10. ”Answering bell”/”The rescue blues” (2001)
Med andra soloalbumet ”Gold” försökte Ryan Adams skapa ett nostalgiskt nu.
Ambitionerna var skyhöga.
Han ville att skivan skulle vara som radiostationernas ”classic rock”-shower, programmen som, om man rattar in rätt frekvens, spelar The Who, The Rolling Stones, The Temptations och The Shirelles efter varandra. ”Gold” var hans version av den rockhistorien.
I en pr-film som marknadsförde skivan pratade Ryan om en dröm:
– Jag ber varje dag för en romantisk revolution, att människor ska tycka att Oscar Wilde och Emily Dickinson är coola. Eller att The Velvet Underground är viktiga.
Musiken på ”Gold” är jordbunden rock med stars and stripes och läsglasögon. Låtarna är som ett fat med fläsk, potatis, Heinz tomatketchup och en novellsamling av Richard Yates.
I cd-häftet finns en rad svartvita foton där Ryan Adams sträcker ut sig på en säng och kelar med fotomodeller och pistoler. Samtidigt döper han en låt efter Sylvia Plath, en amerikansk poet och författare och feministikon som tog självmord i London 1963.
”Gold” är det mest kommersiella och tillgängliga Ryan Adams gett ut. ”When the stars go blue” nådde exempelvis långt utanför den alternativa countryscenen. Balladen har spelats in av flera andra artister, däribland irländska The Corrs – en duett med Bono från U2 – och norska Venke Knutson. Låten hördes även i den äckligt tillrättalagda tonårsserien ”One tree hill”.
Listan innehåller redan ett par spår från ”Gold” – ”New York, New York” och ”Suicide handbook”- versionen av ”Firecracker”.
Här är två till, på delad tionde plats. Nej, jag kan omöjligen skilja dem åt. Hur ska man annars få in allt bra som Ryan har gjort?
De första sekunderna av ”Answering bell” är en hyllning till The Band. Efter de första ackorden väntar man sig att Levon Helm ska komma in med rutig skjorta och leriga stövlar och sjunga en helt annan text från en helt annan klassiker: ”I pulled into Nazareth, I was feelin’ about half past dead…”
Medan ”The rescue blues” är urban gospel som, med tanke på den outgivna musikvideon, också kunde ha hetat ”A southern boy in New York”. En passande beskrivning av Ryans resa från uppväxten i North Carolina till rockstjärna.
Klippet med ”Answering bell” talar för sig själv. Ryan Adams uppträder hos Jay Leno med två pappfigurer i kören, Chewbacca och Darth Vader. Gästen Adam Duritz från sorgligt underskattade Counting Crowes vill inte vara sämre.
Han har en hel wookie på huvudet.

Den outgivna musikvideon till ”The rescue blues”. Omar från ”The wire” (Michael K. Williams) skymtar förbi i taxin.

9. ”La Cienega just smiled” (2001)
Mer från ”Gold”. Låten som fick Elton John att utbrista: ”He’s a talented little fucker, ain’t he?”

8. ”Dear Chicago” (2003)
Behöver låtar vara längre än två minuter och tolv sekunder? I fallet ”Dear Chicago” är svaret nej.
Få låtar är mer Ryan Adams än ”Dear Chicago”. Titeln innehåller en geografisk plats i USA. Texten handlar om den gastkramande och tomma friheten efter ett förhållande. Slutsatsen ”I’ve been thinking some of suicide,
but there’s bars out here for miles” borde bli en t-shirt.
Ryan Adams spelade in den kolsvarta balladen flera gånger innan den släpptes på skivan ”Demolition”. Från början var tanken att ”Dear Chicago” skulle vara det sista spåret på ”Heartbreaker”.

