Tycker att min halvtidsanalys håller ganska bra, Turkiet var det bättre laget matchen igenom.

Visst blev det lite bättre när Frings kom in – tyskarna är tryggare med honom på planen – men totalt sett är jag grymt imponerad av Turkiets mittfält: från Mehmet Aurélio som plockade bort Ballack helt, Kazim Kazim på ena kanten, Ugur Boral på andra, till Ayhan Akman och kanske framför allt Hamit Altintop som vi gav fem plus. Vi ska inte glömma högerbacken Sabri Sariglu som var mer ytter än försvarare och snurrade upp Lahm både en, två och tre gånger. Det här är gubbar jag knappt hört talas om tidigare, men de var en fröjd att se.

Det var en match där det hände en hel del kan man lugnt säga…och jag hörde att ni framför TV:n gick miste om en del. Ni såg kanske inte när idioten sprang in och hur han halvt om halvt gled undan första vakttacklingen men sedan måste ha mosats av av andra, tredje och fjärde, och till sist bars ut av sex man.

…jag vet heller inte om ni såg fjärdedomare Fröjdfeldts duster med Fatih Terim…de var ganska underhållande.

Tysklands 2-1-mål var märkligt. Precis innan Lahm skickade i väg inlägget spelade Tyskland gåfotboll, det var som att de inte ville anfalla…sedan skickade Lahm iväg ett halvhyfsat inlägg, Rüstü gjorde en felbedömning och Klose tajmade bollen så underbart jävla perfekt. Men jag tycker synd om Turkiet, det målet borde egentligen inte fått bli till. Men så är det med Tyskland, de stressar inte upp sig utan litar på sina kvaliteter, utnyttjar dem – och nu är min EM-vinnare i final. Igen.

Hade ingen stor dag i mixade zonen. Fick egentligen bara eget snack med Christoph Metzelder och frågade vad han tänkte efter Turkiets 2-2-kvittering som han får ta på sig tillsammans med målvakten Jens Lehmann.
– Tron på att vinna det här var större än besvikelsen över det misstaget vi gjorde.
Vad gör er så starka?
– Det är en mix av vår mentalitet och starka tro. Men självklart behöver du tur också, sa Metzelder och gick därifrån innan jag hann få ur mig en tredje fråga.

Lehmann stannade där jag stod, men innnan jag hann säga flaska hade jag 85 andra engelsktalande journalister i ryggen och trycktes ihop mot stängslet så att jag nästan doppade näbben i den tallrik pasta med parmesan som Lehmann åt medan han blev intervjuad.
– Jag ser fram emot att se Ryssland och Spanien mötas i 120 minuter, sa Lehmann som verkar vara en dryg fan och log.

Med turkarna var det ännu värre, den ende som pratade engelska var Kazim – högeryttern med två ribbskott i första halvlek. Han var ganska glad medan många andra turkar gick med böjda huvuden genom zonen utan att stanna.
– En en sådan här match ger oss viktig erfarenhet för framtiden. Den här förlusten kommer vi att ha nytta av i nästa mästerskap, sa Kazim innan han föstes i väg av Turkiets motsvarighet till Lasse Richt och med ett leende lät hälsa att han inte fick stanna längre eftersom spelarbussen redan tutat.

Efter utfört dagsverke plockade vi upp Giraffen igen och rullade de knappa åtta tillbaka till Zürich. Om några timmar flyger vi till Wien för den stora semifinalen – Ryssland-Spanien.

Apropå TV-skandalen där hemma måste jag också ställa en fråga till fyrans Ola Wenström – varför ljuger du?