Det är uppenbart att Sverige blir ett annat fotbollslag med Zlatan Ibrahimovic på planen. Givetvis inte så att man ska skylla gårdagens förlust på honom, men det påverkar Sverige på åtminstone tre sätt:

1: ingen fungerande anfallsduo. Vaken Elmander eller Allbäck har kunnat spela med Zlatan med någon större framgång. Bristen på ett forwardssamarbete sprider osäkerhet i hela spelsystemet.

2: stjärnornas krig. Fredrik Ljungberg och Zlatan borde kunna hitta kombinationer och vara ett bra anfallsvapen. De försöker inte ens. Båda hämmas av en dålig personkemi utanför planen och i varandras närvaro presterar de sämre än de har kapacitet för.

3: tio man på planen. Eftersom landslaget inte förmår att utnyttja Zlatans spetsegenskaper/eftersom Zlatan inte förmår att använda sina spetsegenskaper i landslaget (välj själva) blir det – lite hårddraget – som att spela med en man mindre på plan. Zlatans övriga kvaliteter tillför ju som bekant inte särskilt mycket.

Ansvaret för allt detta faller oavkortat på förbundskapten Lars Lagerbäck. Det är detaljer som varit uppenbara för alla som följt landslaget en längre tid, den enda som inte verkar bry sig är tyvärr förbundskaptenen som kör vidare som om inget hänt.

Lagerbäck försvarade så sent som i veckan Zlatans VM-insats, trots att Zlatan själv erkände att ”det gick inte alls i VM”. Varför alla dessa halvsanningar och trekvartslögner, vad vinner Lagerbäck på det?

Återigen blundar Lagerbäck för ett problem som – precis som grupperingarna och den dåliga stämningen i laget – tenderar att bli ett verkligt stort bekymmer i framtiden.