Stockholms stad delar ut reflexvästar till förstaklassare. SL installerar spärrar som klämmer människor och djur. Vad har dessa två händelser med varandra att göra?

Flera saker: det handlar om trafik, biltrafik respektive kollektivtrafik. Det handlar om synen på medborgare: i det första fallet är hen någon som till varje pris ska betala för sig (och röra sig på rätt sätt), i det andra flyttas ansvaret från trafikanter med motorer till trafikanter utan.

Klart är att i båda fallen försöker man lösa olika sorters trafikproblem på ett likartat sätt: med design.

Klämspärrar designade att stoppa oönskade trafikanter, och reflexvästar designade för att synliggöra sina bärare ersätter alltså mer grundläggande arbete för genomgripande förbättring.

Människor plankar av väldigt olika skäl: ekonomiska, politiska – man ser det som ett sätt att kräva nolltaxa, eller så tycker man att kollektivtrafiken är för dålig för att kosta något – eller helt slumpmässiga och spontana. Bilister har säkert också många anledningar att strunta i trafikregler – framför allt den grundläggande regeln, att visa hänsyn i trafiken – men bilisters regelbrott är något alla andra tvingas leva med.

Så i stället för att alltså förbättra kollektivtrafiken köper man dyra spärrar. I stället för att sätta upp trafikljus och farthinder utrustar man barn med västar. Att det är de oskyddade, de levande kropparna, som ska disciplineras och uppfostras är tydligt. Stockholms stad och SL städar upp, med formlösningar.

Eller nej, förresten. Inte enbart. I trafikkontorets gedigna arbete för en säkrare trafiksituation för barn, ingår också att dessa ska tävla om vilken skola som i högst utsträckning går, cyklar eller åker kollektivt. Plötsligt råder här också nämligen folkhälsa. Det är bara att välja: överviktiga barn som skjutsas i bil, alternativt kläms i spärrar, eller smärtare barn som blir överkörda där regleringar saknas.

Göteborgs-Postens litteraturpris går i år till den författare som skrev en av förra årets mest intressanta romaner. Eva-Marie Liffners Lacrimosa var också nominerad till Augustpriset, utan att få det.

I brist på tillgång till motiveringen saxar jag ur Jenny Tunedals recension:

”Eva-Marie Liffner har tänkt på Tintomara. Hennes fjärde roman Lacrimosa är ett sagolikt försök att ge röst och kropp åt den rådjurslika androgynen, göra henne till berättare. Rentav till hämnare – för att hennes liv har stulits, blivit fiktion och fotnot i en kändisförfattares biografi.”

Bokmässan är igång för branschfolk från och med denna morgon (eller ”främst för branschen” som det något tvetydigt uttrycks på mässans hemsida) och bokhavet sveper med sig läsande och bläddrande människor i den där dansen som kallas kaos, cirkus, inspiration.

Utan besökare, författare och böcker ingen mässa. Och utan kulturtidskrifter ingen fördjupning, skulle jag vilja hävda. Tidskrifterna har i stort sett tagit över presentationen av spännande smal litteratur och fördjupande debatter. Alltså från kultursidor som trängs ihop och bantas ner. Nu är nedbantning inget som kan drabba en genomsnittlig kulturtidskrift, den är redan slimmad in till skelettet.

Desto större mirakel är det att alla dessa tidskrifter kan komma ut år efter år. Imorgon utses en av dem till Årets kulturtidskrift, för sjuttonde gången. Den ambulerande juryn är stockholmsbaserad och i den har Johan Söderbäck, Marianne Lindberg De Geer, Shang Imam, Helena Boberg och Rasmus Fleischer ingått.

De nominerade tidskrifterna spänner över ett så brett fält man kan önska: akademiska och essäistiska Tidskrift för genusvetenskap, våghalsiga och anrika Paletten, sobra Aiolos, punkiga Det grymma svärdet, poetiskpolitiska Dissidentbloggen och ljudavantgardets Nutida musik.

