Eftersom den kaliforniska tideräkningen gör att svenska kvällstidningsjournalister kan gå på gatorna som helt vanliga män redan runt klockan fem på eftermiddagen tryckte vi in oss i den ganska feta Hyundaien med V6:a i eftermiddags igen, satte GPS:n på Hollywood och automatlådan på D.

Sjufilig motorväg i solnedgång och full sula i car pool, en fil för bilar med fler än två personer. Den var som vanligt ganska tom.

Jag själv bakom ratten eftersom Leffe Boy laddade för öl under kvällen. Dessvärre åkte jag ur car pool:en vid ett tillfälle och vi hamnade mitt i LA:s eftermiddagstrafik. Det som skulle tagit 25 minuter tog en och en halv timme, men vad fan…vi levde när vi kom fram till Hollywood och var glada över det.

På Walk of Fame såg man den ena stjärnan…

…efter den andra…

…och i höjd med Richard Crennas marmorsten – översten i First Blood ni vet – stannade vi till och åt en hälsotallrik på the Pig’n Whistle…

…lite mycket tomater, annars helt okej.

En bit upp på Hollywood blvd var det tvärstopp, det var premiär för en film med en sångerska som jag fick förklarat för mig hette Hanna Måntanna och som jag aldrig hört talas om. Sedan kom vi över på andra sidan och då såg Blanco att det var ju Hannah Montana…vem fan det nu är…

…detta är alltså inga raskravaller utan en helt vanlig filmpremiär på Hollywood blvd.

Nu var klockan nästan sju och vi insåg att det var hög tid för fyra bonniga, svenska sportjournalister att lämna nöjesvärldens epicentrum till förmån för det bättre förmedlade folket. Eftersom Leffe Boy fått i sig åtminstone en Samuel Adams för mycket satte jag mig återigen bakom ratten, tog mig ur Hollywood med mycket tur och lite skicklighet, ut på den sjufiliga motorvägen där det glittrade och blänkte i beckmörkret och hem mot mot lugna, trygga Torrance.

Vi lever och är glada över det.