7. ”Dear Anne” (outgiven låt, ”The swedish sessions”, 2001)
De oupptäckta diamanterna. Oljan under isen i arktis. Förbundsarken i slutet av ”Indiana Jones och jakten på den försvunna skatten”. De där låtarna som får fansen att slita sitt hår av lycka när de hittar dem. Spåren som ingen, inte ens upphovsmännen själva, kan förklara varför de aldrig gavs ut at the time.
Det finns några stycken. Bob Dylans ”Blind Willie McTell”. Bruce Springsteens ”Loose ends” och ”The Promise”. Ryan Adams ”Dear Anne”.
Precis efter att Ryan Adams slagit igenom som soloartist gjorde han en kort och krånglig soloturné på små ställen i Sverige. Han bråkade med journalister och fotografer och publiken och verkade vara på riktigt uselt humör.
Jag såg honom på Södra teatern i Stockholm. Ryan tyckte att scenbelysningen gjorde ont i ögonen. Han fick personalen att släcka lamporna och satt och muttrade i mörkret. Han inledde, om jag inte minns fel, med en sju minuter lång version av en ballad som ingen hört förut – ”Dear Anne”.
Melodin har obegripligt nog stannat kvar i arkiven sen dess. Ryan har själv förklarat att han gillar ”Dear Anne” lika mycket som fansen. Men det har aldrig känts rätt att ge ut den på skiva. Ämnet är för allvarligt och tungt. Han är rädd att framstå som fånig.
I dag är det lättare att begripa varför ”Dear Anne” blev en samlarraritet. I början av 2000-talet gjorde Adams sitt bästa för att vara svår och rock’n’roll. Hur bra passade ”Dear Anne” in i den mytbildningen? En öm vaggvisa om Anne Frank?
 

6. ”Fix it” (2008)
Coldplay har ”Fix you”. Ryan Adams har ”Fix it”. Om låten var en tåglinje hade ”Fix it” varit en station mitt mellan New Yorks rockklubbar och Memphis. Blåögd southern soul som hänger på en bar i East Village. Ryan borde spela in ett helt album med ”Fix it”-liknande låtar.

5. ”Dancing with the women at the bar” (1997, Whiskeytown)
Bedårande countryballad om att titta på månen i närheten av Sunset Strip i Los Angeles, vad annars? Om man får tro på texten kan det gå illa. Originalet släpptes på Whiskeytowns ”Strangers almanac”. Men den här versionen från Adams senaste solokonsert i Oslo är bättre. Lyssna på andra versen. Lyssna på hur Ryans röst fyller hela rummet. Men lyssna på egen risk. Det här är farlig musik. Konsekvenserna kan bli dyra. Skyll inte på mig om du vaknar upp på golvet bredvid tomma whiskeyflaskor och en främmande naken människa efter ”Dancing with the women at the bar”.

15. ”Harder now that it’s over” (2001)

14. ”Dear John” (2005)

13. ”Two” (2007)

12. ”Like the twilight” (också känd som ”Drunk and fucked up”, outgiven låt, ”48 hours”, 2001)

11. ”Come pick me up” (2000)

Någon sa att ingen sjöng blues lika långsamt som Ray Charles.
Byt genre och åsikten blir en bra beskrivning av Ryan Adams. Ingen sjunger countryrock lika långsamt som han.  ”Dear John” är ett bra exempel. Det är en vals i slow motion. Ryan drar ut melodin och orden tills låten om ve och klagan och döden nästan går av: 

”Cause you are always mine to keep when you’re gone
Two silvers rings, one’s on my finger and the other one’s gone
Went underground with you, oh John…”

Det är balladerna som skiljer Ryan Adams från alla andra artister som gör musik med rutig skjorta, akustisk gitarr och munspel.
Merparten av balladerna handlar om att förlorad kärlek, om att vara dumpad, om att ha fuckat upp ett förhållande, om att sitta kvar i baren tills personalen kör ut ens sorgliga arsle, om att vara så ledsen att man vill dö, helst på en gata i Los Angeles.
Att vara sentimental och bejaka sin allra ynkligaste självömkan med millimetermått är Ryan Adams specialitet. Där andra artister bromsar och svänger och håller igen väljer Ryan alltid att köra in i bergväggen eller utför stupet. Eller bara fortsätta dricka.
The botten is aldrig nådd för honom. Man kan alltid att sjunka djupare. Lås dörren, dra ner persiennerna. Det går att gråta lite till om ingen hör.
”Harder now that it’s over” från ”Gold” är en sorts blåkopia för alla gråtlåtar som Ryan Adams har spelat in efteråt.
”Come pick me up” är däremot ensam i sitt slag. I den sarkastiska refrängen låser Ryan in lyssnaren i en detruktiv relations mörkaste hjärta och slänger bort nyckeln: 

