Den här resan har framför allt lärt mig en sak:

Vi måste ta tillbaka våra flygplatser!
När vi LANDADE i Amsterdam fick vi först bli luktade på av en knarkhund, sedan visa passen, sedan skicka våre grejer genom en sådan där kamera (trots att vi gjorde allt detta när vi flög från Quito).
Sedan – för att komma på vår anslutning till Sverige – fick vi visa passen igen, skicka våra saker genom en sådan där kamera igen, Leffe Boy på Scanpix fick slänga all sprit han köpt Taxfree i Ecuador och vi fick visa passen ett par gånger till. Till råga på allt tvingades vi lyssna till flygplatspersonal som skrek som galningar om ”liquids” hit och ”liquids” dit.

När blev det så här?
Varför?
Vad ska vi göra?
Är allt Bush fel?

När jag kom hem hade en plogbil skottat upp all den snö som fallit i Stockholm i januari runt Pärlan. Som tur var fick jag låna en spade av en vänlig granne och en timme senare kunde jag rulla iväg. Detta gjorde mig dock inte hälften så irriterad som blotta tanken på vad som sker på flygplatser runt om i världen i detta nu.