulturpolitik som bedrivs i Stockholm – oberoende av vilken sakfråga som egentligen var aktuell, började vi sakta tröttna.

I förra veckan var det dags igen. Claes Wahlin skrev om de hotande nedskärningarna av medel till de fria teatergrupperna. Sjöstedt svarar inte på sakfrågan, motiverar inte sina förslag utan ger sig återigen ut på en ordrik Odyssée i den fantastiska politik som är hennes.

Vi ville inte publicera så klart. Politiker har en hel del kanaler utan att behöva breda ut sig på en kultursida. I går kom svaret i stället på Sjöstedts blogg. Under rubriken Aftonbladet vågar inte ta debatten skriver en ”Jonas” på Madeleine Sjöstedts blogg att replikrätten är satt ur spel och att vi inte godtar andras verklighetsbeskrivning.

Claes Wahlins text var i sakfrågan högst konkret. Min slutsats är att det finns en person här som inte tar debatt, och det är Madeleine Sjöstedt. Jag väntar fortfarande på hennes underbyggda motiveringar när hon slaktar levande teaterverksamhet i förorten.