”Come pick me up
Take me out
Fuck me up
Steal my records
Screw all my friends
They’re all full of shit
With a smile on your face
And then do it again
I wish you would”

Det är lätt att avfärda Ryan Adams som en pompös posör. Ingen är mer medveten om det än han. Enligt The New York Times ritade Adams en gång en karikatyr av sig själv som sjunger ”Two”:
”Blah, blah, blah, whine, whine, whine/It takes two when it used to take one.”

Men det är också den största anledningen att gilla honom.
Vem fan blir lycklig av artister som inte vågar vara patetiska?
Och vem fan blir lycklig av glad musik?

”Like the twilight” är från outgivna albumet ”48 hours” och har cirkulerat under många namn på bootleg och live.
Ett fantastiskt exempel på sångaren Ryan Adams. Balladernas ämnesval är country. Men rösten är soul. Hos andra artister hade texterna blivit jobbiga bad boy-klichéer. Men Ryan kan, precis som soulmusikens största, få enkla ord och vardagliga meningar att kännas livsviktiga. För andra artister i samma genre hade flera texter blivit futtiga klichéer. Men Ryan får dem att växa tilll insiktsfulla kommentarer om lyssnarens eget liv.
Man behöver inte ens förstå vad han sjunger om för att gilla musiken.
Men det är klart. Refrängen i ”Like a twilight” är tydlig nog.
Vem har inte varit full och förstörd?

(Här skulle jag också kunna skriva om ”Now that you’re gone” och ”How do you keep love alive” från ”Cold roses”. Eller ”Cry on demand” från ”Demolition”, en ballad som Ryan säger att han ångrar att han skrev. Låten var för elak mot damen han för tillfället dejtade. Eller ”Jeane”, ett bonusspår från ”Jacksonville city nights” som min käre vän och hopplöse Ryan-fanatiker Klas Ekman tipsar om i ett sent sms efter midnatt. Rekommenderas varmt.)

”Harder now that it’s over” från ”Gold”.

”Dear John”, inspelad för BBC, 2007. Originalet är en duett med Norah Jones. Men Neal Casal är och förblir The Cardinals svar på Emmylou Harris.

”Two”. Något av det finaste som spelats in hos David Letterman.

Full och uppfuckad.

”Come pick me up”. Hos Letterman, igen. Mycket öm version utan svordomar.

Ibland händer det. Ibland händer det utav bara helvete.

1997 jammade två av världens bästa fenomen med varandra.

Prince, som på den tiden kallade sig för en symbol som inte går att uttala, gästade Mupparna.

Och inte bara det.

Den Korte har ett halmstrå i munnen. Och blir jagad av en alligator som låtsas vara hund.

Och Prince och Gonzo i samma scen!

I och med det här klippet har festivalen Way Out West i Göteborg börjat.

Howdy.

Jonathan Franzen.

Bra intervju i senaste numret av Vi läser. Franzen gillar naturligtvis tv-serierna ”The wire” och ”Breaking bad”. Hans förra roman, ”Tillrättalägganden”, ska kanske bli tv-serie hos HBO. Franzen har skrivit tre pilotavsnitt och väntar på besked.
Hans senaste bok ”Frihet” släpps på svenska i augusti. Den är… oerhörd. 
Jonathan Franzen gästar den internationella författarscenen på Kulturhuset i Stockholm 22 september och Bokmässan i Göteborg dagen därpå.
Framför allt har han det utlimata författarutseendet. Se och lär och inspireras.

