Först: varför tackar ni klacken när sådana här skandaler sker, Hammarby?

Jag förstår det inte.

Jag ställde frågan på presskonferensen och där satt Tony G och Suleyman Sleyman…två trevliga unga män…och pratade om att det handlar om ett fåtal som förstör för alla andra och att tackandet och bockandet och applåderandet är riktat till dom som sjunger och hejar och stöttar, inte till dom som skickar in bomber och granater.

Det var hyckleri.

Om nu majoriteten av fansen på den där läktaren vill ha bort skiten, tycker illa om eländet som ett fåtal syslar med, skulle då inte denna goda, stora massa ha förståelse och överseende och inse värdet om spelare och ledare bara gått rakt in i omklädningsrummet? Som en markering att vi inte vill ha våldet i vår fotboll. Tror ni inte det, Tony G och Suleyman Sleyman?

Om jag lirat i Hammarby hade jag inte firat 2-2-målet. Jag hade kämpat för att göra det, men jag hade inte firat det eftersom sammanhanget det kom till i är en förlust för fotbollen.

Om jag stått i Bajenklacken hade jag applåderat de spelare och ledare som gått rakt in i omklädningsrummet efter en sådan här match utan att tacka publiken.

Jag tycker att det ser jävligt illa ut när lagkaptenen Mikkel Jensen efter uppehållet när Hammarby värmer upp ute på planen springer och applåderar mot klacken. Vad vill han säga med det?
– Tack för uppehållet ni fixade, nu kunde vi lägga upp en ny taktik i lugn och ro.
Eller:
– Snälla, håll er lugna och klappa i händerna i stället.

Jag vet inte, jag förstår inte. Eller skulle Hammarbys spelare och ledare sprungit ut och tackat fansen även om matchen inte hade återupptagits?

När det gäller sakfrågan tycker jag att matchen borde ha brutits helt.

Jag lyssnade efteråt på polisen som tog sitt beslut utifrån att situationen ”kunde blivit ännu värre om matchen stoppats helt” och på domaren som tyckte det var bättre att spela klart än ”att det blivit ett annat slut”. Då inser man att svensk fotboll är i händerna på det här fåtalet som i och för sig är ganska många för att vara få men allt är ju relativt.

Läget är alltså följande: det kan hända i princip vad som helst på läktaren under en allsvensk fotbollsmatch, men så länge det här relativt stora fåtalet lugnar ner sig efter att de skickat in sina bomber och granater, som man tydligen smugglar in bland annat genom att gömma mellan sina egna skinkor eller i kvinnors trosor, samt ryckt ner ett par galler eller tre, så kommer matchen att återupptas igen eftersom alternativet – att bryta helt – under alla omständigheter är ännu värre.

Då vet vi det.

Det är en signal som inte kan leda någon annanstans än till åtgärder och arenor där vi får se en helt annan läktarkultur (läs; ishockeyns krims krams). På gott och ont känner jag tyvärr just nu, eftersom jag börjar tröttna på att uppleva våldet i derby efter derby.

Det som känns så onödigt är att det egentligen inte behöver bli så, men varken förbundet, domarna, övriga publiken, spelarna eller media kan förhindra det. Det är det relativt stora fåtalet som avgör vilken publik framtidens fotboll ska spelas inför. De har uppenbarligen gjort sitt val och vissa applåderar det – det tycker jag är tragiskt.

Om man ska knyta an till den stora snackisen innan skandalen – Sportbladets Stockholmspokal – kan man konstatera att bönderna inte bara är bättre på att spela fotboll utan även på att uppföra sig på en läktare.

Och innan ni börjar kommentera, glöm inte att artiklar om läktarskandaler aldrig säljer några tidningar. Ni vill inte läsa om det, vi vill inte skriva om det. Det säljer betydligt sämre än artiklar om en kvitteringshjälte som hyllas.

Men om ni ändå ska läsa något, tycker jag att ni ska läsa vad Grann Garås spanske journalistpolare Juan Castro tyckte. Han var på plats av en slump och ger i SvD ett intressant perspektiv på hur det går till i den stora fotbollsvärlden där våldsromantikerna inte tillåts bestämma. Här är länken och den artikeln skulle vara intressant att höra åsikter om. Även Juan Castro – som varit anställd på Spaniens största tidning Marca i 13 år – anser det helt oacceptabelt att spelarna tackade klacken efteråt.