I dag smäller det, äntligen EM-final och jag fick biljett. Precis färdigjobbad med inför-joxet.

Tyskland körde träning samt presskonferens med förbundskapten Löw och mittfältaren Hitzlsperger. Det mesta handlade om Ballacks skada, men jag kan aldrig tänka mig att en vadkaka stoppar en tysk kapten från hans första mästerskapsfinal.

Spanien körde först presskonferens med Puyol, Casillas och Senna…sedan presskonferens med förbundskapen Aragonés…sedan mixad zon med övriga spelare. Den medietillgängligheten har det svenska landslaget en del att lära av, dagen före match är ju bara Gråskallen och Ljungberg tillgängliga.

…eller inte Ljungberg förresten, han har ju slutat. Det beskedet ledde för övrigt till det här mästerskapets första, största och egentligen enda bråk reportrar vs chefer. Beskedet kom nämligen när vi satt och väntade på huvudrätten under vår avslutningsmiddag och cheferna beordrade först Bank att bryta upp för att skriva en krönika och det kan väl kanske accepteras…men sedan tvingades även stackars Niva lomma hemåt för att sätta ihop ett dokument om Ljungberg. Jag protesterade mot chefernas order med ett par beska men (i mitt tycke) balanserade SMS, och det fick jag senare höra att så får man tydligen inte göra.

Vad jag egentligen vill ha sagt med den lilla anekdoten är att jag aldrig skulle kunna bli chef. Jag hade aldrig haft hjärta att beordra en så lojal arbetare som Niva, som slitit så hårt under det här mästerskapet, att bryta en avslutningsmiddag för att på tre timmar skriva sagan om Ljungbergs karriär genom sökningar på internet. Men jag antar att det ur ett chefsperspektiv var helt rätt agerat.

När det gäller Ljungbergs avsked till Blågult ställer jag mig i klungan som skriker efter Zlatan som lagkapten. Då hade han blivit tvungen att börja svara på mina frågor igen. Antar jag.

Ljungberg minns jag bäst för VM 2006 då han ensam bar Sverige på sina axlar. Det han presterade i år var inte ens nära. Men väldigt få klarar av att sluta när de står på sin topp.

Senaste nytt om Austria Trend Hotell Albatros i Wien är att jag och Bank har fått byta rum. Nu bor vi på andra respektive tredje våningen och här går det faktiskt att sova på nätterna.

Många av ”ryssarna” är kvar. Vi har blivit kompis med en av dem, vi kallar honom Igor. Igor är cirka 50 år, kommer från Kiev och har sällskap av en vacker ung tjej, också från Kiev, som vi kallar Lena. Man kan lugnt säga att Igor och Lena är ett omaka par, men det har väl sina förklaringar.

I förrgår var Igor nära att ramla ner för trottoarkanten redan vid åtta på kvällen, dagen efter stötte vi på honom vid 11.30 då han varit ute och handlat lunch…

…i samma linne som kvällen innan.

I dag är det alltså EM-final, men i dag är också dagen då Simon Bank lovat att åka helveteskarusellen på tivolit. Klockan 14.00 ska det ske. Vi har inte sett det ännu, därför tror vi inte på det.

Jag ska ge en närmare beskrivning av karusellen senare, men den får alltså det här att framstå som en dag på zoo.