Det är klart Göran Hägglund har rätt, när han påstår att det finns en kulturelit.

Det finns de som är experter på kultur, på samma sätt som det finns experter på till exempel finanser. Till skillnad från de senare, gör kultureliten ingen samhällelig skada.

Bland denna kulturelit finns det dessutom de som föraktar de kulturuttryck som breda lager uppskattar – dansbandsmusik, för att ta ett exempel – och som på fullaste allvar tror att världen blir bättre om alla bara läste Proust. Jag tillhör inte dem.

När min bok om min pappa, Mig äger ingen, utkom (2007), bestämde jag mig direkt för att aldrig utnyttja min roll som kulturskribent för att diskutera andras läsningar. Boken ska få leva sitt eget liv, oberoende mig. Det var därför jag inte kommenterade Göran Hägglunds stora tal i somras, som till en tredjedel var ett karaktärsmord på min familj (en uppmärksamhet som kändes oförtjänt stor).

Men när Hägglund nu med en dåres envishet – senast igår – påstår att jag inte vet nåt om ”verklighetens folk”, och när han gör det i syfte att försämra just för såna som min pappa, måste jag frångå min princip.

Min pappa, Leif, arbetade som metallarbetare i Västerås från det att han var 14 år, till det att han blev arbetslös 1992. När han dog 2002, gick han fortfarande utan jobb. Han såg sig själv som ”vanligt folk”. Bodde i hyresrätt, åt husmanskost, gick på bandy, tittade på Rapport på kvällarna, var ute med båten på semestern. Han fick de sista tio åren av sitt liv uppleva kraftiga försämringar i den sociala trygghet han tidigare hade tagit för given. Sänkt a-kassa, höjd hyra, utförsäkringar. När han dog hade han inte en tand i överkäken, hänvisad till nyponsoppa och gröt.

Jag är glad att pappa är död på så vis att han sluppit ännu större försämringar under den här högerregeringen. En regering som har ökat klassklyftorna med rekordfart, en politik som bara är möjlig om man föraktar just såna som Leif: de som arbetar hårt med sina kroppar, de arbetslösa, de långtidssjukskrivna, de psykiskt obalanserade. De som inte tar för sig på samma sätt som den sociala elit som Göran Hägglund – och jag själv – tillhör.

Göran Hägglund inser det alla andra inser, att regeringens politik gynnar just denna sociala elit, vilket torde vara särskilt besvärligt för en socialminister.  Att börja prata om kultureliten som folkets fiende är därför en skenmanöver, men alla utom mänskan själv ser att han slåss mot väderkvarnar.

Det är helt riktigt, att det finns de inom den så kallade kultureliten, som skiter i såna som Leif. Till skillnad från Hägglund låtsas de ändå inte som nåt annat.

Åsa Linderborg  

Fanns det någon rättvisa, stavas ett av de hetaste namnen till ny förbundskapten i fotboll Pia Sundhage.

Det påstår jag inte för att svensk damfotboll förtjänar ”ett erkännande” – den har nog det erkännande den förtjänar. Inte heller för att jag tror att kvinnor alltid är de bästa cheferna – det tror jag inte alls de/vi är. Det här skriver jag bara för att svenska herrlandslaget behöver en meriterad tränare och få, om ens någon, är så meriterad som Pia Sundhage.

Pia Sundhage, född 1960, gjorde 71 mål på 146 A-landskamper åren 1975-96. Hon tog VM-brons 1991, EM-silver 1987 och 1995, EM-brons 1989, och blev svensk mästare 1979, 1984, 1989. Hon har, med andra ord, fler medaljer och pokaler än någon spelare i herrlandslaget. Konkurrenssituationen går självklart inte att jämföra, men poängen är att hon har en mental erfarenhet av stora mästerskap.