19. ”Empty room” (vinylsingel, 2011)

Det finns många tomma rum i pophistorien. Gary Moore hade ett. Sanna Nielsen marknadsförde framgångsrikt ett omöblerat rum i Melodifestivalen 2008. Queensrÿche sjöng om ”My empty room”. Death Cab For Cutie bidrar med ”My heart is an empty room”. Listan är lång.
I år, på singeln ”Acoustic nightmare” som såldes på den akustiska soloturnén, löser även Ryan medlemskort till ”Empty room”-klubben.Verserna skulle få Jackson Browne att fråga efter en näsduk. Melodin är det vackraste Ryan Adams har skrivit sedan albumet ”Easy tiger”.

18. ”A kiss before I go” (2005)

2005 släppte Ryan Adams tre skivor, dubbeln ”Cold roses”, ”Jacksonville city nights” och ”29”. Det var en sorts comeback. Karriären hade trampat luft i några år. Det är långa bussresor mellan ljuspunkterna på albumen ”Rock n roll” och ”Love is hell 1–2”.
2005 presterades även nya kompbandet The Cardinals på skiva. Gruppen signalerade starten för Ryans andra storhetsperiod som soloartist. De blev lika viktiga för Ryan Adams sound som Crazy Horse för Neil Young. Eller The Bad Seeds för Nick Cave.
Musiken på ”Jacksonville city nights”, titeln syftar på Adams födelsestad, är lika country som ett potatisland. Speciellt i inledningsspåret ”A kiss before I go”. Refrängen är ett recept för lyckade avsked:
En shot. En öl. Och en kyss.

17. ”Goodnight Rose” (2007)

Ryan Adams är fenomenal på öppningslåtar.
”To be young (is to be sad, is to be high”” på ”Heartbreaker”. ”New York, New York” på ”Gold”. ”A kiss before I go” på ”Jacksonville city nights”. Och ”Goodnight Rose” på ”Easy tiger”.
Skivan ”Easy tiger” är över huvud taget bland det aboslut bästa Ryan Adams gjort. Jag har arbetskollegor som på allvar tycker att samtliga låtar borde finnas på listan. Och jag säger egentligen inte emot.
Jag och min storebror såg turnén efter ”Easy tiger” på Chinateatern i Stockholm.
Mellan låtarna betedde sig Ryan som vanligt. Han muttrade, kliade sig i kalufsen, suckade när han behövde byta instrument, klagade på medhörningen och ljudet i allmänhet och förlämpade publiken. Konserten avbröts i en kvart på grund av tekniska problem och belysningen hade glömt betala elräkningen. The Cardinals var, för det mesta, bara några mörka silhuetter på scen. Det var fantastiskt.
För när en låt väl startade, något som ibland kändes högst osäkert, gick stämningen från disträ till kompakt koncentration på två sekunder. Jag minns framför allt en ”The rescue blues” där Ryan sjöng ner publiken i skorna och rakt genom golvet. Neal Casals stämsång, ingen manlig röst har passat Ryans bättre, bör också nämnas.
Efteråt var ett par av mina yngre vänner missnöjda. Vi kan kalla dem för Peter Ottsjö och Ronnie Sandahl. De stod utanför i regnet och rökte och svor. De köpte biljett för att höra ”La Cienega just smiled” och ”Oh my sweet Carolina”, men i över två och en halv timme ignorerade Ryan i stort sett materialet från ”Heartbreaker” och ”Gold”.
Jag och brorsan log i mjugg. Vi är båda överens om att, exempelvis, ”Easy tiger” är precis lika bra som Ryans uttjatade debutalbum. Vi fick valuta för pengarna redan i första låten – ”Goodnight Rose”. Och när vi kom hem fortsatte vi att spela ”Goodnight Rose” på stereon tills DN dunsade in genom brevinkastet.

