Smet hem tidigt från galan, direkt efter tv-sändningen slocknat (läs; när det roliga börjar). Måste upp 04.30 för flyg till Frankrike och onsdagens landskamp i Le Mans. Inte aktuellt att kliva in i dimman, alltså.

Några synpunkter från golvet:

Hur kunde Petter Hansson bli årets försvarare? En halvlek i VM och spelar i ett holländskt bonkegäng. Ställ det mot Olof Mellbergs meriter från i år. En utnämning som smakar illa.

Tobias Linderoth årets mittfältare? Luktar kompensation lång väg. Ljungberg borde naturligtvis haft priset.

Sedan tycker jag att Zlatans mål borde blivit tidernas mål (även om hans klack mot Italien smäller ännu höre). Men det är svårt att såga juryn i det fallet…

Guldbollen? Läs det här.

I fjol tecknade jag en detaljerad redovisning från efterfesten på Undici och räknar med med att göra det i år igen, med hjälp av de mer eller mindre tillförlitliga ögonvittnesskildringar som jag hoppas strömma in.

Lite skvaller kan jag dock bjuda på redan nu:

Expressen erbjöd nyligen Sportbladets Jennifer Wegerup jobbet som förstereporter på fotboll. Är ledningen kanske inte helt nöjda med Lur? Ingen aning, Jenni tackade hur som helst nej.

Det suckades ganska djupt runt middagsborden när programledaren Jessica Almenäs frågade Caroline Seger om det var något mer än hennes snygghet och sexighet som låg bakom att hon utsetts till årets mittfältare. Back to basic, typ.

Både Super-Bosse (Djurgården) och Stefan Andreasson (Elfsborg) var lugna när jag lämnade tillställningen. Guldkapsylen – så vitt jag kunde bedömma det – gick till Dagens Nyheters legendariske fotbollsreporter Berndt Rosqvist som fick kasta in handuken redan innan Guldbollen hunnit delas ut.

To be continued.