Var precis med om något som förr eller senare blir oundvikligt i det här yrket; jag ringde hem till en klubbledare som jag haft en fin kontakt med genom åren, hans fru svarade och berättade att han gick bort i mars i år.

Börje Ågren blev 62 år och 25 av dem var han speaker på Stora Valla i Degerfors. Jag träffade Börje i samband med att jag gjorde ett av mina första, stora reportage för Sportbladet (2001).

Så här avslutas artikeln:
”Börje Ågren plockar ihop sina papper och packar ner mikrofonen. Matchen är slut, arbetsdagen likaså.
På söndag är han tillbaka igen. Då väntar jumbon Nyköping.
– Ingen garanti för seger. Vårt försvar är för dåligt, suckar han.
Men Börje är inte orolig över framtiden.
Han känner sin stad.
Och han känner sitt lag.
– I Degerfors håller vi ihop och kämpar för varandra. Just nu är hela samhället chockat. Men så snart sorgearbetet är över spottar vi i nävarna och går vidare. Det har vi alltid gjort. Det kan ta ett år eller två. Men Degerfors kommer alltid igen”.

Börje fick aldrig uppleva Degerfors ta sig tillbaka till allsvenskan. Hans hjärta stannade för alldeles för tidigt, precis när han beställt in sin favoriträtt hummer vid ett restaurangbesök under en resa.

På lördag spelar Degerfors en avgörande match mot Gif Sundsvall. Seger räddar klubben kvar i superettan. Lita på att jag håller en extra tumme, Börje.