Jag vågar inte sätta en femma på någon av dem. Men hoppas lite stilla på Konsten. Eller på genusvetenskapen. Eller nej, förresten: allihop.

Pär Ströms nya bok Mansförbjudet (utgiven som en book on demand) handlar om diskriminering av män och pojkar, och är en katalog av olika insatser avsedda att stödja flickor och kvinnor. Eftersom det finns till exempel stöd för misshandlade kvinnor men inte för misshandlade män drar Ström slutsatsen att män här är utsatta för diskriminering. Det är debatt på en mycket irriterande, närsynt, detaljnivå.

Ett bra exempel ur Ströms intellektuella universum är hans analys av det faktum att ”pojkflicka” ses positivt medan ”flickpojke” knappt ens finns som ord och femininitet hos pojkar ses negativt. Detta skulle jag som feminist tolka som att respekten för manlighet tyvärr är så mycket större – vilket alltså skapar den paradoxala situationen att kvinnor oftast har ett utrymme för överskridande, medan män och pojkar tvingas hårdare in i mallen.

Denna höga status för manliga egenskaper och beteenden är något feminister i de flesta läger försöker bekämpa. Men för Pär Ström är det alltså en diskrimineringsfråga. Ett annat exempel ur hans bok är simtider och simskolor för flickor och kvinnor. Diskriminering, ropar Ström. Men det faktum att många flickor från muslimska familjer inte får bada tillsammans med pojkar, vad gör man åt det? Struntar i dem? Tvingar föräldrarna att ändra sig? Pär Ström har inga svar på detta och det beror på att han heller inte ställer några frågor till sitt material. Det är bristen på frågor, sammanhang och analys som gör hans bok meningslös, både som seriöst debattinlägg och som kunskapsbank.

Pär Ströms syn på diskriminering skulle med ett aktuellt ord kunna kallas bokstavstroende. Han bryr sig nämligen inte alls om strukturer, utan bara om det han kan läsa sig till. Och då är det bokstavligen läsa, inte fundera.

Jag har nu ägnat denna bok ett par timmar av mitt liv. Det vore fint att få dem tillbaka. Eller är jag diskriminerad av tiden?

Skadegörelse är det om man målar på annans egendom. Om det är ovälkommet alltså. I vintras målade Martin Höjman, Hannes Karlsson och Bjarne Larsson Albér ordet Omhändertänksamhet på fyra brofundament mitt i stan. Det tolererades inte av Stockholms Stad, med sin nolltolerans mot allt som uppfattas som klotter. Det vill säga mot offentlig konst utan beställare.

Fullsatt var det inte i dag på Stockholms tingsrätt, när de åtalade skulle få sin sak prövad. Ändå var rättegången av minst lika stor principiell betydelse som när Anna Odell inför ett stort pressuppbåd ställdes inför rätta för tre år sedan. Den gången gällde det ett undersökande konstprojekt som slet på allmänna resurser och tillit, nu gällde det gatukonst med budskap om solidaritet som, på grund av Stockholms stads policy, kräver sanering. Kostnaderna skulle ju, om ingen sanering krävdes, vara noll.

Just kostnaderna för saneringen, skadeståndskravet, tog en hel del av rättegångstiden i anspråk. De 13000 kronorna som trafikkontoret räknat ut var enligt försvaret en onödigt hög summa. Skadeståndskravet gillades heller inte av rätten. Bara detta får betraktas som en liten spik i nolltoleransens kista. Att de tre åtalade dömdes till relativt få dagsböter är också ett tecken på att inte heller tingsrätten kan ta den stenhårda klotterpolicyn helt på allvar.

Det hade knappast skadat någon om ordet Omhändertänksamhet hade kunnat pryda de fyra brofundamenten, som en påminnelse om solidaritet, medmänsklighet, civilkurage och hjälpsamhet. Klotterpolicyn är ju i själva verket inte hård utan slapp, när den leder till urskiljningslös hets.

