Jag börjar med det här och återkommer till det senare: vad fruktansvärt bittert för Chelseas lagkapten John Terry.

Det var en Champions League-final som inte riktigt kom upp i samma klass som de otroliga fotbollsdraman några av vårens kvarts- och semifinaler bjudit…men det var ändå kvalitet rakt igenom, och i och med straffläggningen blev det dramatik så det räckte och blev över också.

Uniteds kvart mellan 20:e och 35:e minuten var till exempel inte att leka med…men Chelsea satte ner foten så småningom och Makelele-Lampard-Ballack tog över mittfältet.

Jag har inte sett något lag stå emot Uniteds blixtsnabba, bolltrillande offensiv så skickligt som Chelsea när de fick ordning på positioner och aggressivitet mot slutet av första havlek.

United hade ändå matchen och kunde gjort 2-0 under den där kvarten, i stället ”bjöds” Chelsea på kvitteringen när tre röda spelare stod och sov metern utanför eget straffområde när Lampard älgade fram och tryckte dit kvitteringen.

Delikatesser fanns. Drogbas stillastående stolpkanon var bland det svettigaste jag sett…nästan lika överjävlig som kontringen Rooney drog igång, crossen till Ronaldo, inlägget till Tevez…vi snackar inte många sekunder och vi snackar ännu färre tillslag.

Jag tycker att Chelsea sett över 120 minuter var det aningen – aningen! – bättre laget, men fotboll handlar varken om att spela bäst eller gnälla minst…det handlar om att skapa chanser, göra mål och ta tre poäng…eller just i detta fall: att inte bli utvisad efter en helt meningslös lavette på Vidic, banka dit flest straffar och vinna Champions League-finalen. Vem är jag då att säga att United inte vann rättvist?

Ronaldo försvann helt ur matchen i andra halvlek och kanske räckte den lilla osäkerheten för att han skulle tveka vid straffpunkten. Spelare som stannar upp precis när de ska skjuta missar oftare än spelare som inte stannar upp. Så måste det vara.

Sedan… fy fan…stackars jävla John Terry som alltså halkar när han har chansen att skjuta hem hela fuckin Champions League till Chelsea, bollen träffar ändå stolpen, men ut…för en gångs skull saknar jag ord, vilket öde. Dessutom; Terry hade knappast behövt slå straffen om Drogba haft vett att hålla sig kvar på planen. Att Anelka skulle missa kändes givet.

…men jag kanske ska nämna Edwin van der Sar också.

Nu är väl klockan sisådär två på natten Moskva-tid…bara för Bank och Flinck att börja hamra.