Viktigare är att Sundhage var vice förbundskapten för Kinas damlandslag under VM 2007 och att hon i OS 2008 tog USA:s damlandslag till seger, en prestation som borde fått svenskarna att svälla av stolthet på samma sätt som vi gjorde när Svennis ännu kunde triumfera – vilket är väldigt länge sen.

I Pia Sundhage skulle vi också få en tränare med civilkurage och integritet – minns bara hur hon vågade vägra George W Bushs segermottagning i Vita huset – vilket är helt nödvändiga egenskaper i ett jobb som alla andra tror de klarar bättre.

Jag föreslog Pia Sundhage som förbundskapten redan efter Malta-matchen (Aftonbladet 11 juni), och fick direkt läsarkommentarer att en kvinna inte kan leda ett herrlag, eftersom coachningen till stor del sker i omklädningsrummet. Det argumentet kan möjligen vara giltigt om man har spelare som inte kan prata fotboll med mindre än att de får dra ner byxorna. Och i så fall borde även det omvända gälla, men så vitt jag förstår är det inget problem för damlandslaget att det tränas av en man. Andra menade då att en kvinna inte kan ställa sig i nödvändig respekt inför ett gäng adrenalinstinna ungtuppar. Well, i så fall är det dags att ungtupparna lär sig sluta gala.

Ett annat argument är att kvinnor inte förstår sig på fotboll, eftersom de är just kvinnor. Som tror att det är ballen som ger insikten att bollen är rund. Men en förbundskapten som tänker taktik och laguppställning med kuken, tror jag inget landslag behöver. Och nån annan skillnad mellan män och kvinnor, än den som syns mellan benen, finns det ju faktiskt inte.

Åsa Linderborg

Två och en halv timma före avspark är det lätt att inse, att det finns viktigare saker att vinna än ett Nobelpris. Nobelpriset delas ut varje år, men VM spelas bara vart fjärde.

Två och ett halvt dygn sedan Herta Müller fick ett pris hon förmodligen väl förtjänar – jag har fortfarande bara läst en halv bok – men diskussionen har inte handlat om hennes författarskap, utan om eventuella läckor.

Vi var många som anklagade Svenska Akademien för att glappa. Jag var en av många som broderade en sambandskedja mellan kulturskribenten Peter Englund och Dagens Nyheter, och mellan Bonnierförlaget W&W och Bonniertidningen Dagens Nyheter.

Det är ingen orimlig teori, men plötsligt vet jag inte längre.

DN Kultur betedde sig verkligen som om de hade fått information i förväg, men det går ju inte, som jag redan påpekat, att moralisera över det. Och tänk om det var så, att de faktiskt bara gissade? Att de hade tur med kaffesumpen på ett sätt som vi andra inte hade – eller helt enkelt är skickligare än alla vi andra.

Det blir ju en helt absurd situation för Maria Schottenius, om hon aldrig mer ska kunna spekulera kring Nobelpriset, bara för att ett privat spelbolag vill tjäna pengar på världslitteraturen.

I kväll får Sverige stryk. Mittfältet läcker nämligen som ett såll. 

FREDAG 9 OKTOBER

11:03 Obama vinner fredspriset.

13:32 Obama bombar månen.

OBS! Detta skämt har stulits helt skamlöst från twitter.com/blisk

I dag har Aftonbladet två hela uppslag med utdrag ur Herman Lindqvists kommande bok om kronprinsessan Victoria. Det handlar mest om Daniel, en hyvens prick.

Jag har ju inget personligt mot detta snart gifta par, men ändå drabbar mig ett lätt illamående.

Alltså: varför måste vi läsa just den här kärlekssagan? Troligen för att kvinnan-av-börd-mannen-från-folket är en figur vi känner igen och gärna återser. För att den bearbetar orättvisan: den får oss att drömma om jämlika möjligheter i ett hierarkiskt system där vi, i det 21:a århundradet, låter titlar, privilegier och garanterad livslång försörjning gå i arv inom en familj. Klart vi måste få drömma då, om möjligheterna för en ung man från Ockelbo.

