Glöm det jag skrev i mitt tidigare inlägg, det är inte alls bättre.

Vi kommer alla till en punkt i våra liv då vi upptäcker vår stora akilleshäl. Jag har nu hittat min – hög höjd.

Hur man påverkas av hög höjd är tydligen helt individuellt och beror inte på om man är vältränad eller ej.

Jag har nu legat i sängen i fjorton timmar i sträck och druckit vatten, endast gått upp för toabesök och frukost. Men huvudet spränger som om jag precis kommit hem från Roskilde.

Det här är utan tvivel det jävligaste jag varit med om i hela mitt liv (efter vinterkräksjukan och en och annan depression). Det är tur att man inte satsade på att bli bergsklättrare.

Det ska tydligen ta några dygn, sedan blir det bättre. Det är mitt enda hopp just nu.