Som matchen utvecklades – ett visst spelövertag för Arsenal – satt jag bara och väntade på att Inzaghi skulle sätta 1-0 och sedan kontra in tvåan i slutminuten.

I stället fick Arsenal dit bollen, och jag kunde först inte bestämma mig om det var en målvaktstavla av Kalac eller ett bra skott från Fàbregas. Den sista reprisen rakt bakifrån övertygade mig – skottet är riktigt bra och inte många målvakter hade tagit det.

Sedan blev det 0-2 i slutminuten efter att den där spolingen som Svennis trodde på i VM 2006 förarbetat Adebayor, ett helt rättvist resultat i den bästa fotbollsmatch jag har sett på ett bra tag. Så bra att jag glömde bort att kolla när Ronaldo skickade Källströms Lyon ur turneringen.

På något sätt känns det ändå lite sorgligt att Milan försvinner ur Champions League. Jag har aldrig haft särskilt mycket till övers för klubben som sådan, däremot är det tack-o-hej på den här nivån för några personliga favoriter – Paolo Maldini och Filippo Inzaghi. Båda två oerhört fascinerande fotbollsspelare. Genaro Gattuso rullar förhoppningsvis några mil till, men man vet ju aldrig med honom.

Med nästan samma andakt konstaterar jag, att även De stora matchernas man försvinner från världsfotbollen. Knäet håller inte längre. Han motiverar sitt beslut för TT:
– Det som känns jobbigt är att jag varit med och skapa den här resan som Elfsborg är ute på. Den kommer att fortsätta.

Jag tycker att han borde tagit i lite mer i sitt avskedsuttalande:
– Det som känns jobbigt är att jag skapat den här resan som Elfsborg är ute på. Kommer den att fortsätta? hade mer känts som ett uttalande från Elfsborgs spelande tränare.

Förmodligen felciterad.