16. ”Tiny dancer” (cover, 2002)

Ryan Adams har, precis som alla anständiga artister, gjort mängder av covers. Några av de mest lyckade var tillsammans med Elton John.
De uppträdde på ”CMT Crossroads”, en tv-show där två olika artister eller grupper möts och spelar varandras låtar. Elton John har länge beundrat Ryans musik. Han har sagt att ”Heartbreaker” fick honom att spela in skivan ”Songs from the West Coast” från 2001.
Elton gjorde utmärkta versioner av ”La Cienega just smiled” och ”Oh my sweet Carolina” på ”CMT Crossroads”. Men Ryans ”Tiny Dancer”, som fick ett andra liv tack vare filmen ”Almost famous”, stal showen.
Elton John presenterar den för publiken med en blygsam underdrift:
– See if you know this one…

Bonuscovers

Ryan och Emmylou Harris i Gram Parsons ”Return of the grievous angel”.

Whiskeytown gör Johnny Cashs ”I still miss someone”.

Ryan spelar Oasis ”Wonderwall”. Utsökt liveversion från 2000.

(Krönika publicerad i Nöjesbladet, 5/8, 2011)

Måste man älska New York för att skriva om musik i Aftonbladet?
Kan verka så ibland. 
Men jag svarar med en motfråga: 
Är man människa om man inte gillar New York?

På tåget. 
”Hässleholm, nästa. Nästa Hässleholm” säger de i högtalarna.
Men så länge jag har hörlurarna på känns det som att jag rullar in mot Penn Station, New York. 
Jag lyssnar på den briljanta samlingen ”Watch the closing doors: a history of New York’s musical melting pot vol. 1, 1945–59”. Det är första volymen i ett stort projekt där brittiska musikjournalisten Kris Needs, med benägen assistans av bland andra Martin Rev från Suicide, försöker ta ett helhetsgrepp över musikkulturen som fått världens bästa stad att pulsera från 40-talet och fram till i dag. Tanken är att ge ut sex dubbelskivor. 
Det finns otaliga på temat New York. Men de flesta lyfter fram en genre i taget. Jazz. Hiphop. Punk. Doowop. I ”Watch the closing doors” ska allt få plats samtidigt. 
Kris Needs vill ha Pete Seeger och Louis Armstrong på samma album. Han försöker fånga känslan som en vän beskrev efter att ha promenerat i stadsdelen Bronx. Olika typer av musik strömmade ut ur varenda öppen dörr. 
Att lyssna på ”Watch the closing doors” är som att gå kors och tvärs genom ett svunnet och svartvitt Manhattan. Från morgonpendlarna i tunnelbanan (Duke Ellingtons ”Take the ’A’ train”) till gathörnen i Harlem (The Five Satins ”In the still of the night”), via en lunch i Central Park (Billie Holidays ”Autumn in New York”) och vidare ut i natten på hippa jazzklubbar downtown (Thelonious Monks ”Brilliant corners”) och poesiuppläsningar i The Village (Allen Ginsbergs ”Howl”).
Samlingen passar en tid där spellistor blivit viktigare än traditionella cd-skivor perfekt. Kris Needs har lagt ner stor möda på att hitta rätt vibe genom en noggrann låtordning. När slitna klassiker placeras i ett nytt sammanhang – mellan två andra, mer oväntade låtar – blir de som nya igen. 
Kris Needs har även skrivit ett tjockt texthäfte som inte finns på Spotify där han förklarar sina tankar och val. Han bevisar en gammal sanning. Musik utan en bra story är inte värd att lyssna på. 
Och det är aldrig för sent att upptäcka en av jazzhistoriens vackraste och mest sublima ballader – Charles Mingus ”Goodbye pork pie hat”.

(slut)

”Watch the closing doors” finns på Spotify. Klicka här.

Kris Needs projekt har även en egen hemsida.

