Stack precis näbben utanför balkongdörren men fick snabbt dra tillbaka den. Satte köksstolen under höga hyllan, ut med mössa, vinterhandskar och kängor. Råsunda har ju dessvärre inga elgrilar upphängda i taket ovanför sin pressläkare som man är van vid från Bernabéu.

I denna midvinterköld ska Sverige alltså utföra det som konkurrentens enda krönikör beskriver som ett mirakel:
”I dag finns ingen återvändo. Vi står inte bara med ryggen mot väggen, vi har dessutom målat in oss i ett hörn och det enda som kan rädda oss är ett mirakel.”

Håller nog inte med om att fixa en poäng hemma mot Lettland och samtidigt kanske få hjälp av Spanien skulle vara ett mirakel, men vad vet jag om sånt.

Startelvan offentliggjordes precis och som väntat spelar Marcus Allbäck på topp bredvid Zlatan. Lagerbäcks plan med Kim strax bakom Zlatan och samma mittfält som mot Spanien stannade på planeringsstadiet. Eller också var det en fint från Lagerbäcks sida, fast det tror jag inte.

Men Kim spelar, precis som vi skrev, och taktiken är ganska mycket chock. Jag menar…hur många tävlingslandskamper har Anders och Kim startat tillsammans? Publiceringen var klart motiverad, den som påstår något annat förstår varken fotboll eller journalistik.

Hur slutar matchen? Jag har ingen känsla. För första gången i den här bloggens två-och-ett-halvt-åriga historia måste jag skriva att det kan gå hur som helst. Sverige kan vinna med 4-0, det kan bli 0-0, det kan bli 0-1, det kan bli 0-3. Inget av de resultaten skulle fårvåna mig eller får mig att känna ”ja ja, det här var ju väntat”.

Nu: mot Råsunda.

(Och eftersom det gick bra i Madrid skulle det vara själva fan om man blev överfallen av ett gäng nynazister på vägen bort).