Som väntat hade Sverige inte en chans mot Ecuador, men gjorde ändå en betydligt bättre match än mot Venezuela. Med tanke på motståndet och de yttre förutsättningarna får alla utom Olof Guterstam, Pontus Wernbloom och Daniel Mobaeck godkänt eller bättre av mig.

Allra bäst var Daniel Nannskogs inhopp. Han hann pricka både ribban och stolpen under den dryga halvtimme han var på planen. Jag vågar nästan svära på att han är med i truppen mot Egypten och även i vårens EM-kvalmatcher.

Bra drag på läktaren, näst intill fullsatt, men internet fanns bara i ett styrelserum i hjärtat av arenan. Jag och (före detta) TT-Johansson lyckades nästla oss in – de trodde förmodligen att (före detta) TT–Johansson tillhörde den svenska landslagsledningen eftersom det står ”Sweden” på hans tröja och att jag var hans assistent. Men när (före detta) TT-Johansson skulle dit efter matchen var det stängt och låst.

TT måste lämna sina texter direkt på slutsignal och eftersom (före detta) TT-Johansson inte fick tag på internet fick han göra som man gjorde på medeltiden – ringa in texterna. Utanför arenan var det fullt kaos men i skydd av en polisbil vågade han ta fram datorn. Under tiden han läste upp sin text för en TT-reporter hemma i Stockholm blev han vittne till hur polisen slog en man blodig med batong.
– Det var riktigt dramatiskt, sa (före detta) TT–Johansson – som dock var mest bekymrad över att polisen skickade in mannen i bilen och åkte iväg.
– Lite jobbigt att stå där med datorn mitt bland allt folk.

Överenskommelsen med landslagschefen Lasse Richt byggde på att vi skulle intervjua spelarna utanför arenan, vid spelarbussen. Men när vi kom dit hade en hord av autografjägare och allmänt intresserade belägrat utgången. Medan vi stod och väntade fick vi – framför allt snygg-Marcus på Bildbyrån – ställa upp som fotomodeller för i princip varenda brud i Cuenca. Vitt skinn är hårdvaluta här.

Nu jobb, sedan en bättre middag. I morgon flyger vi tillbaka till Quito.