Det är dags att göra upp med monarkin. Vårt samhälle är inte primitivt som en saga eller som en pre-revolutionär fransk frossarkultur.

Låt kungabarnen festa och älska men låt mig slippa försörja dem.

Man kan beundra Barack Obama för mycket, men knappast för hans fredsaktivism.

Samtidigt som han drar tillbaka trupperna i Irak (det vill säga, han lämnar över kriget till privata bolag och deras knektar), trappar han upp kriget i Afghanistan.

Inte heller tyder det på något fredligt sinnelag, att hjälpa Israel att stoppa Goldsteinrapporten från att komma upp i FN – en oberoende undersökning om Gazakriget, tung nog att för första gången kunna ställa Israel inför krigsförbrytartribunalen i Haag.

Trots detta föräras Obama Nobels fredspris.

Det där priset har varit ett skämt ända sedan Kissinger fick det. Eller för att citera den amerikanske musikern Tom Lehrer, som slutade spela efter att ha tagit del av världens sämsta norgehistoria: ”Satiren dog i det ögonblicket… Det fanns inget mer att säga.”

I dag skäms jag å norrmännens vägar.

Lägg ner det där löjliga priset. 

Svenska Akademien läcker.

Än sen?

Det devalverar knappast Nobelprisets värde. Inte heller kan man ta vadslagningsbolaget Ladbrokes veklagan på allvar; det kan inte räknas till de lagstadgade rättigheterna att få spela och vinna pengar på ett författarskap. Och att några har en veckas försprång, betyder inte att vi andra också har möjlighet att göra bra kulturjournalistik.

Hade vi på Aftonbladet fått samma tips som Dagens Nyheter, hade vi gjort som de: Vi hade skaffat fram Herta Müllers senaste bok och publicerat en jätterecension samma dag som priset offentliggjordes.

Däremot hade vi aldrig, som Expressen, i förväg tryckt upp en löpsedel och pressat i händerna på Peter Englund. Expressen är fixerad vid att Peter Englund är en vanlig grabb från Boden – men betyder det att man kan behandla honom hur som helst? 

Ska man vara konspirationsteoretisk, kan man se följande mönster: Herta Müller kommer ut på W&W (roligt för dem!). W&W ägs av Bonniers – som även äger Dagens Nyheter.

Ingen avancerad tankelek.

Så här har det varit i alla år. Några känner till priset innan, andra gör det inte. Det är helt omöjligt att moralisera kring att någon tar emot och förvaltar ett tips. Visst ser det lite löjligt ut när de i efterhand, år efter år, blånekar i sten och försöker bedyra sin enastående förmåga att ”gissa” rätt – men vad kan de annars göra?

… för publiceringen.

Det sägs att Svenska Akademien läcker.

Ja ha. Sover Dolly Parton på rygg?

Värt att notera dock: Dagens Nyheter publicerade redan 12.16 en segerintervju med sig själva, det vill säga 44 minuter innan Peter Englund, ständig om än sällsynt skribent i Dagens Nyheter, offentliggjorde årets Nobelpristagare. 

På Aftonbladets fråga, svarar kulturredaktör Maria Schottenius att allt som dn.se publicerade idag har fått fel tidsangivelser.

Jobbigt för dem. Och just idag, av alla dagar.

Björn Wiman, kulturchef på Expressen, är upplivad över att jag är ledsen över Bokhoras Album: ”ett rörande exempel på den specifika svenska litteraturmasochismen” skriver han.

Själv skrattar Wiman kanske hela vägen till internetbokhandeln, oavsett hur urvattnat det offentliga samtalet om litteratur blir. För det är väl så det är om man alltid gillar det som nästan alla andra gillar eftersom det är bäst eftersom de allra flesta gillar det så mycket – av fri vilja, så klart.

Jag är naturligtvis inte glad för hans skull.