I dagens Göteborgs-Posten efterlyses, i en osignerad ledare, att muslimer i väst höjer sina röster mot det eskalerande våldet i Egypten, Libyen, Jemen. Våld som eventuellt utslösts av den muslimhatande film som fått medieutrymme i dagarna. I går mejlade redaktionen för SvT Debatt en svensk muslim, Amanj Aziz, och frågade om han ville vara med och debattera utifrån frågeställningen ”varför är muslimer så lättkränkta?”

Jag tänker mig att det är svårt att höja rösten på de premisserna. Att det är lika förkastligt att kräva höjda muslimska röster nu, som det var att kräva svenska judars ställningstagande när Israel anföll Gaza. Varför ska människor som är i minoritet och inte har med saken att göra alltid servera majoritetssamhället de åsikter som avkrävs dem?

Ingen ber kristna över hela världen om avståndstagande uttalanden när abortkliniker sätts i brand, eller när påven än en gång vävt in några stänk homofobi i något tal. Det är förstås för att kristenheten sammanfaller med den vita, liberala, normen. Nå. Allt detta är självklarheter.

Men jag vill ändå passa på att ta avstånd från den rödhårige prins Harrys alla excesser. Han har inget med oss andra rödhåriga att göra.

Och sedan hoppas jag ju förstås att alla som någonsin arbetat på Göteborgs-Posten nu höjer sina röster och tar gemensamt avstånd från dess antiliberala ledarredaktion. Eller kanske alla i hela Göteborg förresten.

PS. Göteborgs-Postens ledarredaktion har nu gjort en pudel. Den var ytterst välkommen. DS

Islamhat är inte bara är en politisk sjuka som håller på att äta Europa inifrån – det är också en journalistisk affärsmodell.

Men marginalerna är snäva i extremhögerpressen. I fler än en bemärkelse.

Det är inte bara tajt åsiktsmässigt. Det verkar dessutom vara svårt att få skiten att gå ihop, även om Sverigedemokraterna skjuter till lite.

Och konkurrensen har hårdnat på rasismens Fleet street.

Nyligen startade Tryckfrihetssällskapets ordförande Ingrid Carlqvist tidningen Dispatch International. Förstasidan pryds av en kvinna med burka och (huvva!) barnvagn. Artiklarna har rubriker som: ”Sharia is already here”, ”Genocidal multiculturalism”, ”The mysterious case of Obama’s identity” och ”Muhammad in big trouble”. Och så vidare …

Det dröjde inte många dagar innan hon hamnade på kollisionskurs med Avpixlat, sajten som tidigare hette ”Politiskt inkorrekt” och publicerar texter med rubriker som: ”Sharia är redan här”, ”Folkmordsmultikulturalism”, ”Muhammed har problem”. Och så vidare…

I en intervju på Dagens Media hävdade Carlqvist att hennes tidning görs av riktiga journalister medan Avpixlat bara är en oprofessionell blogg. Axpixlat anklagade henne i sin tur för att stjäla skribenter och vara ”snorkig”.

Det lustiga är ju att bägge påstår sig avslöja ”den osminkade sanningen om invandringen”. Och man skulle ju kunna tro att sanningen skulle tåla att avslöjas av flera yttrandefrihetshjältar som trotsar pk-medias förljugna bild av världen.

Men det är väl det man misstänkt hela tiden.

Avpixlats sanningar blir nog sannast om de själva får bestämma hur de ska se ut.

I lördags svarade Marianne Lindberg De Geer i Expressen på en text jag skrivit om bråket kring Jamtli-utställningen.

Eftersom hon spelar ut populist-kortet har jag faktiskt inte någon lust att besvara hennes nya utspel. Men rubriken var så rolig att jag ändå blir tvungen att påpeka något vad gäller jämförelser.

Så:

Islam är inte alla religioner.

En nidteckning är inte en diskussion om religioner.

En uppmaning till bojkott är inte att öppna för en diskussion.

