På plats på Home Depot Center. Bredbandet fungerar och spelarna på väg in. Snackades om att 10 000 biljetter var sålda…men jag vet inte…det känns snarare som hälften. Fast det ramlar fortfarande in folk.

Ryktas att truppen bokat drinkbord på Manhattan Beach efteråt. Tror mer på gravöl än champagne.

Speakern annonserade precis nationalsångerna: ”Please rise for the national anthems and remove your hats”. Aldrig hört den slutklämmen tidigare.

Femte minuten och läktarna fylls mer och mer. Jänkarna måste anat att matchinledningen inte skulle gå till historien. Blir nog 10 000 trots allt, kanske ännu fler.

Jodå, det kom nästan 15 000 till slut.

Jag är glad att jag inte rycktes med i den allmäna euforin efter 1-0 mot Costa Rica, nu när motståndet förbättrades såg Sverige ut ungefär som de brukar under januariturneringarna – steget efter.

Anders Svensson var bra, Peter Larsson helt okej, Mikael Lustig godkänd, Daniel Andersson och Andreas Johansson sämre än domaren, Niclas Alexandersson blekare än vanligt, Mattias Bjärsmyr hade problem när tempot skruvades upp, Prica/Wernbloom fungerade okej ihop men ”Boom-boom” borde gjort åtminstone ett mål, Rönningberg blandade och gav, Shaaban gjorde vad han kunde.

Jag ska sammanfatta resan lite utförligare i min krönika till måndagstidningen. Fram till dess får ni hålla till godo med mina nätartiklar:
* Domarattacken.
* Matchknäcket.
* Lagerbäck.
* Fördjupningen.