22. ”Excuse me while I break my own heart” (Whiskeytown, 1997)

Inspelningarna av Whiskeytowns andra album ”Strangers almanac”, där Ryan Adams på allvar började bli altcountryscenens mest omtalade wonder kid, var kaotiska. Producenten Jim Scott, som bland annat har arbetat med Tom Petty, ville polera upp soundet och få skivan att fungera som en helhet. Gruppen ville förstöra låtarna.
Adams har efteråt berättat att han avskydde inspelningarna i Nashville. Han var deprimerad, missbrukade receptbelagda mediciner och var allmänt missnöjd med bandet. Känslorna var ömsesidiga. Gruppen var som en svängdörr där bandlemmarna kom och gick i komisk Charlie Chaplin-fart. ”Svisch-svisch”. Och om turnéerna efter ”Stranger almanac” hade filmats skulle dokumentären ha blivit den amerikanska countryrockens ”Spinal Tap”. Under en omskriven konsert i Iota Club i Arlington satt dåvarande gitarristen Phil Wandscher ovanför scenen. När han inte spelade gitarr försökte han att pricka Ryan Adams med ölflaskor.
Ryan Adams jämförs ofta med Gram Parsons. Men där Parsons kombinerade honky tonk med Stones och The Byrds hade Adams vuxit upp med The Replacements, 80-talets skränigaste punk och garagerock samt… Fleetwood Macs ”Rumours”. Det märktes ofta på Whiskeytowns tre album.
”Excuse me while I break my own heart” är en av gruppens finaste låtar. En slirig rocker med smutsiga boots, gråtande steel guitar och hulkande munspel som handlar om den allmängiltiga rätten att krossa sitt eget hjärta. Man kan föreställa sig hur Whiskeytown framför den i en skitstad mitt i ingenstans, bakom ett hönsnät som bombarderas av ölglas och svordomar.
Det finns en liten detalj som lyfter låten över mängden, några sekunder som totalt förändrar dess karaktär och gör den lika vemodig som en tom whiskeyshot.
Lyssna när gästande Alejandro Escovedo kommer in med sin varma baryton och sjunger om Mississippi och regn…

21. ”Miss Sunflower” (outgiven låt, ”The suicide handbook”, 2001)

När Ryan Adams skriver countryballader känns de inte som Memphis eller Nashville. De är mer noir, som ett regnigt Kalifornien på film. Pianot i ”Miss Sunflower” bor på västkusten, med utsikt över Stilla havet.

20. ”Firecracker” (outgiven version, ”The suicide handbook”, 2001)

På ”Gold” är ”Firecracker” heartlandrock som vill toppa hitlistan. Det är en av de rakaste poplåtarna Ryan skrivit. Den avskalade originalversionen påminner snarare om balladerna där Neil Young plockar fram sin ljusaste falsett och kryper ihop över en akustisk gitarr.

(Uppmärksamma läsare märker att listan med Ryan Adams 25 bästa låtar har vuxit och blivit 27. Hade glömt två mycket viktiga spår. Och det bästa med digitala medier är att inget är hugget i sten. Allt kan suddas ut, redigeras bort och förändras på ett ögonblick. Men fler än 27 stycken blir det inte. Tror jag.)

 25. ”Karina” (från outgivna albumet ”48 hours”, 2001)