När Jamtli nu lagt ner sin utställning Udda & Jämt, sedan alltför många konstnärer hoppat av, är meningarna minst sagt delade. Mårten Arndtzén gjorde klart i en krönika i kulturradion att de avhoppade konstnärerna förminskar det faktum att Lars Vilks tänker delta i antimuslimsk, rasistisk, konferens. Gunilla Brodrej ägnade sig i Expressen åt att göra sig lustig över Östersund, Dan Jönsson kämpade i en spalt i Dagens Nyheter fram en hyllning till provokationens egenvärde, Karin Mamma Andersson debatterade frågan i radions P1 utan att vilja ta i Vilks betydelse med tång.

Om man för en stund lägger Vilks åt sidan är konstnärernas perspektiv viktigt. Konstnärer är inga clowner som kan kallas in och puttas bort efter behag. Jag har full förståelse för de som protesterar, liksom jag förstod de poeter som förrförra sommaren inte villa skriva poesi till ett prinsessbröllop. Men konstnärernas agerande hänger också samman med att det är lättare att bojkotta Jamtli än en institution med större inflytande och status i konstvärlden.

Mer än kulturens egna maktstrukturer skaver den opolitiska inställningen. Själva uppmaningen till bojkott kom från Marianne Lindberg De Geer, och hennes argument var ju politiska. I Expressen har hon publicerat två artiklar i ämnet. I båda har SION bagatelliserats och framställts som vilken organisation som helst. Oklara antydningar om den svenska undfallenheten, om huruvida Janne Josefsson skulle kunna tala på antimuslimsk konferens, ger en helhet som är ett tydligt stöd till Lars Vilks projekt, både konstnärligt och politiskt.

Att bojkotta utställningen utan att reflektera över varför Vilks blev avpolletterad blir delvis att godkänna ett sådant stöd. Det vill säga att se den antimuslimska rörelsen som helt oproblematisk. Som Arndtzén påpekar: ”Kanske Jamtlichefen reagerade som han gjorde för att han kommer från ett land där islamskräcken dominerat hela det politiska samtalet i åratal.” Är det en dansk situation vi fått nu?

I dagens Expressen skriver Marianne Lindberg De Geer återigen om Jamtli, hennes stöd till Lars Vilks och framför allt om Jamtlis oförmåga att försvara sitt beslut på ett rimligt sätt.

Hon hänvisar till en intervju med Jamtlis chef Henrik Zipsane, skriven av Hans Erling Jensen. Zipsane säger helt vansinniga saker om Vilks, vilka kommenteras av De Geer och så att säga utgör artikelns bas.

De Geers slutkläm, att Vilks måste få undersöka vad han vill och att han inte lämnar walkover till Sverigedemokraterna är lite märklig. Det är fortfarande ingen som debatterat hans projekt som krävt att det ska upphöra. Däremot tillåter jag mig tvivla på att stödet för Sverigedemokraterna skulle sjunka om Lars Vilks visar ett konstverk i Östersund.

Men nu till sakfrågan. Hans Erling Jensen har, skriver De Geer gjort intervjun på uppdrag av Europe News. Det låter ju förtroendeingivande. Om det inte var så att Europe News är en minst sagt obehaglig antimuslimsk webbtidning. Just i dag, när domen mot Breivik meddelas, publiceras en text av Fjordman om etablissemangets stöd till det mångkulturella Norge. Jensens text är publicerad på Tryckfrihetssällskapets hemsida. Ganska nära en försåtlig artikel om de hemska motdemonstranterna som störde EDL:s möte i Stockholm i augusti.

Källkritik är, med Wikipedias formulering, en ”kritisk granskning av källmaterial, och en bedömning av trovärdigheten av påståenden som ges i en källa.” Att så okritiskt citera dessa tendentiösa källor är, faktiskt, helt oförsvarligt. Att De Geer är ovan vid källkritik är en sak, men Expressens kulturredaktion borde ha en viss vana.

Henrik Zipsane säger sig vara helt uppåt väggarna felciterad. Ord står mot ord. Men jag vet vem jag finner mest trovärdig.

De Geer har utmärkta argument att försvara Vilks, utan att vända sig till extremister. Med sådana vänner behöver Vilks inga fiender om man säger så.