Dagens stora nyhet är naturligtvis artiklarna om Gråskallens brev till landslagsspelarna som gick ut 2 juli och som jag kom över i går.

Brevet går inte att tolka på annat sätt än att han vill köra vidare med samma stomme. Det är inte särskilt förvånande. Jag gjorde en lista i samband med förlusten mot Ryssland över vilka jag ansåg skulle plockas bort men så blir det alltså inte. Förändringarna kommer väl stegvis.

Det verkar inte heller – nu när röken lagt sig – som att det varit några stora diskussioner bland spelarna om att man har tröttnat på sin förbundskapten. Åsikten finns, men är inte högljudd. Så vi får nog sikta in oss på att det blir Gråskallen som leder Sverige även mot VM 2010, och jag har inga invändningar mot det. Så länge spelarna köper det, vem är någon att ha en annan åsikt?

Däermot hoppas jag att Sverige nu, bättre sent än aldrig, hittar en lösning på svensk landslagsfotbolls stora problem senaste sex åren – det centrala mittfältet. 4-2-3-1 kanske är modellen med Zlatan ensam på topp. Det har nämligen diskuterats desto mer internt, att våga prova ett nytt spelsystem på allvar.