Om Ryan Adams själv fått bestämma hade uppföljaren till solodebuten ”Heartbreaker” låtit annorlunda än ”Gold”. Han ville släppa ”The suicide handbook” i stället, men skivbolaget tyckte att albumet var för sorgset och deprimerande. Skivan stoppades och har blivit ett samlarobjekt. Det färdigmixade materialet fyller en dubbelcd. Många fans rankar ”The suicide handbook” som det bästa Ryan Adams gjort efter sitt debutalbum.
Men det slutade inte där. Ryans arbetstempo var sanslöst.
År 2002 hade han hunnit spela in ytterligare tre skivor: ”48 hours”, ”The Pinkhearts” och ”The Swedish sessions”. Ingen av dem gavs ut. I stället gjorde skivbolaget, utan Ryan Adams inblandning, en sorts ”greatest hits” av de outgivna skivorna, albumet ”Demolition”.
Ryan Adams har återvänt till sin kanske mest kreativa period flera gånger, både live och på skiva. Flera spår från ”The suicide handbook” arrangerades om, spelades in på nytt och gavs ut på ”Gold”. Andra låtar har dykt upp på ”Cold roses” och ”Easy tiger”. Numera finns i princip allt tillgängligt på Youtube.
Ryan Adams påminner om Neil Young, Bob Dylan och Bruce Springsteen. På fler än ett sätt. Framför allt har han en outgiven låtkatalog som är overkligt stor och obehagligt bra. Det tar veckor att gå igenom den. Den som vill veta mer surfar in på sajterna Answering Bell och Ryan Adams Archive.
Och mycket tvingar mig att vrida upp volymen på stereon och ropa: ”Hur fan kan den här ha blivit dumpad?”
En förklaring till att Ryan byggt upp en hängiven publik beror på att de officiella studioalbumen bara är toppen av isberget. På 2000-talet har han släppt tolv skivor, varav två dubbelalbum. Men den som gräver på rätt ställe vet att det alltid finns mer, en tidigare oupptäckt raritet eller en bättre version av en gammal favorit.
Enligt myten – och Ryan har skapat många myter om sig själv – spelades ”48 hours” in under två dagar precis efter ”Gold”, därav titeln.
Ryan arbetade med samma producent som på ”Heartbreaker”, Ethan Jones. Soundet är snarlikt, med akustiska instrument i förgrunden och en känsla av att allt är inspelat i en tagning.
”48 hours” har, med all rätt, fått en ikonstatus hos fansen. Fyra spår har getts ut på olika versioner av ”Demolition”. Men frågan är varför låtar som exempelvis  ”Angelina”, ”Walls”, den nästan plågsamt sköra balladen ”Little moon” och ”Karina” fått sitta kvar på avbytarbänken och göra åkarbrasor?
”Karina” påminner om de råa och kärva protestsånger som Dylan brukade fnysa ur sig före 1965. Men det är i så fall en ilsken protestsång om kärlek. Noterbart är att Adams byter ut sina ständiga referenser till amerikanska gator och städer i texten mot Oxford Street och Hoxton Square i London. Och i förbifarten sammanfattar han sann kärlek i en mening:
”If it were easy, you wouldn’t need me.”

24. ”Darkness” (2010)

Sin vana trogen gör Ryan Adams inget större väsen av sina bästa låtar. De får inga parader, trumpetfanfarer, singlar eller videor. Ibland ges de inte ens ut. ”Darkness” kunde laddas hem gratis från hans nya hemsida strax före jul. Och det är ytterligare ett bevis på att Adams förtjänar något så omodernt som en välgjord box. Om inte annat för att publiken ska få en behändig koll på alla japanska bonusspår.
Melodin i ”Darkness” suger in lyssnaren i musiken. Den är så självklar och bekant att låten verkar vara en cover. Det känns som om jag har vuxit upp med den, att den spelades på radion medan pappa bakade sockerkaka i köket hemma i Kiruna. Bono i U2 skulle kunna döda, eller åtminstone odla en ny hockeyfrisyr à la 1983, för att kunna skriva en låt som ”Darkness” idag.

23. ”To be young (is to be sad, is to be high)” (2000)

Öppningsspåret på ”Heartbreaker”, som ramlar igång med ett glädjetjut efter att Ryan och David Rawlings bråkat om en Morrissey-låt. Countryrock om att vara ung och hög och ledsen. Musiken luktar billiga cigaretter och bakfylla. Instrumenten hoppar sönder hotellsängar och slänger ut tv-apparater och hånglar på golvet. Vilka som kompar Ryan här? Det måste vara Bob Dylans ”Highway 61 revisited”. Oh, man…

”I always love you, though, New York.”

26. ”New York, New York” (2001)

