Det var på tiden, men nu har det i alla fall hänt. Äntligen har Erik Edman gett sin syn på Tomas Ledin. Det har jag väntat på sedan den där hemska presskonferensen i Dublin våren 2006 där det presenterades att Ledin skulle göra Sveriges VM-låt.
Enligt Erik Edman började Sveriges VM-problem där och ingen annanstans:
– Det var för mycket fokus på annat. Bland annat kom Ledin dit och spelade in en video. Inget ont om honom, men vi tappade det vi är bra på, sa Edman på gårdagens presskonferens.

Erik Edman borde få Guldbollen. Varje år.

Duracellkaninen grävde fram dagens bästa nyhet (Alexandersson missar guldstriden). Klockan var runt sju på kvällen. Vi resonerade länge om vi skulle hålla den till papperet eller dunka ut den på nätet. Vi kom fram till att hålla den till papperet. Det tyckte jag också. Klockan tolv på natten kom den ut på TT, City hade den. Nyhetsjournalistikens framtid i pappersformat är helt klart hotad. Exempel på exempel visar på det.

Efter att vi jobbat klart i natt stack jag upp och tränade medan Fitness tog en kopp kaffe. Tiderna förändras, som sagt.
Eller som Janne Flash uttryckte det när han fick syn på Fitness häromdagen:
– Fan, har du gått upp i vikt?

I dag fick jag landslagschefen Lars Richt att skratta. Det har jag inte lyckats med på nästan ett år. Jag tyckte att han varit ohederlig och gick hårt åt honom på bloggen. Kanske lite väl hårt. Nu känns det som att jag och Lasse Tick-tack har börjat hitta tillbaka till varandra igen och det känns så klart bra.

Vad han skrattade åt? När jag frågade Olof Mellberg om Lars Lagerbäck – likt Nordirlands Nigel Worthington – brukar hänga upp tidningsartiklar i omklädningsrummet som tändvätska inför viktiga matcher. Då kunde Tick-tack inte hålla sig.

En dag kvar nu. Sedan är Sverige förhoppningsvis i EM – och det här nio dagar långa arbetspasset slut.