Biljettfrågan löste sig också, fick hyfsad plats och till och med en biljett till mixade zonen efter lite tjafs.
Biljettutdelningen för journalisterna är ett fullständigt kaos. I går bestämde sig arrangörerna till slut att lotta ut de sista biljetterna och rev isär lappar och skrev kryss på vissa medan andra var blanka. Sedan delades lapparna ut bland de stackars journalister som anmält sig sent. Vilken cirkus.

Frankrike-Spanien var en riktigt bra fotbollsmatch, den klart bästa jag sett live under VM. Då har jag å andra sidan bara sett Sveriges matcher.

Det var en rätt tuff och trång mixed zone på språk jag inte begriper särskilt mycket av, spanska och franska. Men det löste sig som det brukar göra och resultatet i tidningen blev helt ok.
Zinedine Zidane stannade på ett ställe, precis där jag stod, för att jag av en slump hamnat bredvid en journalist han verkade känna stort förtroende för.
Bra på ett sätt, men å andra sidan hade jag ju tagit kommentarer från honom i sken av autografjägare dagen innan, så jag vände bort ansiktet och höll bara fram bandspelaren. Inte för att jag tror att han skulle känna igen mig, men man vet ju aldrig.

Här är mina artiklar från matchen:

Zidanes ”revansch”.

Henrys ”filmning”.

Thurams sorg.

I morse packade vi foto-Bardells bil och gasade de 30 milen till Berlin, där vi precis anlänt till ett kanonhotell. Stannar här i tre nätter där fredagens fight, Tyskland-Argentina, är den stora grejen.

Berlin är den skönaste av alla tyska städer vi valsat runt i. Jag gillar stan, och stan verkar gilla mig.