Ryan Adams andra soloalbum ”Gold” är hans största försäljningssuccé hittills. När skivan släpptes jämfördes omslaget, där Ryan poserar framför en upp och nervänd amerikansk flagga, med Bruce Springsteens ”Born in the USA”.
Tanken var att ”Gold” skulle vara ett dubbelalbum. Men det dåvarande skivbolaget Lost Highway bantade ner det till en skiva, och gav ut en limiterad upplaga där en bonuscd med fem extraspår ingick. (Ett av dem gör comeback längre upp på listan.) Ryan flög i taket och har i intervjuer sagt att skivbolaget pippade fansen där solen sällan lyser.
”Gold” inleds av ”New York, New York”, en rak och enkel rocklåt som kunde ha skrivits av John Mellencamp. Musiken är lika amerikansk som en delistore med grön markis. Mot slutet mynnar låten och texten ut i en jazzig kakofoni som fångar det urbana bruset mellan Upper West Side och Avenue B.
Videon till ”New York, New York” spelades in 7 september 2001. Fyra dagar senare flög två plan in i World Trade Center.
När ”Gold” släpptes den 25 september samma år hade ”New York, New York”, där Ryan Adams står och spelar gitarr med två förlorade torn i bakgrunden, blivit en hyllning till en stad som inte finns längre.

Ryan Adams, New York, 2007. Gitarren har en egen fåtölj till höger. Foto: AP

27. ”Let it ride” (2005)

Listan är i högsta grad inspirerad av en krönika av Jan Gradvall.
I krönikan, som ni kan läsa här, skriver Gradvall om dagens media.
Eftersom senaste nytt hela tiden distribueras snabbare på exempelvis Twitter än papper är idén att tidningar och magasin bör satsa på att vara inaktuella i framtiden. Annars blir de irrelevanta. Att sätta saker och ting i perspektiv, att fördjupa i stället för att snuttifiera, tar inte bara tid. Ambitionen får inte plats på 140 tecken.
Tanken på arbetsmetoden ”helt inaktuellt” svindlar. Och eftersom den här bloggen ska vara mer papper än digital, både vad gäller ton och innehåll, kommer idén som gammal rörpost från ovan. Eller som ett fax på kontoret.
Det finns inget bättre sätt för mig att översätta teori till praktik genom en lista med de 27 bästa låtarna Ryan Adams har gjort.
Få artister har varit mer inaktuella än Ryan Adams, både som soloartist och medlem i Whiskeytown. När resten av samtiden surfade på den digitala vågen spelade Adams traditionell countryrock i flanellskjorta. Ett tag flummade han till och med runt i en rad Grateful Dead-covers. Han jammade sig helt vilse i pannkakan.
På sin senaste akustiska soloturné skällde Ryan Adams ut åskådare som försökte spela in konserterna med sina Iphones. Ett sådant ögonblick fångas på en utmärkt bootleg från Folketeatret i Oslo. En stackars kvinna i publiken får sina fiskar varma. Efter det lågmälda utbrottet muttrar Ryan insiktsfullt:
– Grandpa has spoken.
Ryan Adams arbetar på ett nytt album, ”Ashes & fire”. Skivan gästas bland annat av Benmont Tench från Tom Pettys Heartbreakers – Benmont har alltid varit inaktuell med stil – och Norah Jones. Men att börja i den änden, med nyskrivna låtar som ”Empty room” och ”Dirty water”, vore alldeles för aktuellt.
Listan smyger i stället igång med ”Let it ride”. Låten finns på blåa dubbelskivan ”Cold roses” från 2005. Lyssna på den anpråkslösa och lediga framåtrörelsen som The Cardinals skapar med hjälp steelguitar och lågt mixade mandoliner. Musiken fångar textens budskap – ”låt det rulla” – perfekt. Soundet är bomull och taggtråd. De som har körkort kan också jämföra med hur en bil med bra fjädring kränger och svänger och åker på en highway i lagom hastighet.
Tanken är också att listan ska göra Ryan Adams svåröverträffade talang och briljans tydligare för nybörjare och fans. Gudarna och Gram Parsons ska veta att man får vaska hårt för att hitta guldkornen i det digra och ojämna låtarkivet.
Det är en reservationslös hyllning till en av de bästa låtskrivarna och artisterna och rösterna jag känner till. Jag håller nästan Ryan Adams närmare hjärtat än Jim James.
Och jag lovar att listan, till 98 procent, kommer vara helt inaktuell.

Ryan spelar ”Let it ride” hos Letterman.

En annan version av ”Let it ride”, som det brukar låta på Ryan Adams akustiska soloturnéer.